De oroliga

av Linn Ullman
Motvilligt börjar jag läsa men ändå är jag kvar sida efter sida. De oroliga är nedslag i livet med de stundtals frånvarande föräldrarna; den skådespelande mamman och den så mycket äldre och berömde pappan. Båda var upptagna av annat och flickan är stundtals väldigt vilsen. I förhållandet till sin far finns ett sökande. Som tittande i en kikare från andra hållet, de är långt borta föräldrarna. 

Munchs målning Kvinna vid vattenbryn. Kvinnan bortvänd med långt hår, nästan övertydlig bild men viktig för flickan. När mamman åker bort går hon sönder. De skulle ju vara sammanväxta. Flickan lägger skulden på sig själv. Ätstörningar smyger sig på.

I drömmen försvinner mamman, upplöses och flickan letar sedan i varenda vrå till och med under sängen. Föräldrarna blir aldrig riktgt vuxna, de söker och vill bli firade och verkar inte kunna ta ansvar för någon annan.

Flickan ser det försåtliga i att vara vacker som sin mamma, hon blir inte tagen på allvar hon får spela roller även privat mycket för att hon vill behaga

”Man får det man önskar sig men inte på det sätt man tror”

Flickan är överkänslig, blir över sig given om mamman inte ringer som utlovat. Vid fjorton har hon tvångstankar ”jag behövde en kropp för livet och en kropp för tankarna ”

I sökandet efter en djupare kontakt med pappan startar de ett projekt tillsammans, eller; det är dottern som väldigt gärna vill, hon ska intervjua honom. Men det är på gränsen till vad han orkar med. Det blir några band, detta är innan mobiltelefonerna, som glöms bort. När hon sedan hittar dem igen är ljudet av mycket dålig kvalitet, precis det som hennes pappa var så noga med att poängtera; det skall vara bra teknik. Det misslyckade projektet blir på något sätt typiskt. Hon försöker så enträget att få riktig kontakt men ödet ler skälmskt i bakgrunden. Så enkelt är inte livet.

De rör sig i ett töcken, mamman och pappan, når inte riktigt fram till varandra eller till dottern. Precis så svävande och förföriskt skriver Linn Ullman om vilja och oförmåga sida vid sida. Det är skickligt och vemodigt vackert. Men skildringen griper inte riktigt tag. De oroliga får en trea.

ISBN: 9789174296181

Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk

 Av Björn Natthiko Lindeblad 

Boken sammanställdes under senare delen av Björn Natthiko Lindeblads liv, han avled i februari 2022. Det är oerhört sorgligt för alla som blivit berörda av hans rättframma, kloka och vänliga röst. Björn hann bli känd från föredrag, TV och radio. Det går också att hitta hans meditationer på YouTube. Historien om civilekonomen som blev skogsmunk i Thailand är sensationell och väckte många frågor. De flesta får vi svar på i Jag kan ha fel...

Livshistorien varvas med stegen mot medvetenhet om så stora saker som vem du vill vara, livet, kärleken och det stora okända bortom dödsögonblicket. Så mycket och ändå är det oerhört enkelt och lätt att ta till sig. En konst i sig. Säkert beror det på sjutton års träning i att meditera över livets komplexitet och vår existens. Den som tror att boken igenom handlar om ”tunga frågor” kommer att bli överraskad av hur allmängiltiga erfarenheter kan bli avstamp för ett annat sätt att betrakta världen. Hör här: 

”Det jag värdesätter mest av allt efter sjutton års andlig träning på heltid, är att jag inte längre tror på allt jag tänker. Det är min superkraft”.

Jag kan bara ana vilket träget arbete det har krävts för att komma dit Björn Natthiko Lindeblad gjorde. Vilken målmedvetenhet! Flera fina episoder får mej att inse att det krävs verkligen seriös träning i att fjärma sig från egot för bli ett med sig själv. För att ta några exempel; som buddhistmunk får du får inte äga något, du måste dela rum med olika människor, du vet aldrig vilka, äta en gång om dagen och förbinda dej till andra strikta regler. Om den här filosofin inte  lockar så påpekar Björn försynt att det går att ta ett litet steg. Sedan ett till imorgon. Det här inger hopp och det är en hoppfull bok trots att senare delen handlar om att tackla det allra svåraste, hur hantera en dödlig sjukdom.

Bokens titel Jag kan ha fel är en tanke verkligen värd att meditera över. Och är inte just den tesen något hela västvärlden bör ta till sig just nu när vi ser hur skör framtiden ter sig.

Björn Natthiko Lindegrens delar med sig på ett klart, enkelt och ömsint vis. Den som vill höra några av berättelserna i boken kan lyssna på hans Sommarprat i P1 till en sträv och mild göteborgska. 

Jag kan ha fel får en stark fyra för upplevelsen och de genomtänkta livsvisdomarna. Det här är bok att ge till en god vän och en bok att återvända till.

ISBN: 9789178871865

H som i hök

Det är i djup sorg som Helen McDonald bestämmer sig för att ta upp sin barndoms favoritsysselsättning, och träna en rovfågel, denna gång en duvhök. Natur- och fågelintresset har följt henne sedan hon var liten och nu efter faderns död blir falkenerandet en tillflykt, det är de enda stunderna hon kan få lindring i den annars förlamande sorgen.

Men vägen dit är inte enkel, det tar tid att tämja ett vilt djur. Hon köper höken från en uppfödare på Irland och hämtar den i en papplåda i Skottland. Efter en lång bilresa då hon bara kan höra skrapandet av klor blir första steget att skapa ett band till fågeln. Helen börjar med att döpa sin duvhök till Mabel. 

Falkenerarkonsten går långt tillbaka i tiden. Det är en jaktmetod som stammar från Asien och en mängd olika rovfåglar har använts. I England var falkenerararna tidigare aristokrater och de jagade i slutna sällskap. Helen berättar också om hur författaren T H White försökte manna (tämja) en duvhök vilket han har skrivit om i sin bok Goshawk. Jo det är samme T H White som skrivit Svärdet i stenen. Så parallellt med Helens mödor med Mabel följs Whites dito med sin hök. Den bakgrundsbeskrivningen är inte oviktig för både T H White och McDonald vill fly in i något annat, från en värld som stundtals upplevs som obarmhärtig. 

Den djupa saknaden efter fadern är bottenlös och utan att hon förstår hur blir Helen djupt deprimerad. Detta sker samtidigt som träningen av Mabel blir mer intensiv. Depressionen eskalerar och Helen blir folkskygg.  Så småningom lättar sorgen och under tiden har Mabel och Helen blivit ett jaktpar och höken får flyga fritt.

Det märks att Helen McDonald är en van skribent men mer än så. Hennes skildringar av naturen, himlarna och höken är utsökta. Jag får ett sug efter att få uppleva dimmorna, landskapen och ljuset hon beskriver. 

Helen McDonald är författare, filosof och historiker. Vill du veta mer om författaren finns en fin radiointervju här

4,2

Läst april 2016