Domstolen

av Hans-Gunnar Axberger

Författaren tar med oss in i den mest ärevördiga av alla domstolar; Högsta domstolen, för de initierade endast Domstolen. Vi som är tv-vana kan glömma all scenisk rättegångsdramatik, här avgörs segslitna mål vid skrivborden av landets skarpaste jurister. Här vässas våra lagar genom att vissa fall ges prejudikat och granskas inpå kommateringen. Resultatet, om man så vill; ett balanserat domslut.  
   

Snarkvarning? Nja, handlingen växlar mellan domstolsfall, några udda händelser och ett näst intill osynligt kärleksdrama och dess konsekvenser.

Ann-Britt Jansson arbetar vägg i vägg med rättsrådet Johannes Bäfver, hans närmanden avvisar hon svalt men bestämt. Men Hannes längtan och önsketänkande skapar missförstånd och till slut sårade känslor. 

Och vad händer? Först ingenting, det tuffar på som vanligt i salar och arbetsrum. Men så börjar ett rykte, någon har sett något den där kvällen då Hannes Bäfver försvann, hovrättsrådet som lämnat sitt arbetsrum i kaos, dessutom brinnande! Hade inte elden upptäckts hade hela kulturbyggnaden kunnat legat i aska.

Ett brott eller en olycklig människas försvinnande? När en drönare uppfattar något märkligt på Hovrättens tak, blir det omärkliga men dock reaktioner i domarleden. 

Författaren lyckas skapa en bra dramatisk båge som knuffar fram handlingen i god fart, trots sitt ”torra” ämne.  Jag gillar att vi får en skymt av spelet bakom kulisserna, mycket styrs av hävd, ordning och reda, ändå sker förändringar med osynliga schackdrag.

Mycket levande språk, fina iakttagelser ibland med mild ironi.  Axberger för in det mänskliga i det till synes stela oberörda. De kontrasterna är välgörande det är ju till syvende och sist rättsväsendet som skall bringa reda i när det går över styr mellan människor.

Den som får lässtopp av ord som prejudikat, appell, kärande missar något - oftast förklaras ord och begrepp. Domstolen är skriven med akribi och ett gott humör, det och en stark berättarglädje.

Några citat
”halsbrytande understatement juristernas sätt att förhålla sig till sådant som går över ramarna”

”sval liknöjdhet är ämbetsmannen adelsmärke”

Domstolen är första delen i en planerad serie. Hans-Gunnar Axberger är en kunnig jurist med glimten i ögat. Ibland briljeras det med just understatements.

Hans-Gunnar Axberger, 1952, författare och före detta professor i medierätt, Han har varit både PO och JO. I hans prisbelönta bok "Statsministermordet" försöker han reda ut varför Palmeutredningen havererade.

ISBN: 9789127189331 

Saguenay

av Lise Tremblay
Vintern är lång, kylan biter in i själen, allt saktar ner rentav avtar. Hur påverkas man av att bo i detta vinterlandskap? Staden Saguenay, ligger vid floden med samma namn. Fiskare bygger hyddor på den tjocka isen vintertid.



I trakten växer två pojkar upp. Den yngste Simon har en missbildad fot. Fadern kallar honom krympling och skyr honom. Under uppväxten finns den äldre brodern Robert som stöd. Inga varma känslor för den undflyende modern, hon anpassar sitt liv efter faderns humörsvängningar.

Som äldre brevväxlar Robert och Simon mellan Quebec och Kalifornien. Robert drar sej mer och mer undan både sin fru och sin lärartjänst. I tankarna drömmer han om en stuga med utsikt över de betagande vackra bergen med  mäktiga Saguenay nedanför.



Barn behöver kärlek och omvårdnad länge. Båda bröderna lider i sviterna av bristen, särskilt Simon som vänt trakten ryggen och flyttat långt bort. Kaminen som Robert ständigt längtar till, värmen i San Diego.

Trembley synar brödernas liv som genomsyras av vemod och bitterhet gentemot föräldrarna. Men de har ändå varandra trots allt, Robert skickar lådor med böcker till Simon. Ibland skriver han brottstycken av minnen. Nere i söderna möter Simon en man, den förste som lyssnar på hans historia och sakta mognar ett beslut.



Ett finkänligt närmande av oartikulerade tankar och känslor, invärtes sår. De försvinner inte trots tidens tand. Lise Tremblay dröjer i det vardagliga, undersöker, sakta frammanas konturer. Jag tycker mycket om den här boken, människokärleken och viljan att försöka förstå. Fint översatt från franskan Elin Svahn.

Lise Tremblay är född 1957 den närliggande staden Chicoutimi i de fransktalande delarna av Kanada. Det finns en myt via urinnevånarna som talade om blonda kungar norrut. Teorier finns om bosättningar vilket tolkats som vikingar efter arkeologiska fynd längs vattnet.


ISBN 9789186703899

Jag dansar och bergen sjunger

av Irene Sola

Öppningsscenen sätter tonen, massiva sprickfärdiga åskmoln berättar att de dröjer över en bergsluttning för att till slut släppa mängder med vatten just där. Senare samma scen men från markperspektiv, en man böjer sej för att plocka några svampar. Precis då, ett öronbedövande brak, en blixt fräser till och bang mannen faller. Han dör på fläcken.

Vad inte allt sker där i bergen? Det är som att massiven samverkar med de människor som har andliga förmågor eller så alstras de som ligger latent. Enastående vackert är det i denna avfolkningsbygd i Pyrenéerna, uppkallade efter sagans prinsessan Pyrene.

Det kärva livet i de katalanska bergen upplevs och berättas polyfont av väsen, berg, snö, onämnbara varelser och av djur och vanliga människor som klamrar sig fast längs bergssidorna. Sinnena är vidöppna; växtligheten frodas, klara fiskrika bäckar, smala svåra stigar dit partisanerna sökte sej under kriget.

Och även där bland de förföriskt vackra bergen finns förstås födelse, död, hämnd, avund, kärlek men oförtäckt råare maffigare.

Vissa partier slukar jag, andra får jag inte kontakt med. Vissa texter får jag läsa om och fattar bättre då med risk för att förtrollningen bryts. Inser delvis storheten men halkar ur greppet och det blir pyspunka. Häftigt ändå att ha fått landa där ett tag, ta del av människornas öden, deras hem. Tänker på Fred Vargas kommissarie i Adamsberg i Paris som hade extraordinära förmågor. Visst kom han från en bergsby högt upp där Pyreneerna gränsar mot Frankrike? 

Irene Sola, 1990, har skrivit Jag dansar och bergen sjunger på katalanska, översättning till svenska av Ellinor Broman. 

ISBN: 9789189814141

Sanning, lögn och konsvekvens

av Maria Adolfsson
Astrid tvingas till en inre resa när hennes man utan förvarning, packar sina väskor och smäller igen dörren. Men innan han går har han fått Astrid att skriva på ett bodelningsavtal. Det dröjer länge innan hon förstår vidden av allt, men tack vare ett åsknedslag börjar Astrid agera, först i förtvivlan sedan något mer resolut och samtidigt kommer minnesfragmenten seglande, både uppväxt, vän- och äktenskap.

Jag har läst Doggerserien av Maria Adolfsson deckarserien från det fiktiva Doggerland med nöje men i Sanning, lögn och konsekvens saknas stinget. Läser ändå om föräldrarna, tonåren och vänskapen med vännen Klara. Ingen dans på rosor men äktenskapet blev den lugna hamnen efter en del strul. Och nu - två vuxna barn och ensam i ett stort hus. Jaha, visst en del visdomar får vi med oss samtidigt som hon rannsakar sitt liv men här slackar historien. Men om  jag försöker läsa välvilligt så är ju svek är ju ett brott mot den man lovat trohet. När insikterna fått mogna och Astrid återfunnit sin gamla vän Klara börjar hon agera och som läsare får vi en del välförtjänta överraskningar, det fanns ledtrådar som nu glimmar till i den ändå finurliga finalen.

Tänker på Fay Weldons Röksvamp, även tv-serien Gentlemen, den engelska; sidospår, påskägg och så pang - en behövlig förlösning på ruelse, förgrämdhet. Vulkanen vaknade och jag lägger ifrån mej boken med ett småförnöjt flin.

Maria Adolfsson är en svensk författare född i Stockholm 1958. Hon slog igenom vid 59 års ålder med böckerna om polisen Karen Eiken Hornby, krimserien som utspelar sig i det fiktiva Doggerland i Nordsjön.

isbn:  978-91-46-24275-8

Fars rygg

av Niels Fredrik Dahl

”Jag får inte fatt i denna saknad, den har varken huvud den har inte svans, knappt ett ben att stå på. Men den lämnar mig inte ifred.”

Sonen vill veta mer om sin far. Frågorna är många, inga släktingar finns längre sedan farmor Ellen stilla tynade bort. Han hittar brev, teckningar och några foton i en resväska. Sonen söker bland fragmenten och tänker på fars rygg. Den starka ryggen han minns som barn men också den bortvända pappan. Han som var oförmögen till riktig närhet, i och för sig inte märkligt med tanke på att far bodde hos främlingar och på internatskolor från tolv års ålder. Hela tiden saknar han sin mor och far, familjen där man inte längre kunde tala med varandra. 

Så otroligt ensam han var som ung pojke, hur klarar en människa att hantera denna ocean av osäkerhet och ensamhet? Närheten som föräldrarna en gång gav förtunnades trots fars förtvivlade försök till kontakt. Det är inte förrän mot slutet vi får veta vad far heter, John. Berättaren skriver far.

Författaren skärskådar tre generationers män; Domaren, fadern och han själv. Mest far. Domaren finns inte kvar men påverkar än i tredje led, en karlakarl, en stöttepelare i samhället med självklar dominans över sin omgivning särskilt då far och hustrun Ellen.

Mest fascinerande är hur den ensamme pojken ändå tar sig igenom ständiga uppbrott, nya främmande miljöerr och människor som knappt ser honom. Sällan ett uns värme eller intresse för honom, han måtte ha utstrålat osynlighet. Kvar stannar ändå ett varmt stråk, berättaren gör allt för att få kontur på och förståelse för hur det var och vem han var - hans egen far. Om domaren hade den bortvända blicken försöker barnbarnet nu verkligen se sin far.

Fantastiskt språk, inkännande och skört - en riktigt bra bok.

Niels Fredrik Dahl, 1957, är en norsk prisbelönt författare. Fars rygg har självbiografisk bakgrund. 

Himlabröd

 av Alice Lyttkens

Om jag hade läst Himlabröd som sjuttonåring hade jag antagligen identifierat mej med Hedda Skoot och sugits in förvecklingarna. Det hade förmodligen mest kretsat kring de män som svärmade runt henne. Allt för att få reda på vem som skulle få hennes hjärta att bulta snabbare.
Till läsaren hade jag bett henne fråga sej, varför. Varför får hon inte röra sej fritt, inte äga några pengar, inte bestämma vem hon vill träffa? Att problematisera samtidigt.

Hedda kastas från ett rosenskimrande liv till ett instängt strängt kallt med löss i sänghalmen. Därefter mer elände. Det enda som kan få henne att stå ut är tankar på sin käresta men även det hoppet släcks. Vad kan då en ung kvinna göra i en värld där män med makt lägger krokben och endast ser henne som en statussymbol och blivande barnaföderska?

För det råkar sej så att Hedda är väldigt vacker, så vacker att ryktet till och med har nått de adliga och därmed kungahuset. Ung, orörd och attraktiv det är en klenod som är lika åtråvärd som guld. Så där sitter Hedda med mamsell Anna i en iskall lägenhet och spinner ull. Hon vågar/får inte gå ut. Det enda hon kan lita till är sin list. Med den lilla vetskap hon har försöker hon att förhala männens nästa drag. Men tiden håller på att rinna ut och vad kan hon göra?

Himlabröd utspelar sej i 1700-talets senare del i framförallt Stockholms borgerskap. Heddas far har fostrat henne till en fin fröken för skydda hennes framtid. Hurdå? Jo genom gifte såklart. Kvinnorna var handelsvaror och det tror jag är Alice Lyttkens grundbult i Himlabröd, hon beskriver den extrema ojämlikheten i en tid då det ordet inte fanns. Man lydde far och kyrkan punkt. Det fanns inte plats för egna önskningar och drömmar.

Himlabröd är omfångsrik och språket är en tröskel. När man listat ut vad ett ord betyder går det lite lättare men allt är omständligt beskrivet. Tålamod alltså. Ändå är det något med Lyttkens enträgenhet. Hon har något att ”förtälja” oss. Visst det blir lite spännande mot slutet men vi som växt upp med drösar av tv-dramatik är inte så oroliga. Så du kan säkert gissa hur det slutar.

Bra: den uppenbara kvinnohistoriska aspekten.
Mindre bra är ordmassorna och språket. Om man nu ändå ger ut Himlabröd som en klassiker är en ordlista ett måste. På tal om det, Himlabröd är något paradisiskt, det bästa man kan få.

Himlabröd är den första i serien Hedda Skoot. De övriga är Dygdeövning, Herdinnelek, Kärleksbesvär och Slumplycka.

Alice Lyttkens, 1897-1991 en av Sveriges mest lästa författare på sin tid. Född i Malmö, bodde i Stockholm. Tidigt började hon intressera sig för kvinnasn roll i samhället och om de orättvisor som följde av ojämlikheten mellan man och kvinna. 

Det finns liv här

av Elise Karlsson
Stockholm växer, i utkanten poppar nya stadsdelar upp. För att få plats bygger man på höjden.
Hit flyttar de som väntat på bostad länge, nygifta och en del från andra länder. Vi får följa en handfull personer under några år i Rinkeby.

Syftet verkar vara att synliggöra individer med sina olika bakgrunder och bagage och hur livet utvecklar sig i detta nya. Många, många tidsmarkörer.

Insiktsfull men får jag en känsla av ungdomsbok, jag har läst många och många bra så det är inget nedsättande mer att stilen är okomplicerad. Kanske medvetet avskalad för att vi lättare ska ta till oss tidsandan; betongsossar, drogromantik, nakenhet, nya sätt att leva tillsammans samtidigt som borgerligheten börjar fånga allt fler unga med ”satsa på dej själv”. Någon lär ha sagt att Elise Karlssons svit är en modern Mina drömmars stad. Ja då kanske min upplevelse av ungdomsbok får sitt svar, jag älskade böckerna Fogelström skrev om Stockholm från 1860 och framåt, läste flera i serien när jag var sexton.

Vi får följa personerna under åtta år med början 1971. Rakt och enkelt språk. Jag är inte ointresserad under läsningen men fångas inte heller, längtar inte efter att fortsätta serien.

Detta är första delen i Rinkebyserien, följs av Såren som aldrig läks

Elise Karlsson,1981, är en svensk författare och litteraturkritiker 


ISBN: 9789127181410

Längst in i skogen

av Marie Hermansson

Kusligheter utspelar sig i Slottsskogen och i det nya Naturhistoriska museet i Göteborg. Det är en kall vinter för hundra år sedan, i centrum barnflickan Maj som besökt museet med sina skyddslingar. Nu har en av dem, Alice försvunnit.

I en avlägsen del av museet finns det ett diorama (naturen skildrad som tredimensionella upplevelser). Dioramorna skapades för hand och när de sedan förslöts var det för att aldrig mera öppnas. Det är här man senast såg flickan Alice. 

Ganska snart blir vi varse skumma detaljer i museet, det kan vara en vänlig museiman som i vissa vinklar blir skrämmande, kanske rent av tvivelaktig. Det är lite av filmen Dr Mabuse (1921) över miljön i vissa moment. Fritz Lang som regisserade filmen lekte med dunkla rum, skrämmande siluetter och kloformade händer. Kusligheterna har glidningar mot tendenser som fanns i den här tiden. Skallmätningar och andra experiment som utfördes i hemliga laboratorier. Översittartendenser som rovgirighet (gentemot både djur och människor i andra länder. 

Det manliga våldet ligger bara en blinkning bort, mer eller mindre sanktionerat i 1920-talets Sverige. Ordning och reda ska råda, man ska veta sin plats. Ja förutom Ellen Forsell, hon heter så numera som nygift. I första delen i serien om polisen Nils och Ellen ville hon vara den nya kvinnan där ingen skillnad skulle råda mellan man och kvinna. Nu är hon hemmafru och har det småtråkigt. Tur då att Nils kontaktar henne för hjälp med några barn. Nioåriga Alice är försvunnen och barnflickan Maj skall förhöras. Märkligt nog finns inte ett spår efter Alice i Naturhistoriska museet där hon senast sågs.

Det är en smällkall och snörik februari och man tror inte att Alice klarar sej länge utomhus om hon försvunnit in i Slottskogen.

Nils besöker de anställda vid museet och letar men Alice är putz weg. Ellen fick träffa Alice uttröttade familj efter att ha hjälpt Maj med barn och matlagning. Allt är inte som det ska det är tydligt.

Så var är Alice? Nils vill inte samarbeta med Ellen nu när hon är någon annans. Romansen de hade måste han glömma. Så Nils knogar på och fryser i sin slitna rock. Men Ellen skall ändå vara den som sätter honom på rätt spår så småningom, faktiskt med risk för sitt eget liv.

Det märks att Marie Hermanson djupdykt i tiden och fångat upp hur det kunde vara. Det är lätt att uppleva den kalla vintern med isiga master, halka och kläder som inte värmer, olika lukter överallt, detaljerna är på pricken. En efter en får mysterierna sin förklaring, på bekostnad av spänningen som sjunker ihop som en kall sufflé. Nils o Emma reder ut och det som stannar kvar är en uppgiven, sorglig känsla. En räcka händelser leder till mer eller mindre förfärliga utgångar för alla inblandade. Njuter ändå av de olika miljöerna och hur Nils och Ellen kämpar var och en på sitt vis men trots den suggestiva berättelsen når Längst in i skogen inte lika högt som framför allt Pestön i serien.

Marie Hermanson är en prisbelönt författare, född 1956 i Göteborg. Ett flertal av hennes böcker har filmats för TV. 

Här i bloggen finns de båda tidigare böckerna: Den stora utställningen och Pestön.

ISBN: 9789100199135

Intill vanvett intill döden

av Kirsten Thorup
I ett furiöst tempo beskrivs andra världskrigets Tyskland inifrån. Danska Harriet är deprimerad,  behöver vila upp sig och hämta styrka. Två dödsfall i familjen dessutom små barn, hon orkar inte mer. Eftersom hennes nyss avlidne man var bekant med den militära eliten i Tyskland och hon liksom väninnan Gudrun är fru till en flygofficer är vägen sopad och därmed hamnar Harriet i den innersta kretsen av nazister i München. Det är dock inte utan vånda, två små barn lämnas kvar i Danmark.

Harriet prövas hårt. Det som först verkar som ett liv i sus och dus krackelerar snart. Tjänstefickor behandlas som slavar, de är ju bara undermänniskor från öst. Samtal är hårt censurerade, öron finns överallt. Utanför det luxuösa hemmet råder kaos. Alla skall bidra till den slutliga segern även med sina liv. Harriet kastas mellan absurda och hårresande upplevelser i denna ”Totalteater”. Hon är inte bekännande nazist men har tidigare anfäktats av det storslagna tillsammans med sin man. Nu blickar sanningen henne i vitögat och hon undrar vad är det hon vill egentligen, vilka sida väljer hon när vidrigheterna står som spön i backen?

Det här är en sällsynt drabbande läsning. Stilen är som ett långlopp med ett tankeflöde utan slut, inga pauser för nya stycken, ingen andhämtning, vi är ju innanför helvetets portar. Låtsaslivet med middagar och galanta militärer, putslustiga filmer på bio och ständiga proklamationer om vikten av offervilja och snar seger, strax utanför finns arbetsläger för alla de som kallas dom - undermänniskorna. Trycket är stort på medborgarnas offervilja, samtidigt händer något inom Harriet, hon börjar få svårt att låtsas och dessutom ängslas hon över om hon ska få en plats på tåget som ska ta henne hem till jul?

Boken är en fenomenal prestation och ännu en skildring av krigets vanvett. Att vi precis i detta nu har ett pågående krig i Europa som vi inte vet hur det slutar - det är mer än hisnande. Så inlevelsen i vad Harriet hamnat i är total. Det gungar under fötterna och vi måste ställa oss samma frågor som drabbar Harriet. Vad är det att vara människa och när blir våra val fel? Kirsten Thorup är född 1942, Intill vanvett intill döden kom ut 2022, så gissningsvis har hon arbetat med boken till strax innan sin åttioårsdag. All respekt och beundran inför denna bedrift.

Det finns ytterligare en del i serien om Harriet, den heter Mörkret bakom dig.

Kirsten Thorup, 1942, är en prisbelönt dansk författare. Hon slog igenom med boken Himmel och helvete, 1982.

ISBN: 9789100190927