Systerklockorna

av Lars Mytting

I en av Norges alla dalar låg en gång en stavkyrka med ornamenteringar av drakar som lyfte sina huvuden mot himlen. Klockorna som ringde till dop, begravning och högmässa var det något alldeles särskilt med. När de skulle gjutas öste en sörjande bonde ner släktsilvret i smältan och så fick klockorna sin säregna klang och kallades Systerklockorna efter ett kärt sägenomspunnet tvillingpar.

Så börjar berättelsen om den slitstarka familjen Hekne (särskilt Astrid) prästen Kai Schweigaard och, den unge tyske arkitekten, Gerhard Schönauer som kommit till trakten för att montera ner kyrkan. I Tyskland råder det en stark vurm för det nordiska och man är helt betagen av Norges stavkyrkor. Nu vill man riva och frakta en sådan och förevisa det uppväxande släktet hur nordgermanerna byggde och dyrkade de starka gudarna. 

Tre färgstarka unga människor möts och snart råder kärlek med förhinder i den fagra Gudbrandsdalen. Men här kommer jag inte att avslöja mer av den spännande delen av handlingen.

Det är en gudomligt vacker trakt men ack så hård att leva i. Alla vet att vintern är lång och därför planeras det för kyla, tillgång till mat och foder för minst fem månader varje år. Men bygden kan inte bära alla barn som föds, en del överlever inte vintrarna. De större städerna lockar, eller så packar småbönder och drar västerut. De nyheter som kommer förmedlas vid söndagens predikan med en veckas fördröjning. Järnbanor förespår det samhällsskifte som verkar stampa i farstun. Men i gårdarna råder husbondens röst, det är han som bestämmer, kvinnorna blir hemma med barnen som bara blir fler och fler. Och prästen med sin gudamakt når långt in i familjeangelägenheterna.

Just kvinnornas lott intresserar författaren. Det är inte bara den starke mannen som skildras. Barnbegränsning finns inte och inte heller tar männen det ansvar de borde när de unga kvinnorna blir med barn. Om inte familjerna stöttar väntar ofta tragedier. 

Men det finns mycket mer i Systerklockorna; hantverkets lov, kulturhistoria och mellan raderna en stolt beundran för släkterna som envetet mäktat med. Här anar jag ett släktskap med Selma Lagerlöfs skildringar av folket inne i skogarna. De idoga bönderna, hög som låg och prästernas makt. Lägg därtill en fläkt av det övernaturliga och vi har en bygderomantisk skröna. Mytting är en mycket god berättare och skriver inlevelsefullt. Systerklockorna får en rejäl trea. 

Lars Mytting född 1968 i Fåvang, Gudbrandsdalen, slog igenom med romanen Simma med de drunknade. Som i Systerklockorna finns där en stark kärlek och respekt till hantverkare särskilt de som kan hantera trä. Han har också skrivit boken Ved som sålts i stora upplagor. Häkneväven är Systerklockornas uppföljare

ISBN: 9789179130381

Simma med de druknade

Av Lars Mytting 

Han har ett levande småsprakande språk, fin iakttagelseförmåga och handlingen gungar iväg på ett delvis oväntat sätt. Så visst det är en berättelse att vilja komma vidare i men jag hade ändå högre förväntningar på Simma med de drunknade. Den har inte så många skikt vilket en bokcirkelbok bör ha, tänker att det då helst skall finnas en problematik som man kan ha olika infallsvinklar till. Däremot har den inkännande person- och miljöbeskrivningar, mycket kärleksfullt är det när han talar om sina släktingar, gården och allt som växer och finns där. Det är alltså en jagberättelse och skriven med kraft och fart.

När boken börjar är Edvard drygt tjugo, gissningsvis 80-tal, och vi får snabbt veta att Edvard och hans farfar lever mer eller mindre isolerat uppe på den stora gården ovanför byn Saskum. Detta beroende på farfaderns förflutna. Det sägs att han tillhört fel sida under kriget och det kastas långa blickar när de är och handlar i byn. Då kör farfadern i en gammal fin stor Mercedes som kallas Stjärnan. Just den här dagen har någon ritat ett hakkors på den och Edvard springer efter förövaren. Den han sätter krokben för är en stackare som någon övertalat att rita. Fienden är alltså okänd med finns överallt. Dagen efter dör farfadern och Edvard träffar prästen Thallaug. Det är han som vet mest om Edvards familjs såriga historia. Varför var farfaderns bror Einar och farfar sådana djupa ovänner? Vad hände egentligen när Edvards föräldrar dog? Varför finns det en ståtlig kista på begravningsbyrån tänkt till farfar? Och varför leder spåren till Einar till Shetland?

Så dyker Hanne upp för att beklaga sorgen, en av de få som han fortfarande har kontakt med sedan skolan och de har haft ett kort förhållande en gång i tiden. Hanne dyker upp mer o mer och hjälper Edvard på gården. Edvard har aldrig fått hela historien av sin farfar, men nu börjar han leta på gården och hittar ledtrådar bl a ett telefonnummer till en damfrisering på Shetland. Han bestämmer sig för att ta sitt livs första semester, en vecka. Sedan skall han hem igen och skörda potatisen och ta hand om fåren. Hanne blir ledsen och förstår inte riktigt.

Det som sedan händer på Shetland är åt det smått otroliga hållet. Edvard slås av alla norska referenser som finns på öarna, bl a alla namn. Letandet leder till en övergivet hus ute på en ö där Einar verkar ha bott i massor av år. Här har det talats om att döden har rott mellan Unst (den stora ön) och Haaf Gruney. Det visar sig att farfars bror var en finsnickare, en gång utbildad i Frankrike och en mästare i att hantera trä. På sin lilla ö byggde han kistor som ha rodde till Unst, därav dödssymbolen. Gwendolyn dyker ganska snabbt upp i handlingen. 

Gwen tillhör släkten Winterfinch med hundraåriga anor, men det avslöjar hon inte först. Mellan de båda blir det sedan ständiga hemligheter och misstankar men också stark åtrå och närvaro.

Edvards föräldrar dog i Frankrike vid Authuille i departementet Somme - ett monumental slagfält under WWI - 1917 då Edvard var tre år. Han var med i Frankrike men ingen vet riktigt vad som hände med föräldrarna som hittades drunknade. Detta hänger ihop med familjen Winterfinch och Einars snickarskicklighet. En åtråvärd klunga valnötsträd står i centrum. Släkterna har en oupplöst affär.

Misstänker att detta kan bli en teveserie, men en klassiker tror jag inte på. En bra semesterläsning dock det blir en 4. 
Läst augusti 2016