Årsboken

Årsboken av Sven Olov Karlsson 
Noveller, en för varje månad, passande så här på nya året. Berättelserna är en provkarta på Sverige idag ofta med människor i brydsamma lägen. De är inte är där de vill vara. Glapp och skillnader synas; mellan land och stad mellan den som inte har ett öre till den som blir både rik och hög på att fabricera fake news. 

Årsboken börjar som sig bör med nyårsafton som mer hörs än ses ifrån ett källarutrymme. En kvinna som inte längre äger något, tar sin tillflykt till ett skrymsle i en källare. Här låter det från huset och ute fyrverkerier. När allt lugnat sig hasar hon, trots misshandel ut. Skräpigt och glashalt och iskallt i busskuren. Men bussen stannar och chauffören ropar. En av de bättre novellerna. 

En lägesbeskrivning av landet och idén med en berättelse per månad är riktigt bra. Det verkar vara tungt att leva i Sverige (för vissa) men det finns stråk av medmänsklighet. Till exempel December, överfull snömoddig parkering med tappade bilnycklar får ett varmt slut. Januari ger en gnutta hopp och en månad som jämkar med ett litet smil är Oktober. 

Vad vill Karlsson och hur är det gjort? Det är mycket runt om oss som skaver, ojämlikhet på så många plan, och det känns nästan som författaren gnisslar tänder av vrede. Ärendet verkar viktigare än att teckna personporträtt och att mejsla fram bilder som man kommer ihåg. Kan det vara så att när han stänker med det svarta att det får motsatt effekt? Jag vill ju själv få fram det som skall stå mellan raderna. Men ändå är det några porträtt som stannar i minnet. Kvinnan som går ut på ägorna när det är så torrt att det ryker om fötterna av förbränt gräs. Hon sitter på sin ärvda mark och funderar på vad den skall nytta till men landar ändå i att fortsätta och tar fram papper och penna börjar föra dagbok som man alltid gjorde förr. Varje dag kommenterades i kalendern. För övrigt en kalender många känner igen med sin lingonkrans och årtal. Här en eloge för det välfunna omslaget med kafferingarna. Jag gillar verkligen den här typen av omslag som fångar in idén, ett kongenialt omslag. Årsboken får en trea för en bra ide, för sin humanism och ett gott hantverk. 

Sven Olov Karlsson född 1971 och har bland annat skrivit om folket i glesbygden i ett par romaner. Om de strävsamma som inte hunnit ta in att en ny tid randats, besvikelserna står på kö. Sitt landskap Västmanland har han skrivit om i flera böcker bland annat den stora branden 2017, skildrad i Brandvakten.

Omslag av Sara R. Acedo

ISBN: 9789127164642

Allt jag inte minns

Av Jonas Hassen Khemiri

Först verkar det lätt som en plätt att läsa den här boken. Mycket talspråk, korta stycken och inte alltför svårt att hålla de olika namnen i minnet. Men så blir det tidsförskjutning, en del av de korta styckena blir beroende av något tidigare och vem var nu Leide? Ja alla får sina presentationer men det är inte när man behöver dem. Det lättsamma börjar ersättas med att jag dras in i Samuels problem med mormor, med sin kärlek till Leide, och vad är det för relation han har till Pantern, hon som bor i Berlin och framför allt hur är det mellan Samuel och Vandad?

Ja det klarnar så småningom men när boken är utläst finns det möjlighet att tolka en del av relationer och skuldbördor på olika sätt. Myror har satts i huvudet.

Samuel är bokens centralgestalt. Vi förstår ganska snart att han är död. Och när någon är död tänker vi olika beroende på vilken relation vi haft och vi behöver reda ut eller så släpper vi. Men om vi varit nära någon, riktigt nära - då går det inte att släppa.

Vi skall minnas de som varit oss nära. Vi skall tänka på och prata om dem med andra. Det är så vi ska se till att de på något sätt skall finnas kvar. Inom oss. Det är detta jag tror att Khemiri vill säga.

Var rädda om varandra, vårda dina sköra och svåra relationer. Vara fäst vid, att vara nära, att inte kunna leva utan. Så olika kan det vara med våra vänner och kära men relationerna är också föränderliga och en del människor finns för alltid kvar i oss. 

Ja det är nog det som vad som stannar kvar i mej efter att ha låtit boken vila i mej ett tag.

Annat minnesvärt är humorn, träffsäkerheten när nutiden -2010-talet - zoomas in. Bara hur Berlins alternativa scen beskrivs är obetalbar. Och alla grupper och tendenser som synas; konstfackseleverna, den ängsliga medelklassen, den fria kärleken, den illa dolda rasismen, de papperslösa flyktingarna, kvinnojourerna ja listan kan göras lång. 

Jag gillar hur allvaret flätas ihop med en lågintensiv humor. Jag kommer att kunna rekommendera den men vet inte hur länge Allt jag inte minns kommer att verka i mej.

3,7 av 5

Läst i september 2016

Väldigt sällan fin

Noha är en tystlåten ung man med en rikt inre liv. Han sitter gärna och läser, skriver och kontemplerar i sin ensamhet. Men det nya livet, det att vara student, rubbar Nohas cirklar. Bor man i en studentkorridor är det ofrånkomligt att man träffar andra. Trots Nohas strategi att besöka det gemensamma köket sent på kvällarna eller lägga örat mot dörren för att undvika möten hamnar han ändå i lägen där han tvingas svara på frågor och se och höra saker han önskade att han helst kunde slippa.

Trots sitt sociala motstånd blir han bekant med Fredrik som visar stort intresse för Nohas muslimska bakgrund och Anna som välvilligt och uppfordrande vill visa sin bild av vad som är svenskt. Svenska barnprogram från slutet av 70-talet, svensk musik... Noha försöker motstå deras närmanden men det verkar ha motsatt effekt. Fredrik konvertar till islam och Anna ser nästan Noha som sin pojkvän, fast det inser inte Noha.

 När första terminen går mot sitt slut skall Noha tillsammans med sin pappa och bror åka till Eritrera för att hedra den nyss bortgångne farfadern. Noha åker motvilligt med, men hans intresse för landet är ändå genuint, han slukar allt som har med Eritreas historia att göra. Landet är sargat efter att genomlidit ett inbördeskrig och en skakig självständighet. Allt är oförutsägbart, laglöshet är nog ett sammanfattande ord. Resan blir också en inre dito. Nu får Noha chansen att sakta lära känna sin far. En far som varit frånvarande en stor del av Nohas liv och som han varit rädd för och inte förstått.
Denna andra hälft av boken berättas på ett annat vis. En högre växel läggs in och vistelsen i Eritrea är färgstark och halvkaotisk.

Vad är det här för en bok? Om vad som är hemma? Om vilsenhet? Om det nya Sverige och dess spännvidd? Trygga mätta svenska ungdomar som inte har en aning om flykt och hunger som söker exotism och utmaningar? Fullt med kontraster, en: från vintersverige med ordning och reda till laglöshetens Eritrea. Däremellan får vi glimtar av utsatthet och överlevnadsinstinkt. Det är ingen torr bok, det glimtar till av både självironi och humor. Så här kan man också berätta, med ett alldeles eget språk och perspektiv. Väldigt sällan fin fick svenskarnas Stora läsarpris för årets debut 2012.

4,0
Läst mars 2013