De ovärdiga

av Roy Jacobsen

När vi kommer in i handlingen har Norge varit i krig ett par år. Ett gäng ungdomar i Oslo sätter inte kriget i direkt samband med vardagen, det är kämpigt nog med allt som fattas där hemma, huvudsaken att de har varandra. 

Två gårdar vid en gatstump i Oslo. Barnen tar många gånger ansvaret föräldrarna abdikerat från eller rättare, de gör så gott de kan. Man hankar sig fram, kanske genom att bryta sej in i tomma villor med konst på väggarna och konserver i källan. Roar får rollen som hälare utan att riktigt inse allvaret.

De är ungefär jämnåriga, har olika talanger och ibland går de i skolan. Några skulle kanske kalla dem ligister men omständigheterna med hungriga småsyskon, föräldrar som man inte riktig vet var de är, ja då så blir det som det blir. Planer smids, nycklar byter ägare och kvarterets vinds- och källargångar ger kontrollkänsla -  rävgryt med säkra in- och utgångar. Tillslagen blir mer avancerade med utkik och leverans i flera led, De yngre lyder de äldsta Olav, Carl och Roar

Samhällets vikigaste byggsten familjen är inte längre någon garant för trygghet, liven i de små lägenheterna är i olika former av upplösning och vi får det berättat utifrån barnens upplevelser. Förklaring till varför en pappa eller mamma är borta lyser med sin frånvaro, storasyskon axlar mer än de fattar. Ibland är det knepigt att passa ihop de löst flygande reflektionerna men när det gäller inkännande excellerar Jacobsen. 

Tyskarna är bara ytterligare ett kort i leken, något att hantera, överblick saknas. Kunde man få jobb hos dem så varför inte. De saknar förebilder, skapar sina egna regler, lär sej den hårda vägen. Trots kaoset överlever de flesta, värre är det med några av föräldrarna. Några försvinner utan ett ord. 

Så vilka är det som är de ovärdiga? De som levde ur hand i mun, de som ockuperade, eller medlöparna? Eller är det det otillförlitliga samhället som är ovärdigt? 

Trygghet för folket - inget som krig alstrar. Vad är trygghet i en omvärld som är oförutsägbar?
Roy Jacobson skriver med lätt hand, sympatiserar med en dos besk humor. De ovärdiga är stundtals krävande, landar spretigt men växer med tiden, den stannar.

Roy Jacobsen född 1954 i Oslo, har ett brokigt arbetsliv bakom sig, är en av Norges mest hyllade författare. Roy Jacobsen är medlem i Norska Akademien och bosatt i Oslo. 
Han är mycket omtyckt för sin serie; Ingrid Barröy om en familj ute i havsbandet. 
Här om den första delen i serien; De osynliga

ISBN: 978-91-1-3129877

Fars rygg

av Niels Fredrik Dahl

”Jag får inte fatt i denna saknad, den har varken huvud den har inte svans, knappt ett ben att stå på. Men den lämnar mig inte ifred.”

Sonen vill veta mer om sin far. Frågorna är många, inga släktingar finns längre sedan farmor Ellen stilla tynade bort. Han hittar brev, teckningar och några foton i en resväska. Sonen söker bland fragmenten och tänker på fars rygg. Den starka ryggen han minns som barn men också den bortvända pappan. Han som var oförmögen till riktig närhet, i och för sig inte märkligt med tanke på att far bodde hos främlingar och på internatskolor från tolv års ålder. Hela tiden saknar han sin mor och far, familjen där man inte längre kunde tala med varandra. 

Så otroligt ensam han var som ung pojke, hur klarar en människa att hantera denna ocean av osäkerhet och ensamhet? Närheten som föräldrarna en gång gav förtunnades trots fars förtvivlade försök till kontakt. Det är inte förrän mot slutet vi får veta vad far heter, John. Berättaren skriver far.

Författaren skärskådar tre generationers män; Domaren, fadern och han själv. Mest far. Domaren finns inte kvar men påverkar än i tredje led, en karlakarl, en stöttepelare i samhället med självklar dominans över sin omgivning särskilt då far och hustrun Ellen.

Mest fascinerande är hur den ensamme pojken ändå tar sig igenom ständiga uppbrott, nya främmande miljöerr och människor som knappt ser honom. Sällan ett uns värme eller intresse för honom, han måtte ha utstrålat osynlighet. Kvar stannar ändå ett varmt stråk, berättaren gör allt för att få kontur på och förståelse för hur det var och vem han var - hans egen far. Om domaren hade den bortvända blicken försöker barnbarnet nu verkligen se sin far.

Fantastiskt språk, inkännande och skört - en riktigt bra bok.

Niels Fredrik Dahl, 1957, är en norsk prisbelönt författare. Fars rygg har självbiografisk bakgrund. 

Vinternoveller

av Ingvild H. Rishöj

Vi föds skydds- och aningslösa, totalt beroende av andra. Vi växer upp och det verkar som om vi är vuxna på utsidan men där inne kan vilsenheten fortfarande vara stor. Vi kan ha så stor press på oss att vi glömmer att vi fortfarande behöver att någon ser oss. De tre novellerna ger en god känsla trots att det knyter sig. Det lite av Karl-Bertil Jonsson, vänligt, värdigt men absolut inte uddlöst.

Vi kan inte hjälpa alla

Mamman fick barn tidigt. Nu plågas hon av att pengarna inte räcker till och att ansvaret för sin femåriga lilla känsliga flicka ibland känns övermäktigt. Men en utsträckt hand gör att hon kommer över tröskeln och orkar se igen. Hon ser sin lilla flicka med virvel i nacken, små naglar och full av allt möjligt. 

Den här novellen; ”Vi kan ikke hjelpe alle” är obligatorisk läsning för en stor del av norska gymnasieelever. Heja Norge!

Rätt Thomas 

Thomas får inte ihop det. Han är halvt vuxen när det gäller relationer och hur man får livet att funka. De flesta runt om honom vet hur man lever vuxenlivet men inte han. De gånger Thomas bestämmer sig för att få det att fungera blir det bakvänt eller så händer inget alls. Lätt då att falla för flaskan som utlovar glömska trots att hans son Leon skall komma till hans lägenhet om tjugo minuter. 

Syskon

Rebecka vill ju bara ta om hand om sina syskon nu när hon vet att hon måste åka bort. Men planen sträcker sig inte längre än till just; att ta hand om. Det är hjärtskärande för Rebecka kan i vissa lägen inte ta hand om sig själv men när hon känner sig trygg och älskad är hon en supertjej; smart, omtänksam och får alla runt om henne att må bra. Så hur kunde det bli så här?

Det är tungt att läsa novellen Syskon. Förmodligen för att den träffar mitt i solarplexus, jag viker mig av smärta. Det gör Rebecka också i mörkret och kylan, hon hade ju räknat ut allt så bra. Men som i de andra novellerna anas ändå en ljusglimt, en räddning, vilket innebär
en annan människa. En riktig människa som ser att något är på tok och som sträcker ut en hand. Inte vänder blicken och tänker att det är någon annans ansvar. Just det synsättet genomsyrar Vinternoveller. Vi är inga öar, vi kan alla hamna i situationer där vi är totalt vilsna. När mattan rycks undan går det inte att säga ”Skärp dig”. Det är inte vad en olycklig människa behöver eller klarar av att höra just då. För i den stunden behövs inte så mycket, men en blick, någon som tar dig på allvar, som lyssnar, det kan räcka långt. 

Ingvild H. Rishöj river av all polityr, falsk yta och visar hur det kan se ut när hudlösheten är det enda som existerar. 

Hon saktar ner tempot och får oss att plocka fram det varsamma i oss. Får oss att se bortom förutfattade föreställningar och alltför snabba slutsatser. För vad vet vi om den andre, egentligen? Ingvild H Rishöi inte bara får oss att se, det stannar kvar något efter läsningen. Och jag tänker; ta det varligt, vi vet inte allt, vi kan aldrig vara säkra på att vi förstår.

Med ett vänligt allvar formulerar Ingvild H. Rishöi något av det viktigaste vi kan ta till oss idag: Vi klarar oss inte utan varandra. Rishöi manar fram vår empati, för det och för snyggt komponerade noveller plus en stark läsupplevelse kan det inte blir annat än en femma. 

Ingvild Hedemann Rishöi, född 1978 i Oslo, norsk författare känd för sina novellsamlingar.

ISBN: 9789198395211

Systerklockorna

av Lars Mytting

I en av Norges alla dalar låg en gång en stavkyrka med ornamenteringar av drakar som lyfte sina huvuden mot himlen. Klockorna som ringde till dop, begravning och högmässa var det något alldeles särskilt med. När de skulle gjutas öste en sörjande bonde ner släktsilvret i smältan och så fick klockorna sin säregna klang och kallades Systerklockorna efter ett kärt sägenomspunnet tvillingpar.

Så börjar berättelsen om den slitstarka familjen Hekne (särskilt Astrid) prästen Kai Schweigaard och, den unge tyske arkitekten, Gerhard Schönauer som kommit till trakten för att montera ner kyrkan. I Tyskland råder det en stark vurm för det nordiska och man är helt betagen av Norges stavkyrkor. Nu vill man riva och frakta en sådan och förevisa det uppväxande släktet hur nordgermanerna byggde och dyrkade de starka gudarna. 

Tre färgstarka unga människor möts och snart råder kärlek med förhinder i den fagra Gudbrandsdalen. Men här kommer jag inte att avslöja mer av den spännande delen av handlingen.

Det är en gudomligt vacker trakt men ack så hård att leva i. Alla vet att vintern är lång och därför planeras det för kyla, tillgång till mat och foder för minst fem månader varje år. Men bygden kan inte bära alla barn som föds, en del överlever inte vintrarna. De större städerna lockar, eller så packar småbönder och drar västerut. De nyheter som kommer förmedlas vid söndagens predikan med en veckas fördröjning. Järnbanor förespår det samhällsskifte som verkar stampa i farstun. Men i gårdarna råder husbondens röst, det är han som bestämmer, kvinnorna blir hemma med barnen som bara blir fler och fler. Och prästen med sin gudamakt når långt in i familjeangelägenheterna.

Just kvinnornas lott intresserar författaren. Det är inte bara den starke mannen som skildras. Barnbegränsning finns inte och inte heller tar männen det ansvar de borde när de unga kvinnorna blir med barn. Om inte familjerna stöttar väntar ofta tragedier. 

Men det finns mycket mer i Systerklockorna; hantverkets lov, kulturhistoria och mellan raderna en stolt beundran för släkterna som envetet mäktat med. Här anar jag ett släktskap med Selma Lagerlöfs skildringar av folket inne i skogarna. De idoga bönderna, hög som låg och prästernas makt. Lägg därtill en fläkt av det övernaturliga och vi har en bygderomantisk skröna. Mytting är en mycket god berättare och skriver inlevelsefullt. Systerklockorna får en rejäl trea. 

Lars Mytting född 1968 i Fåvang, Gudbrandsdalen, slog igenom med romanen Simma med de drunknade. Som i Systerklockorna finns där en stark kärlek och respekt till hantverkare särskilt de som kan hantera trä. Han har också skrivit boken Ved som sålts i stora upplagor. Häkneväven är Systerklockornas uppföljare

ISBN: 9789179130381

Stargate - en julberättelse

av Ingvild H Rishöi
Oslo i december, det är mörkt, blött och Ronja berättar det som är viktigt. Att pappan har berättat om hur de skall ha det sedan; en stuga på fjället med snö och öppen spis och där finns mat. Haspen ska vara på, de ska bara ha varandra. Fast verkligheten är störande annorlunda när pappa inte är hemma, ingen mat och ingen som stryker lucianattlinnet. Men storasyster Melissa finns, ”henne skulle jag velat haft med mig i kriget” säger vaktmästaren. När pappan tack vare Melissa får jobb som julgransförsäljare blir det några bra dagar, tills pappan drar till krogen. Ja han säger att han skall ut en sväng, köpa julklappar. 

Ronja förstår men ändå inte, längtan och kärleken till pappan och Melissa, allt i en krackelerande kokong. Så fint Ingvild Rishöi fogar ihop det viktiga och det trasiga i Ronjas liv. Det är inget hon sätter ord på de bara är. Det finns vuxna som tornar upp sig och skapar ett trots och så finns det andra vuxna som ser och som Ronja vågar fråga saker. Aronson på svalen och så vaktmästaren som smygröker och delar sin börek. De drar fint ihop sprickan som vidgas. Men det håller inte över tid. Pappan syns inte till och systrarna blir julgransförsäljare i stället. Goda dagar ett tag. 

Stargate är namnet på krogen som pappan blir portad ifrån, dessvärre finns det fler krogar. Snön faller, stormen Gudrun närmar sig och än syns inte flickornas pappa till.

Ingvild H Rishöi är starkt influerad av H C Andersen ödesmättade sagor, särskilt en (du kanske kan gissa vilken). För att inte tala om Astrid Lindgrens obönhörliga känsla för utsatta barn som känns texten igenom. Ronjas och Melissas solidaritet och kärlek till sin pappa snuddar vid det omöjligas gräns.

Stargate får en stark fyra för en stilsäker, sorglig och oförglömlig julberättelse. 

ISBN: 9789198395273

Fåglarna

Av Tarjei Vesaas 

De andra bestämmer vad som gäller, det skall vara på deras vis. Alltid. Det snor inne i huvet, det risar till sig för det mesta. De andra tror inte att Mattis hör men han har blivit väldigt bra på att höra genom väggarna vad de säger om honom. 

Det han tänker är inte många intresserade av, nästan ingen. I en bygd där handens arbete sätts högt har en tänkare som Mattis inte mycket att bidra med. Betrensning eller skogshuggning det är inte färdigheter för en som bäst klurar, gärna i timmar vid vattnet. Mattis är 38 år och bor hos sin lite äldre syster Hege.

Synestesi är när ett sinne förstärks av ett annat, till exempel kan bokstäver eller musik klinga av en särskild färg, fyra procent av oss har den här förmågan och den ärvs. Jag tror Mattis är en av dem. Vissa ord får särskild betydelse de nästan sprakar, blixt är ett sådant. Han tar naturen till hjälp när de andra är oförstående. När sjön ligger stilla eller fågelspåren i kärret har bildat tecken bara för honom - då fylls han av storhet och glädje. Hans nästan andliga upplevelse när morkullan detta år drar över deras hus, visst måste väl det vara något särdeles. Han vill så hjärtans gärna dela med sig av detta stora men Hege är trött på hans utläggningar och ber honom sluta med sitt prat. Mattis är inte så bra med att få orden i ordning och ofta ser de andra frågande på honom. Men inte Anna och Inger, de två unga kvinnorna som han ror en enastående vacker sommardag, de vill honom väl och det minnet värmer länge. 

Impulsivitet och en oförmåga att se konsekvenser. Det förknippar vi med hur barn fungerar. Här i en vuxen mans kropp. Hans gryende lust ställer också till det inom honom. Men avvisningarna från Hege skär djupt. Nu blir han mer och mer varse sin ensamhet det gnager och gör ont. 

Tillhörighet och att vara behövd, detta berövas Mattis. Men hade han kunnat tänka annorlunda? De andra talar inte hans språk. Han blir talad till, tillsagd och rättad. Sällan lyssnar någon, det hade kunnat bli bra följdfrågor som hade kunnat vara vägledande. Mattis tar Hege för given men någon gång, när någon påtalat, kan det bli bråddjupt inom honom när han inser att det finns fler tankar att man kan tänka annorlunda. Då rasar hans tankekonstruktioner och ledsenheten tar plats igen.

Skogshuggaren Jörgens närvaro tar Hege ifrån honom det känner han helt säkert, den glädje hon visar innefattar inte honom. Detta tar hårt och han vill tillbaka till hur det var innan, försöker tala, försöker tolka tecken eller skapar tecken som skall vägleda. Och till slut har han en plan. 

Jag både förstår och förstår inte varför det är som det är. Kanske borde vi fundera lite till mans, kanske på en tuva i ett skogsbryn medan skogen lyssnar. 

Varför titeln Fåglarna? Visst, Morkullan och hennes spår men jag hade väntat mej mer fåglar. I sista meningen i boken skriker Mattis förtvivlat och det står: ”Mattis! ropade han i sin djupa vilsenhet, på den öde sjön lät det som ett främmande fågelskrik. Hur stor eller liten den fågeln kunde vara, hördes inte”.

Det är inte utan att tankarna går till Bannerheds Korparna. Där en ung pojke men både Mattis och Klas söker sig till naturen när människorna inte bjuder någon trygghet. Tomas Bannerhed har också skrivit ett fint förord i denna utgåva av Fåglarna. 

Fåglarna får en fyra för ett säreget porträtt och för att Vesaas både är Mattis och berättare vilket tar mej med in i ett annorledes land. En eloge till Norstedts förlag för en vackert formgiven bok, Fåglarna ingår i deras klassikerserie. 

ISBN
9789113091792

En grav för två

Hon lever dubbelliv Selma Falck. Utåt vill hon att folk ska tro att hon är kändisadvokaten med ett prydligt privatliv, men baksidan är full av svärta. Selma är spelmissbrukare och står vid ruinens rand på alla sätt. Tur då att en nära bekant Jan Morell, som hon ”lånat” pengar av ger henne en chans till återupprättelse, ja om allt går bra kommer hon att få en rejäl slant vilket sannerligen behövs. Morells dotter är Norges främsta längdskidåkare men har nu ertappats med ett dopingpreparat i kroppen. Han ber Selma att gå till botten med vad som skett. Även om man inte är sportintresserad är det väl knappast någon som missat att en sådan här dopingskandal faktiskt skett i Norge nyligen. Det här får inte hända, Morell är övertygad om sin dotters oskuld och inte nog med det. Hela landslaget blir skandaliserat. Längdskidor är det vi är bäst på i världen som någon säger i boken.

En utblottad spelmissbrukare men än har hon sina kontakter, det gäller bara att sköta det snyggt hon vill inte bli avslöjad som utsparkad från hem och arbete. Selma är tvungen att lyckas med uppdraget och ska precis börja när ytterligare en olycka sker en annan elitåkare, Norges bäste skidåkare på herrsidan förolyckas på ett märkligt vis. 

Det här är upptakten och intrigen blir invecklad och småspännande. Upplösningen ganska oväntad. Ingen nagelbitare för mig och jag undrar varför. Jag nästan störs av likheterna med verklighetens Johaug även om brottet senare kommer att handla om annat.

Elitidrottarnas liv verkar inte vara något att avundas. Deras steg följs timma för timma. Vad de äter, gör och när. Extremt mycket träning ovanpå det. Ren lust till skidåkning, glöm det. Det är vinna eller försvinna som gäller. Jag tänker på alla dopingskandaler som skett och sker och undrar om inte vi nått gränsen för vad en människokropp kan prestera? De här resonemangen är behållningen av boken.

 En grav för två är en medioker kriminalroman med stundtals stolpigt språk, den får endast en svag trea. Läste den för jag var nyfiken på hur Norges tidigare justieminister skriver nu för tiden.

Arv och miljö

Av Vigdis Hjort

Vi väljer inte våra familjer, men detta vet inte barn. I de bästa av världar är den vuxne balanserad, ansvarstagande, givande och gränssättande. Men först och främst så älskar mamma och pappa sitt barn, eller?

För Bergljot är hennes uppväxt ett dilemma, en sorg, ett problem. Hon vill vara på håll, hålla sig borta från familjen. Men så dör pappan och trots år av artigheter och fasadhållande så sipprar återigen antydningar, misstankar och misstroende fram.

Bergliot är storasyster till Astrid och Åsa och lillasyster till Bård. Avståndet i den borgerliga familjen har bidragit till att arvstvisten kring två hus i skärgården har blivit väldigt infekterad och det går inte att komma undan diskussioner om hur det har varit och varför. Två falanger skönjs, de två äldsta syskonen och de två yngre med mamman.

En bra bit in i boken förstår vi att det är djupare än om arvet. Bergliot bär på en erfarenhet som hon har försökt att nämna men blivit så avskräckt att hon vänt alla ryggen. Det handlar om den skamligaste hemligheten men det blir hon inte inte medveten om förrän hon är äldre. Vad som hände när hon var mellan 5-7 år kan hon inte sätta ord på däremot är hon viss. Hon vet att något hänt det märker hon på pappans förändrade beteende, på sina egna reaktioner och på minnesfragment. 

Ja så här rullar det på, som när man ältar. Ältandet brukar för det mesta tunnas ut bli svagare men det beror naturligtvis på problemets art. Här har någon överträtt gränser, brutit heliga band. Blir det någonsin färdigältat då? En väg framåt är att försöka sätta ord på, Bergliot har ordet i sin makt men de som borde lyssna vill inte och så tar det stopp. 

Vigdis Hjort refererar till filmen Festen av Tomas Vinterberg. Där får offret rätt tack vare ett brev som skrevs av någon som nu är död, men säger Bergliot som offer man får aldrig rätt. 

För att få perspektiv på familjedramat finns samtalen med vännen Bo som skriver om konflikten på Balkan. Om hur samexisterande övergick till blodig terror och mekanismerna bakom. Den här aspekten är välgörande, och ger ett djup åt grundkonflikten, för det kan bli en aning klaustrofobiskt i Arv och miljö. Författaren har valt att låta ordmassorna välla fram vilket känns riktigt i sammanhanget, när fördämningen ruttnar då väller det fram.

Arv o miljö får en fyra för intensiteten och försöket att belysa ett tabubelagt ämne. För vem kan man vända sig till när skammen vill äta upp en?

Tydligen finns det viss biografisk bakgrund till boken. När den kom ut i Norge skrevs det ungefär hundra artiklar om dagen om boken, under en period. Du kan läsa mer i Aftonbladets artikel:
Vigdis Hjort om romanen "Arv och miljö"

ISBN:  9789127153004

De osynliga

Av Roy Jacobsen

Vi befinner oss i nordnorge 1913 - 1928, men årtalen förstår vi snarare än påvisas. Det talas bland annat om att det är oro i världen (första världskriget) vilket till och med anas ute på Barröy, en sista utpost innan Atlanten.

Det börjar en av de sällsynta lugna dagarna och det förstår vi av att röken går rakt upp. Prästen kommer till ön och det kan han bara göra när det är stiltje för det är en dryg resa, flera timmars rodd. 

Det är filmiskt, Roy Jacobsen, zoomar ut och zoomar in. Redan efter tio sidor har vi fått kännedom om både Barröy och samhället, som prästen kommer ifrån och som de inte kan vara utan för där finns handelsboden, kyrkan och tyvärr skolan.

Hans Barröy, alltså ägare av ön, är stark som en häst. Hans långa hustru Maria kan allt som behövs och så även Hans syster Barbro även om hon är sär. Hon har sina egna idéer och när hon skall prova att tjäna piga blir det inte ens ett prov. Efter nedsättande kommentarer från herrskapsfrun tar Hans sin syster i handen och vänder åter mot ön. Hans pappa Martin är änkling och sliter också hårt, men han har egentligen gjort sitt när han om vintrarna i öppen båt varit med vid Lofoten. Det arbetet har övergått till Hans som är borta från januari till mars/april varje år. Här har familjen en säker inkomstkälla annars lever de av sin jordskorpa och vad havet ger.

Maria och Hans dotter Ingrid är tre år vid bokens början. Mer och mer följer vi henne och mot slutet är det är hon som tagit över styret över ön. Inte helt friktionsfritt och kanske var det inte vad hon en gång drömde om, om hon nu hunnit, kunnat drömma.

Det blir en hyllning till strävsamheten i en utsatt miljö men även av en tid då fanns ett samband mellan natur och människa. Stundtals mellan liv och död. Länken till de andra öarna och fastlandet blir mer viktig med åren men samtidigt undras det. Osten och smöret som kommer tillbaka, visst kunde de göra dem lika bra? 

Ingrid måste börja skolan, det går inte att komma ifrån och då är det två veckor i taget. Det är smärtsamt för en liten flicka att tvingas in i ett hårt system utan värme och kärlek. Med tiden blir det bättre mycket tack vare vänner. 

Med denna bok har Roy Jacobsen seglat upp som en favoritförfattare. Även i denna visar han en stor värme till sina medmänniskor och en särskild stor insikt i hur barnen upplever sin omvärld, ofta med kärlek och humor. Jag har tidigare läst Underbarn som är en höjdare. 

September 2016

Simma med de druknade

Av Lars Mytting 

Han har ett levande småsprakande språk, fin iakttagelseförmåga och handlingen gungar iväg på ett delvis oväntat sätt. Så visst det är en berättelse att vilja komma vidare i men jag hade ändå högre förväntningar på Simma med de drunknade. Den har inte så många skikt vilket en bokcirkelbok bör ha, tänker att det då helst skall finnas en problematik som man kan ha olika infallsvinklar till. Däremot har den inkännande person- och miljöbeskrivningar, mycket kärleksfullt är det när han talar om sina släktingar, gården och allt som växer och finns där. Det är alltså en jagberättelse och skriven med kraft och fart.

När boken börjar är Edvard drygt tjugo, gissningsvis 80-tal, och vi får snabbt veta att Edvard och hans farfar lever mer eller mindre isolerat uppe på den stora gården ovanför byn Saskum. Detta beroende på farfaderns förflutna. Det sägs att han tillhört fel sida under kriget och det kastas långa blickar när de är och handlar i byn. Då kör farfadern i en gammal fin stor Mercedes som kallas Stjärnan. Just den här dagen har någon ritat ett hakkors på den och Edvard springer efter förövaren. Den han sätter krokben för är en stackare som någon övertalat att rita. Fienden är alltså okänd med finns överallt. Dagen efter dör farfadern och Edvard träffar prästen Thallaug. Det är han som vet mest om Edvards familjs såriga historia. Varför var farfaderns bror Einar och farfar sådana djupa ovänner? Vad hände egentligen när Edvards föräldrar dog? Varför finns det en ståtlig kista på begravningsbyrån tänkt till farfar? Och varför leder spåren till Einar till Shetland?

Så dyker Hanne upp för att beklaga sorgen, en av de få som han fortfarande har kontakt med sedan skolan och de har haft ett kort förhållande en gång i tiden. Hanne dyker upp mer o mer och hjälper Edvard på gården. Edvard har aldrig fått hela historien av sin farfar, men nu börjar han leta på gården och hittar ledtrådar bl a ett telefonnummer till en damfrisering på Shetland. Han bestämmer sig för att ta sitt livs första semester, en vecka. Sedan skall han hem igen och skörda potatisen och ta hand om fåren. Hanne blir ledsen och förstår inte riktigt.

Det som sedan händer på Shetland är åt det smått otroliga hållet. Edvard slås av alla norska referenser som finns på öarna, bl a alla namn. Letandet leder till en övergivet hus ute på en ö där Einar verkar ha bott i massor av år. Här har det talats om att döden har rott mellan Unst (den stora ön) och Haaf Gruney. Det visar sig att farfars bror var en finsnickare, en gång utbildad i Frankrike och en mästare i att hantera trä. På sin lilla ö byggde han kistor som ha rodde till Unst, därav dödssymbolen. Gwendolyn dyker ganska snabbt upp i handlingen. 

Gwen tillhör släkten Winterfinch med hundraåriga anor, men det avslöjar hon inte först. Mellan de båda blir det sedan ständiga hemligheter och misstankar men också stark åtrå och närvaro.

Edvards föräldrar dog i Frankrike vid Authuille i departementet Somme - ett monumental slagfält under WWI - 1917 då Edvard var tre år. Han var med i Frankrike men ingen vet riktigt vad som hände med föräldrarna som hittades drunknade. Detta hänger ihop med familjen Winterfinch och Einars snickarskicklighet. En åtråvärd klunga valnötsträd står i centrum. Släkterna har en oupplöst affär.

Misstänker att detta kan bli en teveserie, men en klassiker tror jag inte på. En bra semesterläsning dock det blir en 4. 
Läst augusti 2016