Malma station

Malma station av Alex Schulman
Ett tåg sätter av mot Malma station. Vid olika tidpunkter åker pappor och barn, ibland barnen ensamma. Scener från kupéer där det oftast råder tystnad och massor av oartikulerade förvirrade känslor. 

Familjer som bryter upp. Barnen får inte veta, mamman och pappan bestämmer enväldigt. Herregud så sårbara barnen är och ingen fattar riktigt. Sent om sidor försöker en pappa tala med sin dotter, då har hon hunnit bli skygg med självskadebeteende. Ett annat barn har blivit för tjock, och i vuxen ålder isolerad. Återkommande detta med föräldrarnas svek, är det den stora arvssynden? Att vi ärver föräldrarnas svek och därmed själva blir svekfulla? 

Trasiga är vi allihopa - det som tryckts undan kan spöka och skapa ytterligare svårbearbetade sår. Schulman krafsar och river för att komma förbi våra försvar; känner du igen, har du också hamnat utanför, har du också levt i en dysfunktionell miljö? Boken igenom känns det avigt och jobbigt mest hela tiden. Korta mikrostunder existerar harmoni, men man är aldrig säker för strax kommer ett utfall eller bisarr kommentar. Kanske kan boken funka i en bokcirkel som gillar att snacka relationer?

Schulman skriver bra. Han är vass på att lokalisera var det ömmar som mest. Men det svajar i upplägget, kunde gjorts stramare. Kvar blir mer olust än eftertanke. Efter den här läsningen känner jag för att ta tag i en rejäl klassiker där man kan vila tryggt hos en författare som inte märks.

Det blir en knapp trea för Marma station.

ISBN

9789100191436

Den underjordiska järnvägen

Av Colson Whitehead

Fanns det verkligen en underjordisk järnväg som smugglade svarta slavar norrut från söderns plantager? Alltså en riktig en med räls och lok?

Men om jag släpper den frågan ett tag och väljer att ge mej hän åt berättelsen så är den fängslande, mycket rå och skrämmande och bitvis lite fräck i tonen. 

Cora är en ung slavflicka som övergivergivits av sin mamma. Det sägs att mamman är en av de få som lyckats rymma och inte fångats in igen. Fastän att Cora känner sig övergiven och utsatt dröjer det innan hon vågar rymma från slavfälten trots de djävulska straffen. Tillsammans med Caesar tar de sina första steg för att hitta de noder, det vill säga de modiga människor som förhoppningsvis ska kunna hjälpa dem; Den underjordiska järnvägen.

Ganska snart infinner sej behovet av att kolla fakta men för att inte störa illusionen får det vänta till efteråt, men nyfikenheten bara tilltar under resans gång.

   
Bitvis är det snudd på outhärdlig läsning men där finns öar av medmänsklighet och tur är det. Cora för berättelsen framåt men andras bakgrund kommer också till tals. Den underjordiska järnvägen är svår att kategorisera den är en hybrid av en fantastisk och en faktisk historieskrivning med äventyrliga inslag och grym realism. 

Det går inte att undvika att fundera över den kalla cynism som handeln med slavar innebar, de är handelsvaror. Och dess efterbörd, så mycket grymhet, så mycket orätt. I ett så utpräglat hierarkiskt samhälle kan bara våldet härska. Underläget och fattigdomen fräter bort den lilla anständighet som möjligtvis kan finnas kvar.

Colson Whitehead har ett säreget säkert sätt att skriva, här ett exempel: 

”Även om de vuxna var fria från bojorna så hade träldomen stulit för mycket av deras tid. Endast barnen kunde till fullo dra nytta av sina drömmar om de vita männen lät dem..”

Den underjordiska järnvägen är inget annan än en bedrift. Lysande språk som drar mot mörkret jämsides med ett dovt upprättelsebehov. Järnvägen får en stark fyra. 

Faktaefterkoll. Enligt litteraturprofessor Ulf Olsson så blandar Colson Whitehead historiska händelser och ger dem snudd på mytologiska laddningar. Det fanns aldrig en fysisk underjordisk järnväg med  räls och stationshus. Men de som hjälpte till kallades; stationsföreståndare, konduktörer etc. Likaså när det gäller det medicinska experiment som Cora nästan dras in i så skedde det först på 1900-talet och berörde svarta män som lurades tro att de hade syfilis. Colson Whitehead har alltså samlat ihop flera oförätter mot de svarta i sin bok.
Eländet verkar vara svårutrotat. 

https://www.expressen.se/kultur/akut-kritik-av-de-radande-forhallandena/

https://www.dn.se/nyheter/varlden/sa-lurades-hundratals-svarta-man-in-i-syfilisexperiment/

Sugen på mer? Läste det här blogginlägget av Todd Leopold med stort intresse.

ISBN: 
9789174297010

Drömhjärta

Det ligger en juvel i Karabiska havet med sidenmjuka stränder, palmerna vajar lojt och allt är omringat av turskosblått vatten. I detta paradis springer två elvaåriga kusiner tafatt. Här tillbringar de stor del av sina lediga stunder när de inte är på stora släktträffar och äter godomligt god mat och lyssnar till de vuxnas skvaller. Juvelen är Kuba och vi förstår att det inte handlar om nutid utan tiden precis innan revolutionen då diktatatorn Fulgencio Batista kastades ur landet och Fidel Castro tillträde 1959. Det var då landet stängdes mot väst. 

Vad som händer på Kuba efter revolutionen skildras genom kusinernas familjer. En familj flyr efter mycken vånda den andra stannar kvar. Tidigt inser jag att det här inte är en bok för den som stöttat Castros bombastiska retorik om ett mer rättvist samhälle för alla. Vi lär oss förstå hur människors tillit till sitt land, och även till sin nästa, raseras när de mest fundamentala delarna i livet försvinner bit för bit.  Människor gör vad som helst för en bit mat eller husrum. Den här delen är bra skildrad, hur det verkligen kan vara bakom de tillrättalagda fasaderna och slagorden.

Berättelsen kantas av sorger och avsked men ändå av hopp och kärlek. Flickorna Nora och Alicia har växt upp som syskon, deras vänskap är något utöver det vanliga.

Gillar du modern historia och intagande vänskapskildring med romantiska inslag då kan du prova att läsa Drömhjärta av Cecilia Samartin. Den påminner i tonen om Tusen strålande solar av Hosseini.

3,7

Läst augusti 2013