Säg inget: en sann historia om mord och terror på Nordirland

Av Patrick Radden Keefe

”Jag kommer snart tillbaka” säger Jean McConville till sina tio barn när hon förs bort av okända män en mörk vinterkväll. Barnen lämnas kvar i lägenheten och väntar och väntar. Året är 1972 och vi är i Belfast där det gäller att vara på rätt sida och framför allt inte säga för mycket

Så börjar Patrick Radden Keefes undersökande reportage om Jean McConville och om det som har kommit att kallas The Troubles, inbördeskriget på Nordirland som varade i närmare trettio år 1969 - 1998.

Det är så smart att starta den här snåriga berättelsen om våldsamheterna på Nordirland med ett graverande brott. Rakt in i våra hjärtan och uppmärksamheten är väckt. Hyllmetrar har skrivits om konflikten, filmer och universitetskurser har gett sina bidrag men det är första gången jag riktigt förstått omfattningen och komplexiteten i motsättningen där IRA och lojalisterna var de två kontrahenterna.

Fyra år har det tagit för Patrick Radden Keefe att gräva upp detaljer och framförallt intervjua familjer, tidigare gerillasoldater och andra inblandade. Olika provokationer gav det avsomnade IRA nytt liv i slutet av 1960-talet och en väpnad fraktion bildades. Våldet eskalerade med bomber, bankrån och kidnappningar. Det är här nånstans som änkan Jean McConville förs bort. Förrädare brukade kidnappas, tjallare var det värsta man kunde vara och därför har hemligheter bevarats ända till nu, trots biografier och intervjuer. 

Radden Keefe har valt att i huvudsak beskriva personer inom IRA, vissa namn känner man igen som Gerry Adams. Hans roll i rörelsen är minst sagt märklig. Både terrrorist och fredsivrarare, hur han lyckas med de dubbla rollerna och fortfarande är i livet en gåta.

Trots våldet, tortyr och jävligheter är detta en djupt fascinerande bok, jag tror nyckeln är det genuina intresset för människorna där bakom maskerna och för brottsoffren. Varför, vilka var de och hur blev deras liv? Att som ung ryckas med i en revlolutionsromantisk rörelse har sitt pris visar det sig för de som överlevde. Trettio år, en del säger 40, av blodiga dåd tog sitt slut i o m GFA Good Friday Agreement 1998. Med eget parlament och sanningskommissioner tycker båda parter att det blivit bättre, men inte alla.

När uppror övergår till våld verkar det inte finnas någon återvändo, oavsett var på jorden och oavsett om det gäller gänguppgörelser eller geopolitiska konflikter; Syrien, Palestina, Tjetjenien, Jemen listan kan göras lång. Unga frustrerade människor är lätta att rekrytera och de som eldar på och ger dem uppdrag är oftast inte de som hamnar i skottlinjen.

Boken är en bedrift. Skriven med medkänsla och knivskarp förmåga att se människornas bevekelsegrunder utan att döma. Med sitt thrillerinslag kan även den som väjer för samhällsskildringen bli fängslad.

Säg inget får en femma för en helgjuten berättelse skriven med ett sug som är svårt att värja sig mot. 

På omslaget syns en av huvudpersonerna Dolours Price, med maskerat ansikte

ISBN

9789100183035

Jacobs stege

Av Ljudmila Ulitskaja

Vid städningen av sin avlidna farmors lägenhet hittar Nora en säljkorg med brev, men inte förrän trettio år senare börjar hon läsa dem varpå hennes familjs öden och hemligheter rullas upp. I Moskva har man öppnat KGBs arkiv till viss del så efter avslutad läsning beger sig Nora dit för att gräva vidare. Inte allt är tillåtet att se eller kopiera men det hon får tag i är både förskräckande och rörande. Det är hennes farfars helvetesresa mellan olika fångläger som finns i journalerna. Här beskrivs beslagtagna kläder, böcker och kortfattade förhör. Luckorna är många och fantasin sätts igång, man kan bara ana vad Jakob utstod under och mellan dessa förflyttningar. 

Jakob Osetskij föddes i Kiev i slutet av 1800-talet i en judisk borgerlig familj. Han var en stor musikälskare och en sann intellektuell med en glupande kunskapstörst. Mötet mellan Jakob och den vackra livfulla Marusjka, blivande fru, är till en början som en saga. Fånglägrens år förändrar allt och alla. När Jakob dör är han ensam och sjuk men lever trots allt för sina forskningsprojekt. 

Nora läser brevväxlingen mellan sin farmor och farfar för första gången i sitt liv, märkt av cancer tror hon sig inte ha många år kvar. Breven ger pusselbitar om sin släkt hon inte hade en aning om. Nora har träffat sin farfar en gång som tolvåring, deras vägar möts nu igen över en sirlig handstill i otaliga brev. 

Boken spänner över fyra generationer och hur de påverkas av tsardömet, revolutioner, Stalin, kalla kriget och befrielsekrigen när Sovjet upplöses. Ovanpå de umbäranden de ryska folket genomgått räknas miljontals människor som försvunnit i krig och onämnbara fasligheter. Familjerna vi möter hukar under politikens lynneskast men stretar vidare trots förluster, bristvaror, trångboddhet och kyla. I bakgrunden märks oroligheter som massrättegångar, arbetsläger och krig.

Jakobs stege beskriver vardagslivet genom årtiondena, och kretsar kring relationer och de strävsamma som kämpar på och fostrar barn trots umbäranden. Kulturen som livgivare finns som en röd tråd boken igenom. Nora som fått sitt namn efter Ibsens drama är scenograf, och musikaliteten hos familjemedlemmarna har förmodligen räddat liv. Denna expose från förlossningar, samtal vid köksbord till existentiella och vetenskapliga frågor är trots mastiga ämnen lätt att följa med i. En sann konst!

Ulitskaja skriver bland annat om landets kärlek till litteraturen, att den är en del av ryssarnas själ. Eller var, även hon ser att ordet får minskad betydelse i konkurrens av film och bild. I en intervju hävdar hon att en ung människa blir inte till utan att ha tagit till sig de stora frågorna om livet via klassikerna. 

En mäktig bok i flera avseenden. Jakobs stege är som en mörk obönhörlig våg som sveper över en. Senaste åren har det diskuterats en hel del om sanna historier kontra berättelser, här lyckas Ulitskaja smälta samman båda. I sökandet (handlar om Ulitskajas egen familj) levandegör hon sina släktingar och behärskar verkligen berättandets konst. För detta får Jakobs stege en 5a. 

2020 finns det ett intressant samtal på UR med Gabriella Håkansson och Ljudmila Ulitskaja 

ISBN 9789187891533

Ers Majestäts olycklige Kurt

Av Lena Ebervall och Per Samuelson

Den första i en rad böcker om rättsfall som havererat eller rättare sagt personer som inte slutat kämpa mot rättssamhället i tid. De brukar kallas rättshaverister. 

Författarparet är ett advokatpar och har fångat upp några spektakulära fejder som fått strålkastarljuset på sig under 1900-talet. Huvudpersonerna har ofta svårt att dra gränser, samhället har inte kunnat hantera affärerna och konsekvenserna har nu blivit ett antal böcker. Ers Majestäts olycklige Kurt handlar om Kurt Johansson alias Kurt Haijby. Ett namn som kommit att förknippas med dåvarande kungen Gustav Vs svaghet för unga män och det långt upp i åren.

Kurt Haijby är en charmör och livsnjutare och i sin kontakt med kungahuset får han en massa pengar som han spenderar på ett iögonfallande vis. Vi är nu i 1930-talet och kungens stab gör allt för att dölja och tysta ner tilltagen. När Haijby, okänslig för det passande, fortsätter att be om pengar tar hovet till drastiska åtgärder. De skamstämplar Haiby och lyckas genom kontakter med självaste Göring få Nazityskland att spärra in Haijby i Gestapos ökända fängelsehålor i Berlin.Detta är bara en av alla drastiska åtgärder för att hemlighålla kungens eskapader. 

Boken bygger på källmaterial av olika slag och tryfferas med författarnas tänkta dialoger och miljöbeskrivningar, det gör de riktigt bra. Men boken är omfattande, allt skall med om Haijbys uppgång och fall. Det som gör den intressant idag är tidsandan för något mer än en mansålder sedan. Homosexualitet jämfördes med pedofili och var straffbart. Att ett helt nätverk av uppsatta tjänstemän och politiker bidrog till mörkläggning, och kunde hållas, med bisarra detaljer kanske hade med tidens journalistik att göra. Inte så många grävande murvlar på den tiden. 

Har denna mossiga affär någon relevans för oss idag? Nja, för det första så det var inte så länge sedan homosexualitet* var straffbart, och för det andra så var det uppfriskande att advokat Henning Sjöström inte skyggade utan bidrog till att den solkiga polishanteringen kom upp i ljuset. Bort med gammal unken undfallenhet.

Ers Majestäts olycklige Kurt får 3,5 för en medryckande handling med tidsfärg men omfattningen drar tyvärr ner intrycket.
* ... homosexualitet mellan vuxna personer av samma kön blev helt legaliserat 1944, medan den medicinska klassificeringen av homosexualitet som en form av psykisk störning kvarstod fram till 1979" Källa Wikipedia

Bokbloggar

Den stora utställningen

Av Marie Hermanson

1923 och den moderna tiden tiden tar ett tigersprång i lilla Sverige. Göteborgarna ser sin chans  och planerar i flera år för att fira sitt 300-årsjubileum och samtidigt ha en ståtlig utställning som skall slå ett slag för framtiden och övriga Sverige med häpnad. Det är ingen måtta på storslagenheten. Inte bara byggs det ett gigantiskt utställningsområde dit man kan åka linbana, även Göteborgs konstmuseum, Botaniska trädgården och Svenska mässan ser dagens ljus. Samtidigt växer den lilla staden vid Göta älv, inflyttningen från landet är konstant. Inte alla ryms, trångboddheten och armodet som finns ett stenkast bort syns inte inne på det skimrande utställningsområdet. 

Från fyra personers perspektiv får vi ta del av jubileet. Otto skall vara djurskötare på området och får åka från Halland med sin åsna Bella som han även bor hos på natten. Ellen kommer från en städad miljö i Lerum och bor hos sin faster i Vasastan, hon skall skriva för utställningens tidning Kronan och Lejonet. Polismannen Nils hålls nere vid Spannmålsgatan där buset slängs in i finkan. En av utställningens prominenta gäster denna sommar är Albert Einstein. I inflationens Tyskland råder en giftig stämning, judarna skylls för allt och hetsen påverkar även Einstein men nu måste han ta sig till Göteborg och hålla sin nobelföreläsning annars får han inte ut sina prispengar.

Till en början vet jag inte riktigt vart handlingen skall leda men tonen är småputtrig och Den stora utställningen blir så småningom riktigt spännande när de olika pusselbitarna glider över och i varandra. Vem är den märklige mannen som håller föredrag sent på natten hemma hos faster Ida? Skall Ellen verkligen behöva stå ut med den kladdige annonsredaktören? Och vem är mannen som Otto träffar i Frillesås som han dessutom ger skjuts till jubileumsutställningen? Skall Nils kunna lägga vantarna på den mörke främlingen som är efterlyst för skumma affärer men verkar gå upp i rök när  polismakten är i faggorna? Det här är bara några trådar i väven. Däremellan berättas om alla märkvärdigheter som visas på utställningen; saker som flyger, cigaretter i långa banor, kullagerhjul stora som hus men också nöjen som en berg- och dalbana. En rest från utställningen för snart hundra år sedan är Liseberg som fortfarande har kvar sina hisnande attraktioner. 

Dialogen är ibland som ur en bättre pilsnerfilm men den ger avsedd tidsfärg och jag förflyttas till en annan era.

Den stora utställningen får 4,0 för en underhållande läsning som skapar nyfikenhet på hur den lilla handelshamnen blev en liten storstad. Den glänsande vackra ytan har en baksida, strejker och upplopp mullrar i bakgrunden. Jag lär mig mer om min födelsestad och vill veta än mer. 

De osynliga

Av Roy Jacobsen

Vi befinner oss i nordnorge 1913 - 1928, men årtalen förstår vi snarare än påvisas. Det talas bland annat om att det är oro i världen (första världskriget) vilket till och med anas ute på Barröy, en sista utpost innan Atlanten.

Det börjar en av de sällsynta lugna dagarna och det förstår vi av att röken går rakt upp. Prästen kommer till ön och det kan han bara göra när det är stiltje för det är en dryg resa, flera timmars rodd. 

Det är filmiskt, Roy Jacobsen, zoomar ut och zoomar in. Redan efter tio sidor har vi fått kännedom om både Barröy och samhället, som prästen kommer ifrån och som de inte kan vara utan för där finns handelsboden, kyrkan och tyvärr skolan.

Hans Barröy, alltså ägare av ön, är stark som en häst. Hans långa hustru Maria kan allt som behövs och så även Hans syster Barbro även om hon är sär. Hon har sina egna idéer och när hon skall prova att tjäna piga blir det inte ens ett prov. Efter nedsättande kommentarer från herrskapsfrun tar Hans sin syster i handen och vänder åter mot ön. Hans pappa Martin är änkling och sliter också hårt, men han har egentligen gjort sitt när han om vintrarna i öppen båt varit med vid Lofoten. Det arbetet har övergått till Hans som är borta från januari till mars/april varje år. Här har familjen en säker inkomstkälla annars lever de av sin jordskorpa och vad havet ger.

Maria och Hans dotter Ingrid är tre år vid bokens början. Mer och mer följer vi henne och mot slutet är det är hon som tagit över styret över ön. Inte helt friktionsfritt och kanske var det inte vad hon en gång drömde om, om hon nu hunnit, kunnat drömma.

Det blir en hyllning till strävsamheten i en utsatt miljö men även av en tid då fanns ett samband mellan natur och människa. Stundtals mellan liv och död. Länken till de andra öarna och fastlandet blir mer viktig med åren men samtidigt undras det. Osten och smöret som kommer tillbaka, visst kunde de göra dem lika bra? 

Ingrid måste börja skolan, det går inte att komma ifrån och då är det två veckor i taget. Det är smärtsamt för en liten flicka att tvingas in i ett hårt system utan värme och kärlek. Med tiden blir det bättre mycket tack vare vänner. 

Med denna bok har Roy Jacobsen seglat upp som en favoritförfattare. Även i denna visar han en stor värme till sina medmänniskor och en särskild stor insikt i hur barnen upplever sin omvärld, ofta med kärlek och humor. Jag har tidigare läst Underbarn som är en höjdare. 

September 2016

Ode till Beckomberga

Inkännande, poetiskt. Noll socialrealism fastän det handlar om människor på samhällets skuggsida. Det utspelar sig de sista åren när det fortfarande fanns stora mentalsjukhus i Sverige. Här kunde tusentals människor bo, en del kom aldrig ut igen. För sköra föra att kunna leva på andra sidan murarna.

Sköterskor med stora nyckelknippor, låsta grindar och avdelningar. Och så människor som inte vill till det andra, till den påfrestande verkligheten där ute. 

Jackie är fjorton och hennes pappa Jim finns på Beckomberga. Det är något med mamma Vita, att hon bara försvann. Hon gick utan förvarning ut i vattnet. Detta sår, gap, denna svärta plus att Jim är oförmögen att leva utan droger gör att han är ständig gäst på B. Jackie besöker honom så ofta hon kan, året runt tar hon bussen. Hon lär känna andra patienter och rutinerna. Just detta är böjligt skildrat och glimtar bakåt kring Vita och Jim gör det än mer flytande.

Jim dricker, men alkoholen hjälper inte längre. Jim har ett svart stup inom sig

Jackie träffar en man, en annan patient och de har någon slags förhållande. Ömsint, verkar det inga övergrepp.

Det är också om livet, för stort, för svårt för mycket att tackla. Skörheten får inte rum där ute, utanför murarna. Men banden mellan människorna är ändå det starkaste, de kommer man inte undan. Mellan Jackie och Jim finns ett starkt band under vissa år. När hon är vuxen ser hon honom ramla full ner i en snödriva men går ändå inte fram till honom. Är detta en bild av varför det var "bättre" att vara inlåst. Det går ändå inte att leva därute?

Från 1932 till 94 fungerade Beckomberga som ett av Sveriges större mentalsjukhus. Vad har hänt med alla de som skulle behövt stöd? 

Alla blev väl inte institutionaliserade fastän det antagligen var lättare att leva där än utanför i skräck,

Stridsberg skriver att dessa år sammanföll med välfärdsåren. Samtidigt utvecklades psykofarmakan. När välfärdsbygget bromsade in och medicineringen tilltog, revs mentalsjukhusen. Jag minns att det fördes en stor diskussion, kanske var den ideologiskt färgad om; vad är mentalsjukdom egentligen? Ja efter några år fanns inte detta stöd för vissa av alla dessa sjuka.

Drömsk, ett skört och vackert språk. 

Sara Stridsberg

3,8 av 5

Läst i maj 2016

Änglatungor

Via en intresseväckande notis i en förlagskatalog får jag så småningom en lunta i min hand. Vänder och vrider, vackert omslag och väldigt tjock. Författaren Dimitré Dinev har skrivit på tyska men är bulgar. Min nästa tanke; vad vet jag om Bulgarien? Vid Svarta Havet ja, men vilka länder gränsar till? Jag prickade två och rätt så skamsen tittade jag en gång till på tegelstenen och började läsa. Det börjar bra. En kall nyårsafton möts två vilsna, livströtta och utfattiga män på en kyrkogård i Wien. De letar var för sig efter Miros grav. Om de berättar om de sina liv kan kanske ängeln Miro hjälpa. Detta är upptakten till två släkters ihopflätade historia.

Nu har jag kommit en bit in i och det finns ett sug i den här omfångsrika berättelsen. Den är vindlande, myllrande, tanken går ibland till Hundra år av ensamhet. Vilken berättarglädje; fantasteri och realism, ironi och humor, jord och hav allt på en och samma gång. Människors längtan och drömmar driver allt. Pendlande mellan urgammal landsbygd med vidskepelsen i väggarna till socialismens moderna stolta betonggrå förstäder. Här anas en besk indignation över den röda tiden.  

I en intervju läser jag att Dinev som flydde Bulgarien är starkt kritisk till att tidigare makthavare inte ställdes inför rätta, så som gjorts i forna Jugoslavien. Ett land som inte gör upp med sitt ruttna förflutna öppnar upp för korruption och annat elände. 

Här en recension av Änglatungor av Göran Sommardal i Kulturnytt från 2012

4,1

Läst sommaren 2014