Städerskan

av Nita Prose

Molly älskar sitt arbete som hotellstäderska. Hon putsar så det blänker och gör sitt yttersta.  När hennes chef målar upp bilden av flitiga bin i arbetskupan känner hon en stark samhörighet och vill bli ännu bättre. Dagarna försvinner i ett huj. Kvällarna ser hon inte fram emot nu när hon är ensam. Tur då att hon är så trött efter extra pass och promenaden hem eftersom en bussbiljett kostar. Sedan Mollys älskade mormor dog är det sorgligt hemma, dessutom är värden på henne om hyran. Hennes enda utväg är att arbeta hårdare för att slippa bli vräkt. 

Sedan mormodern dog har Molly ingen att rådfråga om vare sej pengar eller när hon inte förstår sej på människor. Molly tolkar allt bokstavligt vilket gör att hon hamnar i bryderi lite då och då.

När Molly hittar hotellets hedersgäst Mr Black mördad i sin svit vänds allt upp-och-ned och i villervallan undrar polisen om hon kanske är inblandad. Det kanske beror på att någon vill få Molly att verka skyldig men det är än mer obegripligt i Mollys värld. Hur ska det gå för stackars Molly som dras till polisen i ottan iklädd endast pyjamas och luddiga tofflor?

Mormordens värderingar lutar sig på en värld av igår och det är Mollys ryggrad. Men den världen är dåligt rustad för en verklighet där svindlare finns där du minst anar det. Vi som läsare ligger stegen före nästan hela tiden vilket ger en viss pspänning. Men som i alla riktiga sagor måste det till rejäla svårigheter, och några på den goda sidan, innan det kan bli ett lyckligt slut.

Jag påminns om Amelie från Montmartre, hon levde också i sin egen lilla värld och det skedde märkliga saker runt omkring henne. De påminner lite om varandra Molly och Amelie. Stöttande sagor behövs mer än någonsin även för vuxna. 

OK språk, några oväntade passager, hjärtevarma hjältar vilket gör att Städerskan får betyget; en inte så pjåkig, det blir en trea.

Nita Prose, född 1972, bor i Toronto och har en studerat drama och engelska. Detta är den första i serien ”Molly Grey”. Filmning pågår också.

ISBN: 9789100187033

 

Skuggspel

av Joseph O´Connor

En av världens mest översatta böcker är Dracula, idén till boken formades kanske under tiden Bram Stoker var teaterdirektör för Lyceum Theatre i London sent 1800-tal. 

Men allt börjar i Dublin. Den berömde skådespelaren Henry Iriving blir smickrad av en teaterrecension Bram Stoker skrivit, och här börjar en livgivande men även tärande lång bekantskap. Irving vill öppna fallfärdiga Lyceum i London och ber Stoker att bli hans stöd. Skuggspel förflyttar oss till 1890-talets London och är en väv av fantasi och realism. Den rymmer kärlek till berättandet och teaterkonsten och O´Connor använder olika metoder för att få oss att känna att vi rör oss i det viktorianska London med smog, fattigdom och myllrande gatuliv (även rädsla eftersom Jack the Ripper går lös). Befolkat av en hoper lycksökande, kreativa scenarbetare blir Lyceum Theatre som ett väsen i sig, det övernaturliga är en av skuggorna, det skräckromantiska sitter i väggarna.

Här går Stoker och värker på en historia som inte riktigt vill ta form. Själva London, teaterns mystik, hans eget liv och hemligheter inspirerar honom till en mörk berättelse om en man som inte kan dö, embryot till boken Dracula. 

Det finns böcker som leder från en begriplig punkt till nästa. Och så finns det de som undersöker; ett psyke, kärlek, vänskapens väsen, företeelser som vi kan ha olika ingångar till, reagera starkt på eller undra över. O’Connor använder dagboksanteckningar, gatuscener, ja till och med ett spökes betraktelser. 

Eftersom Skuggspel handlar om några av dåtidens storheter jag inte kände till har jag letat vidare och hittat: skådespelaren Ellen Terry som stått modell för konstnären John Singer Sargent i en berömd målning som Lady Macbeth, se videon Who was Ellen Terry. I kretsen kring Ellen Terry fanns också prerafaeliterna Rossetti, Oscar Wilde, fotografen Julia Margaret Cameron och självklart skådespelaren och regissören David Irving, som syns på bokomslaget. Och över allt svävar Shakespeares ande;

"We are such stuff as dreams are made on: and our little life is rounded with a sleep* 


O´Connor tar sig an uppgiften med smittande berättarglädje som han berikar med sin irländska bakgrund; skuggor från det förflutna, själar som inte får ro, burleskeri. Handlingen vinglar hit och dit men om man låter sig vaggas med är detta en härlig läsupplevelse. Det krängde lite i början för det är inte helt lätt att ta sig an Skuggspel men O´Connor har ett fantastiskt språk. Han leker med oss, med orden och vad de kan frammana. Att lära känna Bram Stoker ljusa som mörka sidor, gå på Londons fuktiga mörka gator och som kontrast fly in till teatersalongens fantasier. Det går inte att ta miste på kärleken till de som försöker omsätta andras idéer och ord till föreställningar där publikens gensvar är deras livsluft. Men trots att jag njuter av språket är dessvärre vissa passager för långdragna och ibland för mej svårmotiverade, kanske är det ett Skuggspel? Men det blir en stark trea.

En eloge till översättaren Gunnar Pettersson

Citat

Vad Stoker tänker om Irland:  "…detta gamla dammiga flamsiga bombastiska irländska strunt som bara döda och galningar kommer ihåg. Även om han inser att det finns något slags tafatt rörelse i det hela, så lämnar det honom oberörd, det är som att sitta och titta på duggregn.."

Stoker om nattredaktören på tidningen i Dublin: "… Kritpipan i munnen är tom men han blossar ändå på den; det visslande sörplandet är en av dessa små otrevligheter som blir så mycket värre när man är trött. Han är en kortväxt karl som på något sätt ser ännu kortare ut i halvmörkret, en miniatyrdandy med smaragdgrön ögonskärm. iklädd en sluten väst med porslinsknappar och scharlakansröda hängslen…"

Joseph O´Connor, 1963, prisbelönt författare från Dublin,
bror till musikern Sinead O’Connor.

Abraham Stoker född utanför Dublin 1847 död i London 1912

*Shakespeare; The Tempest; Prospero till Ferdinand

ISBN

9789127158382

Flicka, kvinna, annan

av Bernadine Evaristo
Hur tänker, lever och förhåller sig färgade kvinnor i England till sina barn, vänner, skola, samhälle idag på 2020-talet. Vi landar mitt någons ett liv och följer med på resan med tillbakablickar. De till synes löst flytande bitarna av högst personliga porträtt hakar understundom i varandra och ger ytterligare perspektiv i vad som upplevs som ett berikande myller. Stimulerande, upprörande och uppfriskande minst sagt.

Stilen är pigg, småfräck och genomskådande. Överlag är Flicka, kvinnan annan underhållande och avslöjande. Evaristo borrar rejält och länge på ett utsnitt som vecklar ut sig till en livsresa. De andra, förfäderna, vännerna, föräldrarna, de som är nödvändiga för att vi skall bli de vi är dyker sömlöst upp i handlingen. Centrum är London det hypermoderna, det som anger tonen och där det trots allt finns en chans att leva och lyckas. Visst finns den strukturella rasismen under ytan men valmöjligheterna är ändå fler.

Iakttagelserna är stundtals sylvassa ofta med humor. Våra svagheter och styrkor granskas med en ironisk och medkännande blick. Ta till exempel trendkänsligheten som är ytterst finslipad; bakom en blasé fasad finns en genomträngande vass blick för det som gäller nu och det som är bortom räddningen. 

Start och slut är vid en galapremiär i London. Och påverkade som vi i skrivande stund är av pandemin och politik måste jag tillägga att det här är innan Corona och strax innan valet som ledde till Brexit. Alltså fortfarande öppenhet och ett grymt hålligång i världsmetropolen.

Jag trodde det skulle vara knepigt att läsa stycke efter stycke utan punkt men det bjuder in till ett flyt som krokar och svänger, ger en rytm som får mig att flyta med. Jag har inte läst något liknande vare sig i stil eller närvaro. Blicken är in- och utifrån, iakttagande och vetande, associationer som far, hur andra reagerar. Medveten närvaro i en värld som ohejdat snurrar och där vi alla är delaktiga i ständiga möten. Allra helst skulle livet vara så här: 

”.. det handlar om att vara tillsammans”

En adrenalinkick för hjärnvindlingarna, en livsbejakande bok som får mej att se klarare. Det har varit ett stort nöje därför får Flicka, kvinna, annan en femma. Grymt bra översättning för övrigt av Niclas Nilsson.

Bernadine Evaristo, 1959, är en brittisk författare och den första svarta kvinna som tilldelats Bookerpriset, 2019. Evaristo har sagt att boken tog fem år att slutföra. 

ISBN: 9789100187675

Musan

Av Jessie Burton

En familjekrönika med med melodramatisk touch. Odelle Bastien är från Västindien men mer brittisk än britterna själva, hon har matats med bilder av när drottningen dricker te och hon talar som överklassen. Fast 60-talets London var sotigare och kallare än hon kunnat föreställa sig och hur polerade engelsmännen än är så finns distansen där. Ingen öppen rasism, dock ett självklart avstånd. Men så börjar saker hända i Odelles enahanda liv hon får ett arbete som passar henne som hand i handske. På det förnäma galleriet Skelton blir hon uppskattad av den svala chefen Quick. När Odelles bekant vill få hjälp med upplysningar om sin nyss ärvda tavla tar handlingen fart.

Trettio år tidigare i södra Spanien försöker en konstsamlares familj hämta andan efter att ha tvingats iväg från Wien där vindarna börjat blåsa snålt för alla med judisk börd. Familjen Schloss tror sig ha hittat en asyl på Malagas landsbygd men oron finns även här. Det här är åren då inbördes politiska strider skapar spänningar i landet men det dröjer innan familjen inser vidden av oroligheterna. Dottern Olive önskar att hennes pappa skall erkänna hennes konstnärliga ådra men hur skulle han, hon har aldrig vågat visat sina talanger för honom. En dag söker ett fattigt syskonpar från trakten arbete på fincan, huset de bebor. Dräng och piga var det tänkt men de sugs in i de känslomässiga tomrum som ekar hos familjen Schloss och ridån kan gå upp. De båda trådarna knyts såklart samman men inte helt förrän precis i slutet även om vi kan ana. 

Jessie Burtons styrka är språket, kvinnoperspektivet och det historiska intresset. Miljöerna är lätt att flytta in i och här går det inte att undvika att jämföra Musan med den tidigare intrikata Miniatyrmakarna, hemligheter avslöjas skikt för skikt med kvinnorna i fokus. Det är här det börjar bli lite teatraliskt. Jag har inget emot gåtfulla inslag och sammanträffanden men här blir det något sökt vilket innebär att jag tappar det tidigare intresset. Så det blir bara en stark trea för Musan - i det här sammanhanget kan man undra vem som är Musa för vem och det är en fin knorr i en bok som andas lite Dickens lite operett och en smula Den hemliga trädgården.

ISBN

9789177016014

Lördag

Av Ian McEwan

För femton år sedan gick diskussionerna höga om Irak och om Saddam Hussein hade massförstörelsevapen eller ej. Detta var i svallvågorna av 9/11 och USA hade med sina allierade stora planer på en invasion av Irak. England var ett av dessa allierade länder. Massdemonstrationer planerades en lördag i Londons centrum.

Mycket tidigt denna morgon vaknar Henry Perowne i sitt hus i centrala London. Något har stört hans sömn och han gläntar på gardinen. Han är van att höra och se plan som skall landa på Heathrow men planet har ser nu beter sig annorlunda. Han fryser till när han ser en ljuskaskad. Han blir kall och villrådig. Väntar sig att se och höra en eldstorm men det är tyst. Västvärlden är klart påverkad av 9/ll.

I köket får han någon timma senare reda på att ett utrikes plan misslyckats med sin landning, fler detaljer avslöjas inte. Rädslan vill inte försvinna men han lugnar sig. Perowne har fullt program denna lördag, familjen skall återförenas och han skall laga en fiskgryta. Dessförinnan skall han spela squash och hälsa på sin mamma. 

Ute på gatorna samlas tusentals demonstranter vilket påverkar Henrys bilfärd till fiskaffären. I röran kommer han åt en annan bil. Tre stöddiga killar omringar honom. Ledaren Baxter är på väg att ge Henry en rejäl omgång när Henry börjar tala med Baxter som om han var en av hans patienter på sjukhuset. Perowne har sett symtom som kan vara Huntingtons sjukdom, förr sa man danssjukan, en neurologisk sjukdom som leder till för tidig död. Slagsmålet avstannar, Henrys ord fångar Baxter men hans kumpaner drar iväg. Hör av dig jag kanske kan tipsa om en läkare säger Henry och går. Senare är det bara blåmärket som påminner honom om händelsen. Men det kommer att visa sig att Baxter inte tar lika lätt på sammandrabbningen.

McEwan älskar att borra sig ner i olika fackområden, denna gång är det neurologi. Henry är en av de skickligare neurologerna i London, vi får till och med vara med om en operation och titta in inuti ett huvud. Den bilden är lika övertydlig (för handlingen) som smärtsamt kuslig, vilken total överlägsenhet Henry Perowne har i den stunden. Makt är ett tema i boken, upprättelse ett annat. Det kommande kriget innehåller dessa element. Jag dras med, blir engagerad och njuter av de välformulerade resonemangen och av dramatiken som uppstår senare på kvällen. Vill inte avslöja för mycket här.

Som alltid skriver McEwan strålande. Här blandas politik, medicinskt kunnande med etik och föräldrakärlek. Han gör det med bravur. Men denna gång är det något som gnager efteråt. Perowne tillhör de priviligierade och visst förtjänar en människa som räddar liv ett gott dito. Men det är något med synen på den andre, en knivsudds överlägsenhet som stör mig.

Lördag får ändå 4,6. Väl godkänt alltså som alltid med McEwan

Slaktaren i High Gate

Av Tony Parsons

Tony Parsons är mest känd som kulturjournalist och för att skriva relationsromaner utifrån den moderna mannens perspektiv. Skulle väl bli ett slags Guy´s lit om Chic lit finns kvar som begrepp. Här ger sig Parsons in i deckargenren (detta är andra boken med Max Wolfe). 

London bultar, osar och blänker när den ensamstående pappan och polisen Max Wolfe leder sin dotter till dagmamman (den irländska modern personifierad, varm, omsorgsfull. Huset alltid fullt med folk). Dottern Scout och hunden betyder mest för Max Wolfe men dagmamman mrs Murphy  står inte långt efter. Så presenteras vi miljö och huvudperson. Resten är halvbra. Är det en tidigare mödare lös eller inte? En tur in i ett läger för romer på jakt efter vittnen och förövare presenteras i stark kontrast till det gated community där ett grymt mord skett. Det här sker tidigt i handlingen så jag anar att andra kort kommer att spelas ut, scenen är spelklar.

En bok för tågresan, hängmattan för den som vill vaggas in i en ganska traditionell polisroman där man inte behöver tvivla på Max Wolfes patos och rättskänsla. 

Det som fastnade var faktiskt efterordet där Tony Parsons berättar att han, som pank ung vuxen på väg till jobbet på New Musical Express(!), varje dag såg en tulpanförsäljare som visade sej vara en av de som var med i Det stora tågrånet 1963. ”Busters” Ewards del blev 150.000 pund och han drog till Sydamerika men återvände och tog sitt straff. Efter nio år står han och säljer tulpaner vid Waterloo Station. Sedermera tar han sitt liv. Den korta historien stannade kvar längre än Slaktaren i High Gate. Det kan man fundera ett tag över..

3,5

läst augusti 2017

Silkesmasken

Nu är han här igen den haltande privatdetektiven Cormoran Strike. Det har gått ganska bra på sista tiden.

Uppdragen har rullat in mycket tack vare att han blivit ett hett namn sedan förra fallet med den kända modellen Lula Landry.

Nu är det nästan så att han inte hinner med och ska Cormoran ha råd att ha kvar sin duktiga sekreterare Robin får han ligga i. Fast Cormoran börjar tröttna på att bevaka män och kvinnor vars svartsjuka respektive vill få svart på vitt om otrohet och andra lögner. 

Så en dag sitter en mycket alldaglig dam i besökssoffan. Hon ser lite tilltufsad ut när hon berättar att hennes man inte dykt upp på en vecka. Att hon inte anmält försvinnandet beror bland annat på att hennes excentriske man, som är författare, har försvunnit till och från tidigare. Dessutom har hon en dotter som inte kan lämnas ensam många minuter. Cormoran granskar mrs Leonora Quine och inser att hon antagligen inte kan betala något större arvode men han får en stark känsla av att här gömmer sig något större än bara en bortspungen make. Så startar sökandet efter Owen Quine.

Det visar sig att Owen är en minst sagt provokativ författare. Han har retat upp större delen av bekantskapskretsen och vad värre är, hela förlagsvärlden. En gång var han en stort författarnamn men det går inte att leva på gamla lagrar hur länge som helst så familen Quine har det knapert. 

Cormoran ger sig in i förlagsvärlden för mer information och möts av människor vars stora nöje är att skvallra och baktala varandra, särskilt om de är konkurrenter. Här får han höra talas om Quines senaste manus som om det hittas lär reta upp folk än mer. Silvermasken kommer bokstavligen att klä av Londons förlagskändisar och deras författare.

Titeln Silvermasken syftar på hur silkestråden kommer till. Silkesmasken Bombyx mori kokas för att trådarna skall lösgöras. Owen Quines senaste manus heter Bombyx mori. Kan detta manus vara orsaken till att Quine är spårlöst försvunnen?

Det är Harry Potters mamma JK Rowling som skrivit under pseudonymen Robert Galbraith. Det var aldrig meningen att pseudonymen skulle avslöjas, men det kröp fram skvallervägen. Advokatkontoret som inte kunde hålla tyst blev stämda. Nu finns alltså två böcker om Cormoran Strike på svenska. I England håller BBC som bäst på att starta filminspelningen av serien.

I båda böckerna om Comoran Strike spanar författaren in tendenser i samtiden där människors nyfikenhet, illvilja, avund och hämnd hamnar fokus. I den första var det modellbranschen, här bokförlagen.

Här kan du läsa mer

3.8

Lyssnat på sommaren 2016

N W

Jag tror att det här är boken för bokcirkeln som till nästa gång vill ha något med tuggmotstånd. För NW av Zadie Smith berättar sin historia på olika sätt. Hon anväder sig av olika former i bokens olika delar och förutom en bångstyrig handling skulle väl vara något att sätta tänderna i? Utmanande är ordet. 

Vi befinner oss i nordvästra delen av London, nutid. Nedslag görs hos fyra personer, Leah, Kisha, Felix och Nathan. Leah och Kisha får vi följa närmre, uppväxt, vägskäl, och när vi träffar dem först, yngre medelålder.

Det är skarpt iakttaget, drastiskt och humoristisk.

Leah har flörtat med alternativrörelserna och först nu lugnat ned sig. Förväntningarna på barn och familj från mannen och mamman deckar Leah, hon har svårt att göra motstånd, blir apatisk.

Nathalie - som först kallas Kitsha (mycket förvirrande just när det sker men har att göra med hennes klassresa). Frigörelsen tar tid, religiöst hem, knappt med pengar. Kisha är extremt ambitiös och sparsam. Det här verkar ha skapat en starkt utvecklad osäkerhet på sin identitet men hon bestämmer sig för att pröva något som verkar säkert, juristbanan. Namnbytet hänger ihop med hennes strävan att ta sig bort från Caldwell, och höghusen. (Caldwell finns inte men annars stämmer alla andra ortnamn)

Felix besöker sin far, en tidigare radikal man som gjort allt det man gjorde, och inte borde, under det radikala 60-talet. Därefter besöker han sin bedagade älskarinna för att göra slut.

En hel del i boken är underförstått, men med det lilla jag anar av antydningar, slang och atmosfär gör att jag förflyttas till en annan värld. Men handlingen då? Frågan är på något sätt fel ställd. Det handlar om medvetna och omedvetna vägväl. Att uppväxtmiljön är en barlast för en men blir en katapult för en annan. Så därför kan vi i ena stunden vara i en superlyxig lägenhet som ekar av trendig minimalism för att straxt innan besökt en högljudd, trång lägenhet i ett slitet hyreshus.

Det gäller att vara pigg och alert vid läsningen. Kronologin står inte i fokus, inte heller att sätta in läsaren i sammanhangen. Det är lite som korsklippt film. Vi får samla på oss information som vi kan ha användning av senare och då blir vi belönade. Speciellt blir det i bokens andra del, den som handlar om framför allt Kishas uppväxt, Vi presenteras en numrerad rubrik. Så ett kort stycke som ibland hör ihop med det tidigare ibland inte. Det är som om den allvetande berättaren låter sitt förstoringsglas stanna till en stund, cirkla runt i ögonblicket och flyttar sedan slumpmässigt vidare och vi presenteras en ny rubrik och stycke.

Prova! Jag kände mej förflyttad till en värld som är tio år före oss med sin multikultur och urbanitet. Idag är det storstäderna som blir ännu större - megastäderna. Här kan vi dyka ner och få en glimt.

Hittade en fin intervju på BBC med Zadie Smith i serien Cast away. Här berättar bland annat Zadie Smith om sina musikfavoriter. Musiken är också ständigt närvarande i boken NW.
4,3
Läst sommaren 2014

Little Bee

Vi lever i en folkvandringstid. Det är inte svårt att förstå om man följer internationella nyheter. Folk vandrar ju inte direkt till fots idag men de försöker på olika sätt ta sig från olidliga förhållanden. Vi kan ju bara dra oss till minnes båtflyktingarna i Medelhavet och alla de pågående konflikterna österut. Men sällan får vi ett direkt möte med dem som flyr. Det sker mellan londonkvinnan Sarah O´Rourke och Little Bee som är flykting från Nigeria.

Vissa författare fångar upp och drar konsekvenser av det vi andra inte alltid ser så klart. Chris Cleaves verkar vara en sådan författare. (Nu ska det sägas att boken Little Bee skrevs 2008, men är fortfarande skrämmande aktuell). I botten finns en stark humanism men också kritik mot det fördumningssamhälle han verkar tycka att vi lever i. Han riktar också kritik mot hur aningslöst vi lever medan andra är märkta inpå bara skinnet av till exempel råvaruutvinningens effekter. Det här kan låta avskräckande men Cleaves har både värme och humor. En del menar Cleaves tar i för mycket och att vi hellre bör läsa författare med inifrånkunskap av, i detta fallet, Nigeria men också av kontinenten Afrika. Men vem har mest rätt till en åsikt? 

Cleeves Little Bee gör att vi ser klarare i luddet och vill man läsa inifrånskildringar så finns många författare till exempel: Ben Okri, Helon Habila, Helen Oyeyemi, Biyi Bandele och Chimamanda Ngozi Adichie

Perspektiv ger det i alla fall. Perspektiv som skärper sinnena och medkänslan.

3,8

Läst sommaren 2014