Domstolen

av Hans-Gunnar Axberger

Författaren tar med oss in i den mest ärevördiga av alla domstolar; Högsta domstolen, för de initierade endast Domstolen. Vi som är tv-vana kan glömma all scenisk rättegångsdramatik, här avgörs segslitna mål vid skrivborden av landets skarpaste jurister. Här vässas våra lagar genom att vissa fall ges prejudikat och granskas inpå kommateringen. Resultatet, om man så vill; ett balanserat domslut.  
   

Snarkvarning? Nja, handlingen växlar mellan domstolsfall, några udda händelser och ett näst intill osynligt kärleksdrama och dess konsekvenser.

Ann-Britt Jansson arbetar vägg i vägg med rättsrådet Johannes Bäfver, hans närmanden avvisar hon svalt men bestämt. Men Hannes längtan och önsketänkande skapar missförstånd och till slut sårade känslor. 

Och vad händer? Först ingenting, det tuffar på som vanligt i salar och arbetsrum. Men så börjar ett rykte, någon har sett något den där kvällen då Hannes Bäfver försvann, hovrättsrådet som lämnat sitt arbetsrum i kaos, dessutom brinnande! Hade inte elden upptäckts hade hela kulturbyggnaden kunnat legat i aska.

Ett brott eller en olycklig människas försvinnande? När en drönare uppfattar något märkligt på Hovrättens tak, blir det omärkliga men dock reaktioner i domarleden. 

Författaren lyckas skapa en bra dramatisk båge som knuffar fram handlingen i god fart, trots sitt ”torra” ämne.  Jag gillar att vi får en skymt av spelet bakom kulisserna, mycket styrs av hävd, ordning och reda, ändå sker förändringar med osynliga schackdrag.

Mycket levande språk, fina iakttagelser ibland med mild ironi. Axberger för in det mänskliga i det till synes stela oberörda. De kontrasterna är välgörande det är ju till syvende och sist rättsväsendet som skall bringa reda i när det går över styr mellan människor.

Den som får lässtopp av ord som prejudikat, appell, kärande missar något - oftast förklaras ord och begrepp. Domstolen är skriven med ett gott humör och en stark berättarglädje.

Några citat
”halsbrytande understatement juristernas sätt att förhålla sig till sådant som går över ramarna”

”sval liknöjdhet är ämbetsmannens adelsmärke”

Domstolen är första delen i en planerad serie. Hans-Gunnar Axberger är en kunnig jurist med glimten i ögat. Ibland briljeras det med just understatements.

Hans-Gunnar Axberger, 1952, författare och före detta professor i medierätt, Han har varit både PO och JO. I hans prisbelönta bok "Statsministermordet" försöker han reda ut varför Palmeutredningen havererade.

ISBN: 9789127189331 

Längst in i skogen

av Marie Hermansson

Kusligheter utspelar sig i Slottsskogen och i det nya Naturhistoriska museet i Göteborg. Det är en kall vinter för hundra år sedan, i centrum barnflickan Maj som besökt museet med sina skyddslingar. Nu har en av dem, Alice försvunnit.

I en avlägsen del av museet finns det ett diorama (naturen skildrad som tredimensionella upplevelser). Dioramorna skapades för hand och när de sedan förslöts var det för att aldrig mera öppnas. Det är här man senast såg flickan Alice. 

Ganska snart blir vi varse skumma detaljer i museet, det kan vara en vänlig museiman som i vissa vinklar blir skrämmande, kanske rent av tvivelaktig. Det är lite av filmen Dr Mabuse (1921) över miljön i vissa moment. Fritz Lang som regisserade filmen lekte med dunkla rum, skrämmande siluetter och kloformade händer. Kusligheterna har glidningar mot tendenser som fanns i den här tiden. Skallmätningar och andra experiment som utfördes i hemliga laboratorier. Översittartendenser som rovgirighet (gentemot både djur och människor i andra länder. 

Det manliga våldet ligger bara en blinkning bort, mer eller mindre sanktionerat i 1920-talets Sverige. Ordning och reda ska råda, man ska veta sin plats. Ja förutom Ellen Forsell, hon heter så numera som nygift. I första delen i serien om polisen Nils och Ellen ville hon vara den nya kvinnan där ingen skillnad skulle råda mellan man och kvinna. Nu är hon hemmafru och har det småtråkigt. Tur då att Nils kontaktar henne för hjälp med några barn. Nioåriga Alice är försvunnen och barnflickan Maj skall förhöras. Märkligt nog finns inte ett spår efter Alice i Naturhistoriska museet där hon senast sågs.

Det är en smällkall och snörik februari och man tror inte att Alice klarar sej länge utomhus om hon försvunnit in i Slottskogen.

Nils besöker de anställda vid museet och letar men Alice är putz weg. Ellen fick träffa Alice uttröttade familj efter att ha hjälpt Maj med barn och matlagning. Allt är inte som det ska det är tydligt.

Så var är Alice? Nils vill inte samarbeta med Ellen nu när hon är någon annans. Romansen de hade måste han glömma. Så Nils knogar på och fryser i sin slitna rock. Men Ellen skall ändå vara den som sätter honom på rätt spår så småningom, faktiskt med risk för sitt eget liv.

Det märks att Marie Hermanson djupdykt i tiden och fångat upp hur det kunde vara. Det är lätt att uppleva den kalla vintern med isiga master, halka och kläder som inte värmer, olika lukter överallt, detaljerna är på pricken. En efter en får mysterierna sin förklaring, på bekostnad av spänningen som sjunker ihop som en kall sufflé. Nils o Emma reder ut och det som stannar kvar är en uppgiven, sorglig känsla. En räcka händelser leder till mer eller mindre förfärliga utgångar för alla inblandade. Njuter ändå av de olika miljöerna och hur Nils och Ellen kämpar var och en på sitt vis men trots den suggestiva berättelsen når Längst in i skogen inte lika högt som framför allt Pestön i serien.

Marie Hermanson är en prisbelönt författare, född 1956 i Göteborg. Ett flertal av hennes böcker har filmats för TV. 

Här i bloggen finns de båda tidigare böckerna: Den stora utställningen och Pestön.

ISBN: 9789100199135

Affären på Privilegiet

av Josephine Tey
Det är ingen butik den här boken handlar om, Privilegiet är ett äldre dystert hus i utkanten av den lilla staden Milford där allt går sin gilla gång. Familjejuristen Robert Blair lever ett behagligt men enahanda liv när han en dag får ett telefonsamtal från Marion Sharpe, en dam han känner till men aldrig talat med tidigare. 

Mor och dotter Sharpe har blivit anklagade för både kidnapping och misshandel av en ung kvinna och polisen är inkopplad, kan inte advokaten hjälpa dem?

Att bli ryckt ur sin behagliga men lite tråkiga rytm väcker Roberts nyfikenhet. Så här mycket dramatik har inte hänt honom på evigheter.

Huset är i det närmaste ett ruckel men damerna Sharpe gör sitt bästa med lite hemhjälp. Det är lite Midsommer a´ la fyrtiotal i anslaget men intrigen väcker mitt intresse. Har verkligen de här städade kvinnorna misshandlat och hållit den 15-åriga Betty Kane inlåst på vinden i flera veckor? Inget tyder på dess motsats och i byn tar alla ställning för den stackars Bet. Skvallret kring utbölingarna tar fart, damerna kommer från London, och snart skrivs glåpord och det kastas stenar på Privilegiet.
Det här pågår under lång tid och när skvallerpressen får tag i historien gör det hela inte enklare för Robert som nu arbetar intensivt med fallet. Spänningen ökar och i byn kokar det av förtrytelse. Finns det verkligen inte någon spricka i Betty Kanes historia?

Kvinnorollerna är de förväntande, klassamhället dömer de som talar dialekt och klär sig vulgärt. Men Tey överraskar när det gäller kvinnorna. Vi får se en pallett av kvinnor som agerar självständigt var och en efter sina styrkor och svagheter. Det är oväntat och uppiggande. 

Smart och intrikat intrig, riktigt bra språk. Gissar att Affären på Privilegiet passar den som gillar en lite gammaldags krim typ Dorothy Sayers.

Josephine Tey är något av en gåta. Elizabeth Macintosh föddes i Inverness, Skottland 1896, död 1952. Tey är en pseudonym, Gordon Daviot en annan. Elizabeth Mackintosh var mycket tillbakadragen. Inga intervjuer finns. Ett tema som förekommer i hennes böcker är hur hur helt oskyldiga människor påverkas av brott som på ett perifert sätt berör dem. Direkta och indirekta brottsoffer var något som fascinerade Josephine Tey.

Affären på Privilegiet hette i original; The Franchise Affair översattes först till; Ung och oskyldig 1948.



ISBN: 9789189225787 

Städerskan

av Nita Prose

Molly älskar sitt arbete som hotellstäderska. Hon putsar så det blänker och gör sitt yttersta.  När hennes chef målar upp bilden av flitiga bin i arbetskupan känner hon en stark samhörighet och vill bli ännu bättre. Dagarna försvinner i ett huj. Kvällarna ser hon inte fram emot nu när hon är ensam. Tur då att hon är så trött efter extra pass och promenaden hem eftersom en bussbiljett kostar. Sedan Mollys älskade mormor dog är det sorgligt hemma, dessutom är värden på henne om hyran. Hennes enda utväg är att arbeta hårdare för att slippa bli vräkt. 

Sedan mormodern dog har Molly ingen att rådfråga om vare sej pengar eller när hon inte förstår sej på människor. Molly tolkar allt bokstavligt vilket gör att hon hamnar i bryderi lite då och då.

När Molly hittar hotellets hedersgäst Mr Black mördad i sin svit vänds allt upp-och-ned och i villervallan undrar polisen om hon kanske är inblandad. Det kanske beror på att någon vill få Molly att verka skyldig men det är än mer obegripligt i Mollys värld. Hur ska det gå för stackars Molly som dras till polisen i ottan iklädd endast pyjamas och luddiga tofflor?

Mormordens värderingar lutar sig på en värld av igår och det är Mollys ryggrad. Men den världen är dåligt rustad för en verklighet där svindlare finns där du minst anar det. Vi som läsare ligger stegen före nästan hela tiden vilket ger en viss pspänning. Men som i alla riktiga sagor måste det till rejäla svårigheter, och några på den goda sidan, innan det kan bli ett lyckligt slut.

Jag påminns om Amelie från Montmartre, hon levde också i sin egen lilla värld och det skedde märkliga saker runt omkring henne. De påminner lite om varandra Molly och Amelie. Stöttande sagor behövs mer än någonsin även för vuxna. 

OK språk, några oväntade passager, hjärtevarma hjältar vilket gör att Städerskan får betyget; en inte så pjåkig, det blir en trea.

Nita Prose, född 1972, bor i Toronto och har en studerat drama och engelska. Detta är den första i serien ”Molly Grey”. Filmning pågår också.

ISBN: 9789100187033

 

Det blödande hjärtat

 av Andrew Taylor

Vad hände egentligen med miss Penhow som en gång i tiden ägde både pengar och fastigheter men numera är helt försvunnen? Varför har Mr Serridge ett sådant osedvanligt intresse för sina hyresgäster? Och vem är det som skickar ruttnande hjärtan till huset på Bleeding Heart Square? Javisst blir man nyfiken och när dessa märkligheter utspelar sig i det dimmiga London på 1930-talet kunde jag inte låta bli, boken på loppishyllan blev min. Den visade sej dessutom ha förstrukna citat som jag slapp irritera mej på eftersom jag nickade instämmande när jag läste raderna. Vi tyckte lika boken igenom, läsaren med blyertspennan och jag. Ett sympatiskt överraskningsmoment, jag hade en läskamrat. 

Inklämt mellan mellan hus från olika sekel ligger i London, Bleeding Heart Square, det är mer en återvändsgata än ett torg men en gång i tiden har den skyddats av en grind vilken fortfarande finns kvar med tillhörande vakt. De hopträngda byggnaderna lutar sig ut över platsens mörka kullerstenar. Hyresgästerna i nr sju är en brokig samling kufar tycker Lydia Langstone, som tvingas ta sin tillflykt till sin far som bor där, efter att ha rymt från sin våldsamme man. Det är ont om både mat och värme och hon tvingas sälja av sina smycken eftersom pappan lever på knappa medel. Det blir snabbt tydligt hur priviligerad hon varit, nu måste hon vända på varje penny och tvingas till och med söka arbete. Lydia blir också observant på skumma saker i och kring torget. Varför står en man och spanar på huset och vem skickar ruttnande hjärtan som ligger och stinker på bottenvåningen? Tillsammans med den arbetslöse Rory börjar hon rota i alla olika hemligheter. 

England är fortfarande märkt av första världskriget, förlorade söner sörjs ännu och samhället har inte på långt när lyckats skapa tillräckligt med stabilitet som gynnar alla och envar. Det märks på köerna framför platsannonserna på bibliotekets anslagstavla, på de fattiga på gatan och för läsaren de ständigt märkbara klasskillnaderna. Att vara observant på var man befinner sig på den skalan registreras lika snabbt som om det var en man eller kvinna man mötte.

Ett krypande obehag smyger sig på och däremellan får vi läsa bitar ur den försvunna Philippa Penhows dagbok vilka ger mej en känsla av filmen Gasljus och Hitchockfilmer, utsatta godtrogna kvinnor som inte har medel att försvara sig. Tur då att Lydia Langstone verkligen bestämt sig för att bryta de band som tidigare tvingat henne till overksamhet. Trots att hon nu nödgas gå hungrig och frysa för att inte tala om oron inför framtiden ger hon inte upp. När hyresvärden Mr Serridges namn dyker upp i efterforskningarna börjar Lydia sakta se ett mönster som förskräcker. Allt mot en fond av regnblöta gator i ett London där fascismen dessutom är på frammarsch och sprider rädsla.

Välskrivet och intrikat och som sagt här finns iakttagelser väl värda att lägga märke till. Det blödande hjärtat är svår att släppa, bra miljöer och spänningen växer på olika plan. Att lyfta kvinnors roll i ett djupt konservativt samhälle är inte heller fel, bristerna och oron det föder syns tydligare då. 

Det blir en god trea för Det blödande hjärtat.  

Andrew Taylor, 1951, är en brittisk författare som bland annat skriver historiska spänningsromaner.

ISBN 9789137134642

Pestön

Pestön av Marie Hermansson

I Göteborgs havsband ligger en långsmal ö, här låg stadens karantän för sjöfarande under många år därför namnet Pestön i folkmun*. Men nu 1925 vet inte många vad som finns där längre. Jo, ett fåtal människor vet att ön huserar en livsfarlig brottsling. Han omgärdas av galler och vaktkonstaplar på den vindpinade ön. 

När en död kropp dyker upp i Säveåns utlopp till Göta Älv får Nils Gunnarsson det knepiga uppdraget att identifiera mannen. Det här händer för ganska exakt hundra år sedan i ett Göteborg som växer åt alla håll och kanter. Nymodigheter som bilar trängs med hästdroskor på gatorna och poliser står mitt i röran och vinkar och visar stopp vilket inte alltid efterlevs. Nils brukar cykla eller promenera men nu nödgas han beställa en polisbåt för sina efterforskningar. 

Namn och miljö känns välbekant och jag inser att Pestön är en fristående fortsättning på Den stora utställningen. Så när Nils springer på Ellen Grönblad på stan verkar det sannolikt att de båda kommer att bli inblandade i det som sker i stadens ogästvänligare delar.

Inskjutna tidstypiska ord och vändningar bidrar till en viss glidning bakåt i tiden samtidigt som vissa moderna tendenser introduceras. Ellen vill egentligen skriva, bli journalist men fortfarande kan det vara svårt att stå på sig och vara en modern kvinna. Nils har ett gott öga till Ellen och berättar mer än han borde om sitt fall vilket leder till att Pestön dyker upp på radarn. När kvinnlig personal söks till just samma ö är Ellen inte sen att söka. Men arbetet ute på ön är långt från det Ellen varit van vid tidigare. Omställningen blir svår med hårt slit från morgon till kväll, inte är de gästvänliga heller invånarna på ön, buttra och inbundna talar de knappt med henne. Men en kväll blir det fart på precis alla bofasta, ett stort skepp skall lossas vid kajen. 

Ellen har mycket att berätta i sina brev till Nils men undrar varför han inte reagerar. Ingen telefon finns det heller så när svar dröjer börjar Ellen ana oråd och vart skall hon skall ta vägen där ute på den ensliga ön?

Pestön får en stark trea för att den förflyttar mej till saltstänk och rekorderliga detektiver. Dessutom blir det rejält spännande med några välbehövliga oväntade vändningar innan alla knutar lösts. Nils och Ellen har inget kuttrasju men det abrupta slutet ger en vink om att det inte är sista gången vi hör av dem.

Marie Hermanson, 1956, är journalist och författare bosatt i Göteborg. Flera av hennes böcker har omarbetats till TV-serier.

* Pestön finns inte i verkligheten. Förebilden är Känsö i Göteborgs södra skärgård där det funnits en verklig karantän för sjöfarare.

Läs mer: 
Sjöfartsmuseet om Känsö karantänstation
Sjöfartstidningen: Känsö en riktigt sjuk historia

ISBN: 9789100181277

Avdelningen för känsliga brott

 Av Alexander McCall Smith

Tänk att polisen i Sverige har en särskild avdelning för intrikata mellanmänskliga ärenden, det visste du kanske inte? Inte några grova brott men inte heller så obetydliga att de kan viftas bort, ärenden som faller mellan stolarna kanske man kan uttrycka det. Låter det märkligt? Inte mindre än att tanken har gett Alexander McCall Smith ett uppslag att fantisera om vad man kan ha för sej på en sådan avdelning, dessutom i Malmö av alla städer. 

Efter att ha läst några av McCall Smiths småputtriga böcker om Precious Ramotswe i Botswana och senare lyssnat på serien om Isabel Dalhouisie* som utspelar sig i centrala i Edinburgh så blir jag inte förvånad när nästa serie vill fortsätta utforska människors emellanåt snåriga relationer på ett vardagsfilosofiskt vis. Men varför i Sverige och Malmö? Finns det en dimmig uppfattning om att vi är stela och sämre på social kompetens? Nja, dessa tankar kändes lite sökta så med viss tvekan började jag att läsa.

Det är inte lätt att vara människa, var det Strindberg som sa så? Det skulle kunna vara credot för de händelser som Avdelningen för känsliga brott får ta tag i. Ulf Varg och hans medarbetare får gå försiktigt fram med sina fall. Det handlar ju ändå om det svåra som vi omges av dagligen, att rätt förstå varandra med outtalade behov och dolda känslor. Genom varsamma samtal, nystar Varg och Co upp besvärligheter. Att bevara vars och ens värdighet samtidigt som man emellanåt behöver utkräva straff det kräver minsann konsekvens och balans. Till all lycka kan Ulf Varg och hans medarbetare verkligen lyssna med stort tålamod.

Avdelningen för känsliga brott får en svag trea för att ”brotten” känns krystade. Det som bitvis är givande är funderingarna och samtalen kring det svåra i att förstå inte bara andra utan framför allt sig själv. I Edinburgh-böckerna* fanns det mer spänst och underfundiga överraskningar, de tyckte jag mycket om att lyssna på, (för övrigt strålande inlästa av Rakel Molin). Kan det ha att göra med den skotska miljön som är så levande återgiven av McCall Smith? Men Malmö, nja den kulissen känns tunn och jag är förbryllad över valet av plats eftersom det inte tillför något extra. 

* Filosofiska söndagsklubben som ljudböcker 

ISBN: 9789188919212

Det vackra mysteriet

Av Louise Penny 

Den sympatiske kommissarien Arnald Gamache får brådstörtat packa sin väska och ge sig av in i Kanadas djupa skogar tillsammans med kollegan Jean-Guy Beauvoir. De tar sig till klostret Saint Gilbert entre les Loups där ett våldsamt brott begåtts. 

De tjugotvå Gilbertinermunkarna praktiserar tystnad men att hylla Gud med överjordisk vackra hymner är tillåtet. Deras gregorianska sånger har nått över världen vilket påverkat munkarna i det isolerade klostret på gott och ont. Tragedin i klostret är en av trådarna i boken. En annan är en olöst konflikt inom polisavdelningen som minst sagt ligger och skaver. Gamache drivs ibland till ursinne av sin överordnande Francoeur, mannen som är upphovet till agget. När just han dyker upp vid klostret nästa dag går det inte att undvika att animositeten eskalerar. Gamache måste härbärgera konflikten samtidigt som han försöker lösa mordet på en av munkarna. Att den interna konflikten inte löses bådar för en fortsättning. 

En intrig i ett kloster. En omöjlighet kan tycka sdär frid och godhet borde råda. Att författaren valt just ett kloster som brottsscen för att resonera kring hur människor hanterar sina inre demoner kanske kittlar en aning. Både poliserna och munkarna som presenteras våndas på ett eller annat sätt. Ibland närmar sig Det vackra mysteriet rent existentiella frågor. När jag kikar in på Louise Pennys hemsida sammanfattar hon sitt intresse för dessa frågor genom att citera W H Auden. 

”Goodness existed, that was the new knowledge/his terror had to blow itself quite out to let him see it”

Återkommande i boken finns resonemang kring godhet, den finns men utmanas ständigt. Vi kan inte undvika fruktan men vi kan försöka motverka den genom att hantera rädsla med godhet och vänlighet och vikten av att ta vara på det vackra. Alla som har framträdande roller i boken tampas var och en på sitt sätt. Tydligt blir det när klostrets symbol, det två omslingrande vargarna förklaras, den ena god den andra ond, och hur hantera vilken som ska ta överhanden över ens själ? Ursprungsfolkets visdom menar att du själv bestämmer vilken av vargarna du vill mata.

En fascinerande miljö som bjuder in till en det-stängda-rummets gåta. Ett sätt att närma sig en lösning är att lära känna munkarna. Det tar ett tag men sedan löser Gamache gåtan med sedvanlig ackuratess men Det vackra mysteriet är en aning för omständlig och får därför endast en trea.

Det vackra mysteriet är bok nr 8 i serien om kommissarie Arnald Gamache. Louise Penny skriver böckerna så att de skall kunna läsas fristående men självklart är det mer intressant om man förstår bihandlingarna som återkommer. Jag har läst flera böcker om Gamache och störs inte nämnvärt när det dyker upp detaljer ur det förflutna, det brukar reda ut sig under läsningens gång. 

Läs mer om klostret som inspirerat; Abbey of Saint-Benoit du lac

ISBN

9789177816065

Blindtunnel

Tove Alsterdal intresserar sig för platser där politiska beslut vållat oreda och obotlig skada. Konsekvenserna blir att det invanda förvrids, saker ställs på ända och bidrar till att människor vänder sig mot varandra. Oerhört tragiskt och samtidigt intressant att utforska. Händelserna har som sagt att göra med avlägsna beslut. Det är här i beslutens svanstipp som Tove Alsterdal gärna befinner sig och borrar. I I tystnaden begravd beger sig unga svenskar till Sovjet med hopp om ett bättre liv. I Vänd dig inte om står diktaturens härjningar i Argentina och dess offer i centrum.

Blindtunnel är den tredje boken jag läser av Tove Alserdal och nu är vi i Centraleuropa med pittoreska småstäder vid slingrande floder inramade av bördiga vinodlingar. Här har ett medelålders svenskt par bestämt sig för att starta om, renovera en äldre gård och kanske lära sig om vinodling. Området ligger i nuvarande Tjeckien, men visar det sig, gömmer mycken tragik. Sudetenland var ett attraktivt område för Hitler, det var det första landet som annekterades med britterna och fransmännens goda minne i tron att Peace in our time skulle råda framöver. Efter 1945 vändes hatet mot sudettyskarna och de fick fly för sina liv. De som kom undan.

I källarvalven hittar Sonja och Daniel ett mumifierat skelett av en ung pojke. Det ena leder till det andra och snart är de indragna i ett förlopp med smutsiga historiska rötter. De som har minnen kvar från den turbulenta tiden efter kriget är antingen försvunna eller har svårt att minnas. Inte heller alla vill minnas, det märker Sonja som förtvivlat försöker rentvå sin man, vilken hamnat i skottgluggen. 

Väldigt lite verkar ha skrivits om sudettyskarnas öde menar författaren som i efterordet ger tips om vidare läsning. Området hamnade bakom järnridån under nästan femtio år men när muren fallit blev det känsligt att försöka leta efter byar eller släktingars hus. Där bodde andra nu som inte var ett dugg intresserade av historien. Området var tysktalande men tidigare hade man hade levt sida vid sida med tjeckerna under långa tider. Barnen som lekte med varandra bidrog till att området mer eller mindre var tvåspråkigt. Om kartan: Rosa områden = tysk befolkning i Österrike-Ungern 1911.

Visst kan Blindtunnel läsas som en kriminalhistoria, någon är skyldig till ett mord men ju längre jag läser ju mindre betydelse får just det spåret. Däremot hur den smutsiga historien sitter kvar sjuttio år senare. Dåliga samveten har lett till en omskriven historia och skapat en viss sluten atmosfär där man lätt misstänker människor trots att åren gått. Just detta bränner till och stämmer till eftertanke. Hur gör vi för att något sådant här inte får hända igen.

Blindtunnel får 4.0 för en intressant historisk djupdykning, krimdelen bidrar att föra handlingen framåt inte mycket mer. Men Tove Alsterdal har ett snyggt och effektivt språk. 

ISBN: 9789177797371

Den bittra pajens sötma

Av Alan Bradley

Varför denna vurm för engelsk landsbygd och kluriga mordfall? Dessutom förlagda i en miljö som de flesta av oss inte minns men leder oss att sjunka in i en föreställning om att här fanns ordning och reda, mycket beroende på att människor visste sin plats. Klart att det skaver och knorras på vischan och värre än så, det mördas. Men det är väl undantaget som bekräftar regeln gissar jag.  Dessutom kan man väl inte vänta sig mer av uppkomlingar eller arbetarklass som inte vet sin plats? Men det sätter piff på anrättningen.

Ingår de här historierna, seriemord i lantlig över- och medelklassmiljö, i en allmän nostalgisk våg som befinner sig obehagligt nära Brexitanhängarna? Bättre förr innan det blev blandade kulörer på gator och torg?

Detta låter grinigt och det är väl för att jag är sur på mig själv för att ha sett på Midsommer trots att jag borde veta bättre. Författaren till Den bittra pajens sötma är från Kanada men väl inläst och inkännande av engelsk landsbygd 1950. På plats finns tre moderlösa systrar i en knapadlig familj. Pappan disträ, de äldre systrarna vidriga och kvar finns den lillgamla Flavia de Luce. Hennes specialtet förutom nyfikenhet är kemi.

En främling hittas i död i köksträdgården, en bit ur den oätbara pajen som stått på vädring är borta. Fadern är mer oåtkomlig än någonsin och vem kan vara bättre på att försöka lösa denna gåta när polisen nu verkar osedvanligt seg? Naturligtvis Flavia de Luce.

Skriven med gott humör och inte alls illa berättad av anglofilen Alan Bradley. Den första i serien med Flavia de Luce.
4,0 
Sommaren 2017

Död bland de döda

Av H K Rönblom

Retro i kvadrat tänker jag när jag ser omslaget som är både stiligt och stilenligt med ungdomlig man i elegant hatt och texterna är satta i fyra olika trendiga fonter. Modernista förlag har lagt ner omtanke på layouten. Frågan är varför de ger ut 50-tals författaren H K Rönnblom?

Sedan jag försökte läsa en Maria Lang för fem år sedan var jag skeptiskt på ännu en Agatha Christie-epigon i svensk miljö. Kan det här funka idag? Kanske var det för att jag såg att boken gavs ut 1954 som fick mig att till slut ge vika. Det här är tiden jag föddes in i och eftersom minnena inte finns i mitt sinne och minne så var det tidsandan som drog.

I Död bland de döda är vi i en småstad, gissningsvis i Mälardalen. Paul Kennet är där för ett historiskt uppdrag men snubblar över en märklig händelse på pensionatet han bokat in sig på. Här bor en blandad skara av fröknar och pensionerade ämbetsmän. Arbetarklassen finns i utkanten som handräckning, springpojkar eller bensinstationsföreståndare.

Pensionatet andas kyla och samvaron i sällskapsrummet är stel och avvaktande. Snart inser Kennet att notarie Odins död (vars rum Kennet för övrigt har fått överta(!)) inte var naturlig. Här finns ingen charm i berättandet och jag somnade ifrån allt stolpigt flera gånger. Men sedan dyker det upp inslag där jag inser att Rönnblom är vass på att skissa gestalter, fånga atmosfärer och så har han lite torr humor. Det där med humor är svårt, tidens tand kan nöta rejält. Så pass att det i värsta fall kan bli beklämmande. Det som var muntert då kan väcka vämjelse femtio år senare. 

Rönnblom verkar ha arbetat på tidning. Det avsnitt när huvudpersonen Kennet är på lokaltidningen får liv och andas kunnande och ett hemtamt gillande.  

Intrigen lämnar jag därhän. Det är som hos både Trenter och Lang, brottet har begåtts på en avskild plats och ett begränsat antal människor i ett sällskap är misstänkta.  

Men tidsandan då? Ja för sextio år sedan verkar småstadens struktur vara ordentligt hierarkisk. Respekten för prästen och polisen är inmutad och det var viktigt att veta var man fanns på den sociala skalan. Förmodligen inristat och orubbligt i bygdesjälen. Vem kunde tala med vem, vem bockade och vem kunde ta initiativ? Män röker pipa, Paul Kennet har med sig tre olika pipor som alla har olika namn.

Kvinnor kunde beskrivas som ”en kvick liten sak” utan att någon höjde på ögonbrynen. 

Det visade sig att Rönblom kunde tidningsvärlden mycket väl. I artikeln Håller H K Rönbloms romaner än förstår jag att fler ställt sig min inledande fråga och här återfinns originalomslagen i serien om Paul Kennet. 

2,8

nov 2017

Istider

Av Fred Vargas

I denna den sjunde bok om Jean-Baptiste Adamsberg och hans kriminalgrupp i Paris spänner handlingen mellan Franska revolutionens karismatiska ledare och talare till Island och dess öar i svart och vitt. 

Däremellan får vi fördjupa kontakten med poliserna i gruppen kring Adamsberg. Deras egenheter, som Adamsberg känner på djupet, bidrar till att han handplockar några av dem nu när det gäller ett mycket speciellt uppdrag. Den historiskt kunnige Danglard är självskriven när det gäller besök hos lavarna som iscensätter vad som hände under skräckväldet och revolutionsåren i slutet av 1700-talet. Danglard är också Adamsbergs närmsta man och de känner varandra utan och innan. Danglard vet att Adamsberg kan försvinna mentalt när han grubblar över problem, och att han därmed verkar oberäknelig. Men han kommer alltid tillbaka, både fysiskt och mentalt.

Allt börjar med att en symbol hittas vid flera mordplatser. När poliserna gräver djupare leder arbetet vidare i två riktningar. En katastrofal resa till Island för tio år sedan och en annan som rör tongivande personer som agerade vid Franska revolutionen.

Jag njuter mest av att ta del av det udda polisgänget, mer än kriminalgåtorna i Vargas böcker. Ibland drar de iväg för mycket åt det övernaturliga och sagoaktiga när utredningsarbetet flätas ihop med småflummiga berättelser, men det är också charmen med polisserien. Alltså ligger jag på plus när jag börjar läsa och få återse den bastanta och kloka Retanqourt, den feta katten som fortfarande sover på kopiatorn, den ängslige Estaliere som inte klarar något polisarbete över huvud taget men är en fena på att ge var och en kaffet exakt som de vill ha det. Han går för övrigt ständigt omkring med stora uppspärrade ögon och är Adamsbergs skyddsling. Den tidigare rivalen till Adamsbergs oåtkomliga kärlek, som återkommer i några böckerna, Veyrenc med fläckar av rött hår, inte färgat de uppstod ur en svår misshandel när han var ung. Ja listan kan göras längre och du kommer säkert att hitta just din favorit i gänget. Tonen mellan poliserna är slängig, ibland grov men när det kniper finns en stark solidaritet. 

Djur som dyker upp i en bok återkommer i senare delar. Duvan som snarats på ett grymt sätt börjar återfå livsmodet. I Istider träffar vi vildsvinsgalten Marc som skyddar den ensamma Celeste där hon bor ute i skogen. 

Fred, kort för Fredrique Vargas är historiker och etnolog. Detta märks i böckerna som oftast börjar i Paris men sedan drar iväg till landsändar där myterna lever kvar och mystiken tätnar; Normandie, Franska alperna, en kyrkogård i London, Slovakien och så nu Island.

En serie filmer har gjorts i Frankrike mellan 2008-2010.

Läst 2 oktober 2016

Fallet med den försvunna tjänsteflickan

Vish Puri är visserligen en diskret detektiv men är sannerligen inte en blygsam sådan. Han vill gärna berätta att han är Indiens i särklass skickligaste detektiv. Dessutom är han väldigt glad i mat vilket han tvingas dölja för sin fru som skickar honom matlådor med dietkost. Hon verkar inte förstå vilken menlig inverkan kalorifattig kost kan ha på det ansträngande arbetet. Till sin hjälp i spaningarna, i storstaden Delhi, har Vish Puri assistenter med egna specialiteter. Nattkrämen är flickan som kan byta skepnad från blyg landsortsflicka till nattklubbsdrottning i ett knix, Lysröret är en sömning man och kan behöva lite tid för att flimra igång på morgonen, Handbromsen en given chaufför. Ja så fortsätter de puttriga beskrivningarna av den trofasta staben.

Är då detta en enbart oförarglig mysdeckare om en självupptagen privatspanare? Nej till min glädje är handlingen varken tröttsam eller torftig. Vi får insides glimtar från Indiens gatuliv där folk till och med bor, har en hysterisk trafik och där det säljs de mest otroliga saker. I nästa stund hamnar jag i stora förmögna hus med mycket tjänstefolk.

Men spänningen då? Jo, Vish Puri får på sitt bord att leta efter tjänsteflickan Mary som är spårlöst försvunnen. Det här visar sig vara en intrikat svårlöst knut. Parallellt undersöker detektivbyrån blivande giftemålpartners vilket gör att Vish Puri nästan jobbar dygnet runt. Det riktigt osar och ryker av hetta när vi far runt tillsammans med indiens bäste detektiv. Författaren har också en skarp blick och ett kritiskt öga, all modernisering är inte bra. Det gamla Indien med fattiga bybor som tvingas flytta på grund av att storföretag annekterar deras jordar, vart ska de ta vägen och hur ska de överleva? Callcenter-anställda med blickarna mot väst som strävar efter lyxvaror, den allestädes närvarande korruptionen, kvinnor som lever farligt bara på grund av att de är kvinnor etc. Trots problemen lyckas Tarquin Hall med konststycket att skapa en gemytlig atmosfär. Det är både lärorikt och spännande att vistas tillsammans med Vish Puri och hans stab. Ni som gillar McCall-Smiths böcker, både de från Edinburgh och de om Mma Ramotswes detektivbyrå i Botswana, tror jag kommer att stortrivas i Herr Puris sällskap. Den försvunna tjänsteflickan är första delen i serien om Vish Puri.
3,8
Läst sommaren 2014