Gift

av Tove Ditlevsen

Allt ska ned genast, det finns inga hinder eller eftertanke. Till en början är skrivandet Toves drog det är då hon mår bra när hon äntligen får forma sina meningar eller diktrader. Hon längtar efter att få skriva men gömmer sina rader för sin förste man. Han får inte veta för då kan han bli besviken eller störd om just hon skriver, han skriver nämligen själv på en jättetråkig roman, Tove har tjuvkikat. Är det så här att vara gift undrar hon? Man skall vara gift och vara en förstående hustru särskilt om man inte kan försörja sig själv såhär i slutet av 1930-talet. Mannen är gammal, skulle ha kunnat vara hennes far. När två år har gått tror Tove att väggarna skall ramla över henne, hon förtvivlar. Ljusningen blir en litterär klubb, den leder till att Tove börjar publicera sig, hon träffar också en ny man och vill skiljas. 

Ja när stenen väl är i rullning går den inte att stoppa. Men det här är innan Tove blir drogberoende, nu vill hon inget hellre än att ha familj och barn, bara hon får skriva.

Mannen som ger henne den första sprutan, petidin, är läkaren som aborterar henne, för smärtan efteråt. Den upplevelsen går ovanpå precis allt, om hon gifter sig med doktorn kan hon få spruta varje dag tänker Tove. Hon vill alltid flyta omkring i den saliga dimman. Att mannen, nu nummer tre, är mentalsjuk, och utsätter henne för en variant av Münchausen by proxy, finns inte på kartan. 

Så börjar den självbiografiska romanen Gift och jag är helt tagen. Tove Ditlevsens liv har tröskats och det som nått mej är; känd dansk författare med drogmissbruk, men jag minns också från biblioteken att särskilt kvinnor ville läsa hennes böcker. Det är avskalat, mänskligt och utlämnande och det är klart att jag vill läsa vidare. Inte bara för att få veta hur det går, det vet jag ju någonstans utan för att jag dras motståndslöst in i texten. Det är det här som är Toves unika stil hon vet precis hur repliker, händelser, tankar hakar i varandra och utan att jag märker det blir jag smått berusad.

Gift skrevs som den tredje och sista delen i en biografisk svit 1971. Tanken går osökt till den laddade titeln. Tove vill bli gift men har som tjugotvååring ingen aning om då att hon skall dela sitt liv med något mer djävulskt som också stavas Gift.

Jag sugs med in i berättelsen om Toves vuxna liv med andan i halsen. Gift serverar träffsäkra skissartade beskrivningar i en brådstörtad, febril ton. Gift får en (darrig) femma. 

Vigdis Hjort har skrivit ett hängivet och mycket läsvärt förord i pocketupplagan från 2022.

Gift har översatts av Ninni Holmqvist

Tove Ditlevsen var en dansk författare, född 1917 i Köpenhamn och levde där hela sitt liv. Hon dog 1976. Tove Ditlevsen fick tre barn.  

ISBN: 97891271549971

Samlade verk

Av Lydia Sandgren

Titelns verk, vilka verk åsyftas? Är det livsverket eller något mer substantiellt? Vi får tåla oss till slutet men innan dess dyka ner i en handling som flyter på med en förvånansvärd lätthet där djupare funderingar inte pockar på. För den som vill läsa med bibehållen spänning, för lite spännande är det allt, så kan du sluta läsa här. Jag kommer att avslöja det mesta. Martin, Gustav och Cecilia bildar under ett kort tag ett triumvirat. Ett sällsamt fruktbart och innerligt vänskapsförhållande där kreativiteten stimuleras av de andras närvaro. Ingen svart- eller avundsjuka, vännerna kompletterar varandra. Bättre kan man inte ha det men det vet de inte just då. Vännerna fortsätter att träffas men det blir inte som förr. Den som lider mest av att ha förlorat innerligheten den här perioden är konstnären Gustav. Fastän framgångar i konstvärlden tar hans missbruksproblem fart efter det att Martin och Cecilia gift sig och skaffat barn. Martin får lägga sina författarambitioner på hyllan när han får försörjningsplikt. Förläggararbetet verkar samtidigt vara något som passar honom. Han försöker ändock att inte tappa skrivandet, åtskilliga är anteckningsböckerna och buntarna med skrivprojekt. Cecilias forskning i dubbla discipliner fortgår trots förlossningsdepression. Hon lyckas försvara sin avhandling med brio. Tre veckor senare försvinner Cecilia från man och två barn. Hon lämnar en lapp men ingen vet vart hon tagit vägen. 

Handlingen växlar mellan två tidsplan. Nutid och de tre vännernas bakgrund och hur de träffas under gymnasie- och universitetsstudier. Det är under 70- och 80-talet i Göteborg och inte trodde jag att staden kunde skildas så romantiskt. Majorna, Kungsladugård, Vasastan, Linné och Slottskogen alla har de potentialen och Lydia Sandgren har på sig glasögonen som lockar fram guldskimret i de regnvåta löven i Allén.

I nutid har Martin och Cecilias förstfödda barn Rakel nu hamnat där hennes mamma och pappa en gång möttes, i forskarsalen på universitetsbiblioteket. Hon är i slutspurten på sina studier men är förbryllad över en tysk bok som hon håller på att översätta. Boken beskriver en kvinna som har uppenbara likheter med hennes försvunna mamma Cecilia. Rakel och hennes bror Elis har aldrig fått något tillfredställande svar på vad som hänt henne, hur skulle de, deras pappa Martin vet ju inte heller. Så när denna ledtråd dyker upp som ett bloss i mörkret blir Rakel helt uppslukad.

Samlade verk resonerar kring skapandets vedermödor och vänskapens väsen. Hur hållbar är vänskapen när livets väv vävs. Men jag undrar ändå vad bottenklangen är i boken? Kanske - Känn dig själv.

Citat, fritt från minnet angående skrivandet; Det räcker inte med att ha iakttagit och insett, det gäller att få det ur huvudet.

Lyda Sandgren är född 1987 och kan knappast ha varit på alla restauranger och klubbar som omnämns  men det spelar mindre roll för de passar fint in som bakgrund och stämningsskapare av ett studentikost Göteborg på 80-talet. Hon beskriver sig själv som en språknörd och det är en njutning att ta del av hennes förtjusning i hintar av olika slag även alla litteraturreferenser som droppas á propå boken igenom. För den som vill bilda sig ges här en föredömlig samling av moderna såväl som äldre klassiker. Samlade verk får en fyra för en remarkabel bok som forsar på och dessutom frammanar Göteborg i ett skimmer jag själv bara anat. Kanske har jag haft andra glasögon. Lydia Sandgren är uppvuxen utanför Göteborg och längtan efter storstaden kanske tar sig de här uttrycken. Minns de nyinflyttade, deras hunger på precis allt väckte vår förvåning, vi hade inte sett stadens alla möjligheter. Så tycker jag att Göteborg på 70-talet beskrivs i Samlade verk.

Foton: Djurgårdsgatan, delen med landshövdingehus, UBs forskarsal. 

ISBN

9789100180409

Hustrun

Av Meg Wolitzer

Joe och Joan sitter på ett flyg över Atlanten på väg till en stor litterär prisutdelning i Helsingfors. De har varit gifta i över fyrtio år. Joe är numera en uppburen författare och hans livs gärning skall belönas med det prestigefulla Finlandiapriset. 

Där och då bestämmer sig Joan för att nu får det vara nog, det får vara slut nu. Slut med allt, än har hon några goda år kvar, hon skall bara berätta det för Joe och tar sats. Men hon dröjer, Joan börjar tänka på hur allt började. På en litteraturkurs möter hon Joe, han är lärare. Fast gift och har barn. Efter avslöjandet flyr Joe hals över huvud och tar med sig Joan, kanske tio år yngre, till New York där de bor på ett lopphotell. Nu tre barn senare och en lång framgångsrik karriär för Joe vill Joan ha ett eget liv utan att tänka på sin make i första hand. 

Jag är mest intresserad av hur deras liv skildras i den speciella tid de befinner sig. De är som mest vitala och starka när USA har trupper i Vietnam, när kvinnorörelsen tar mark och den frigjorda tiden påverkar samhället, också familjer och relationer. Joe och Joan har växt upp i efterkrigstidens USA och får nu vara med om framgångsår även om det är oroligt. Framför allt är det Joe som beskrivs, det är Joan som är markstödet och hon som berättar. Och jag undrar om det inte är det som är idén. Skildringen av mannen som då hade sina självklara arenor där kvinnorna fanns i mängd runt om för att bekräfta och stötta. Nu är det en annan tid för Mannen.

Mot slutet kommer två överraskningar som gör att allt jag läst får en överrumplande förskjutning. Nu ser jag på Joan med andra ögon men jag undrar ändå varför hon säger den sista meningen.

Här blir jag lite besviken. Ett citat av Meg Wolitzer själv kan delvis förklara varför hon slutar boken som hon gör: Manlig makt och kvinnlig medskyldighet har alltid fascinerat mig

4,0

Januari 2017