De förlorade minnenas ö

av Yoko Ogawa

På en japansk ö lever människorna under ett mycket speciellt förtryck. Saker tas ifrån dem och de raderas dessutom från människornas minnen. 

När detta sker kommer människor inte längre ihåg, jo några och de måste interneras eller vad man nu gör med dem för de kommer inte tillbaka. Rädslan smyger sig på i takt med att osäkerheten ökar och så långt är jag med men jag kan inte engagera mig i människorna eftersom jag hela tiden tänker på de stulna minnena. Om man vill kontrollera andra är då minnesförlust den bästa metoden? I Ogawas bok är det dessutom hela sjok av minnen som raderas, till slut även kroppsdelar. Det är här när det kantrar över mot surrealism som jag tappar taget. Läslusten försvinner.

Om vi skall skrämmas till eftertanke kring hur demokratiska samhällen kan tillbakabildas tycker jag att Atwoods Tjänarinnan har en mer solid tankestruktur. De förlorade minnenas idé är bitvis fascinerande men logiken, själva bygget håller inte. Om det är tänkt som en allegori funkar det inte när förtrollningen uteblir.

Det skaver mellan tanke och drömsk dystopi. Nej, De förlorade minnenas ö når inte fram, det blir bara en tvåa. 

Yoko Ogawa är en japansk författare född 1962 i Okayama. En av hennes tidigare översatta böcker handlade också om minnet; En gåtfull vänskap, den tyckte jag mycket om. 

ISBN
9789189175167

Allt jag inte minns

Av Jonas Hassen Khemiri

Först verkar det lätt som en plätt att läsa den här boken. Mycket talspråk, korta stycken och inte alltför svårt att hålla de olika namnen i minnet. Men så blir det tidsförskjutning, en del av de korta styckena blir beroende av något tidigare och vem var nu Leide? Ja alla får sina presentationer men det är inte när man behöver dem. Det lättsamma börjar ersättas med att jag dras in i Samuels problem med mormor, med sin kärlek till Leide, och vad är det för relation han har till Pantern, hon som bor i Berlin och framför allt hur är det mellan Samuel och Vandad?

Ja det klarnar så småningom men när boken är utläst finns det möjlighet att tolka en del av relationer och skuldbördor på olika sätt. Myror har satts i huvudet.

Samuel är bokens centralgestalt. Vi förstår ganska snart att han är död. Och när någon är död tänker vi olika beroende på vilken relation vi haft och vi behöver reda ut eller så släpper vi. Men om vi varit nära någon, riktigt nära - då går det inte att släppa.

Vi skall minnas de som varit oss nära. Vi skall tänka på och prata om dem med andra. Det är så vi ska se till att de på något sätt skall finnas kvar. Inom oss. Det är detta jag tror att Khemiri vill säga.

Var rädda om varandra, vårda dina sköra och svåra relationer. Vara fäst vid, att vara nära, att inte kunna leva utan. Så olika kan det vara med våra vänner och kära men relationerna är också föränderliga och en del människor finns för alltid kvar i oss. 

Ja det är nog det som vad som stannar kvar i mej efter att ha låtit boken vila i mej ett tag.

Annat minnesvärt är humorn, träffsäkerheten när nutiden -2010-talet - zoomas in. Bara hur Berlins alternativa scen beskrivs är obetalbar. Och alla grupper och tendenser som synas; konstfackseleverna, den ängsliga medelklassen, den fria kärleken, den illa dolda rasismen, de papperslösa flyktingarna, kvinnojourerna ja listan kan göras lång. 

Jag gillar hur allvaret flätas ihop med en lågintensiv humor. Jag kommer att kunna rekommendera den men vet inte hur länge Allt jag inte minns kommer att verka i mej.

3,7 av 5

Läst i september 2016