Fråga 7

av Richard Flanagan

Med djup kärlek och respekt beskriver Flanagan sin fars enkla men också osannolika öde. Flanagan själv skulle inte funnits om fadern hade fått stanna i det japanska fånglägret, men så fälldes atombomben.

Boken skiftar mellan tankar om tid, minnen och Flanagans familj och Tasmanien, den framsynte författaren H G Wells och hans påverkan på den ûberintelligente ungerske kärnforskaren Leo Szilard, tillika Einsteins student i Berlin, en visionär sanningssägare utan motstycke som på 40-talet försöker stoppa A-bomben.

Överraskande händelsekedjor som verkligen hänt kring atombombens tillblivelse och inte minst om de vetenskapsmän och författare och filmare som insåg vanvettet. Att jämföra med president Truman som ansåg att atombomben var som vilken artilleripjäs som helst ”bara större än den andre killens”.

Tanken svindlar och precis som i Dr Strangelove undrar man om dilettanter verkligen ska få ha tillgång till den röda knappen.

Hisnande texter som förutsätter ostörd läsning. Trots sina disparata ämnen hänger allt ihop och det är smått svindlande. Litteraturens roll är att ställa frågorna inte försöka besvara dem och här hänvisar författaren till Anton Tjechovs sätt att beskriva världen, som på sätt och vis är upphovet till titeln; Fråga 7.

Förvirrande? Bara läs, texten är magnetisk.
Utan motstycke en av de bättre böcker jag läst, det blir en femma. 

Richard Flanagan; född 1961 i Longford, Tasmanien är en prisbelönt författare han även skrivit och regisserat flera filmer.
 

Två citat från boken:
”...men det här är en redogörelse av minnen, inte fakta, och det är inte genom fakta vi känner oss själva, medan minnet - med sina spratt, luckor, tystnader, påhitt, oundvikliga frågor - gör oss till dem vi är när vi hasar runt…”

”….orden i en bok är aldrig boken, själen i den är allt"

ISBN: 978-91-0-080947-8

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Av Johannes Anyuro

Titeln anspelar på mödrarna till de frivilliga unga män som anslutit sig till Daesh och dött martyrdöden. Ja den sorgen är nog en av de största, att förlora sitt barn. Att dessutom tänka att det var för saken, för sekten, för att någon hjärntvättat dig, finns något annat än skuggor och galenskap efteråt?

Johannes Anyuro har skrivit en allvarlig och tung bok. Han drar ut tendenserna vi har idag till olika

Tänk om:

Spänningarna mellan olika samhällsskikt blir så stora att staten tar till metoder som står i strid med våra värderingar idag som koncentrationsläger och tortyr. 

Tänk om man i stället för att arbeta med inkludering flörtar med i de fascistoida strömningarna och skyller precis allt på muslimerna. Vad händer då?

Ett terrordåd sker och det blir punkten när allt tippar över. Men vad skedde egentligen? 

Författaren (i boken), som själv har en mamma som flytt över havet och till slut hamnade i Sverige, får ingen ro förrän han fått höra flickans berättelse. Flickan som var med vid dådet och som nu sitter på en sluten psykiatriskt klinik.

Hennes berättelse välter upp-och-ned på den vedertagna versionen och får marken att sakta börja gunga under författarens fötter. 

Om vi inte tar hand om de unga, bryr oss om deras drömmar och stöttar i de mest sårbara åren, ja då kan det gå vansinnigt snett. 

Det går inte att läsa De skall drunkna… utan att tänka på Sverige idag. Förorter, hjärntvätt och utanförskap. Jag tänker att för stora klyftor är livsfarligt, det skapar en krutdurk.  

Blandningen av realism och en ådra av SciFi skapar en svindlande känsla. Det är inte alla författare som kan gå iland med det men Anyuro lyckas koppla ett grepp på mig som läsare som är gastkramande. Vissa sidor skummade jag för hemskheterna. Andra är fulla av ömhet. Här finns också mycken klokskap. Ovanpå allt slutar boken med en twist som får mig att gunga till. Kolla alltså inte i slutet!

En grym bok, en viktig bok men inget för den som sover dåligt på nätterna. Om du orkar vilja förändra världen till det bättre kan du alltid börja i det lilla och var vänlig mot dina medmänniskor, det är stort nog.

4,5

9 februari 2018