Din tid kommer - roman om ett brott

av Carl-Johan Vallgren

Kommissarie Björling blir en vårvinterdag kallad till ett vattendrag utanför Falkenberg. I ån ligger en ung kvinna. Hon är i hans dotters ålder och stressen slår till. Björling har nyligen mist sin fru och är inte helt på banan än men såpass erfaren att han lyckas skjuta de mörka tankarna åt sidan för ett tag. 

Jag fångas redan efter första kapitlet och det gör inget att huvudpersonen är ännu en deprimerad polis i deckarvärlden.

Det är ovanligt med ett mord i lilla Falkenberg och Johanna från Rikskrim kommer för att stötta i utredningen. Även hon bär på  en tung sorg som har sin bakgrund i just Falkenberg. Johanna fasar för att bli igenkänd av gamla skolkamrater.

När Björlings dotter och pojkvän försvinner några veckor senare blir det snudd på ohållbart för teamet. Ska Björling verkligen orka?

Berättelsen utspelar sej 1993-94 åren innan internets genomslag vilket gör att mycket av undersökningarna är beroende av om personer är hemma vid sladdtelefonen eller arkiv som kräver långa resor. Allt går alltså långsamt, världen är inte insvept i The-world-wide-web ännu. Det här ökar på spänningen som stundtals blir olidlig.

En mycket väl välkomponerad kriminalgåta som har flera lager, ett plus för den som inte vill ana vartåt det lutar. Allt är bra; dialogerna, miljön och personernas samspel - är särskilt förtjust i polisen Henrikson som trots Björlings trubbighet står vid hans sida.

Jag kommer att minnas det djupa vemodet, de precisa naturskildringarna, den något oförutsägbara intrigen som håller mej alert, senare på tårna för det är listigt och snyggt gjort. Hade glömt att Vallgren är en mästerlig berättare.

Carl-Johan Vallgren,1964, är författare och musiker. Han är rikligt belönad för sitt författarskap bland annat för Den vidunderliga kärlekens historia som fick Augustpriset 2002. 


ISBN: 9789100801045 

Bildkonst utöver det vanliga

Snart jul och här kommer två härliga bilderböcker för alla åldrar. Vissa böcker som står på barnavdelningar i bokhandel och bibliotek borde få större spridning. För att de är genomtänkta, välgjorda med njutbara illustrationer men också för att de har teman som är värda att återkomma till både som barn och som vuxen.

Blå ugglan av Lotta Geffenblad 

Hur gör man när en gigantiskt stor uggla tränger sig på i huset? Det blir svårt att få plats och den påverkar allt man gör och vem har alls bett den om att komma?

Om sorg för den som är drabbad men också för den som inte har råkat ut. Sorgen är ofattbart stor, den tränger ut allt annat och man känner sej som en våt fläck. Här är det är bilderna som i första hand fångar. Ugglan är inte osympatisk, bara så himla stor och blå. De blå nyanserna kliver självklart fram bland de hemtrevliga beigebruna tonerna.

Missa inte denna omvälvande sinnesupplevelse.

                                                    

Alla äter alla av Aron Landahl

Omfattande fast på ett annat sätt är Alla äter alla som handlar om livscykeln, maffigt presenterad i stora bilduppslag. Dova harmoniserande toner där grönt och blått dominerar. Detaljerna är väl värda att dröja vid för när du fått syn på ett djur eller en någon udda detalj kan den följa med till nästa uppslag. Naturen skildras minutiöst, tankarna går till gamla skolplanscher, men en del djur får förvridna former. Lite kuslig men ändå inte. Vi kanske behöver påminnas om att vi tillhör djurvärlden? 
                        

Konstnärlig toppklass för alla boknjutare! Läs gärna tillsammans någon du tycker om.

Aron Landahls Alla äter alla har fått Augustpriset 2023

ISBN: 

Blå ugglan
9789179790356

Alla äter alla
9789129736014

Färskt vatten till blommorna

av Valérie Perrin

I Bourgogne bor Violette Toussaint vid en prunkande kyrkogård. Hon ansvarar för dess skötsel, säljer blommor och hjälper besökande. Till sin hjälp har hon en vaktmästare, en präst, en hund och vilda katter. Fram träder en mycket välskött och trivsam begravningsplats i trädens skugga. Violette är en utmärkt trädgårdsmästare och verkar leva i harmoni med sin omgivning. Men när en polisman ber om hennes hjälp leder det till att Violette inte längre kan dölja sin egen sorg och en trasslig och förfärlig historia nystas upp.                

Valérie Perrin lyckas förmedla starka och motsägelsefulla känslor. Penseln är färgad med med sensualism, dofter, färger, erotik, längtan och stark sorg. Längre fram i boken finns även inslag av moralitet, ska de elaka verkligen få klara sig hela livet utan att straffas?

Trovärdiga porträtt? Njae men jag läser på ändå. Det är något fängslande i Violettes kamp genom sorg och kärlek och mot slutet vill man att hon skall få lov att leva upp en gång till i sitt liv med värme, skratt och kärlek.

Det är mycket franskt; olycklig och smäktande kärlek, förtärande sorg med en välkommen twist mot slutet som ger en välbehövlig jämvikt mot det sentimentala. Färskt vatten får en trea för en smäktande historia med persikofärgad ram.

ISBN: 9789152702352

Hamnet

av Maggie O´Farrell 

William Shakespeares liv har tröskats ur alla möjliga synvinklar, äktenskapet med Anne Hathaway och de tre barnen nämns mest i förbifarten. I Hamnet få vi i stället följa hans familj framför allt den mångsidiga Agnes och sedermera deras barn. Under läsningens gång hamnar fadern till barnen Susanna, Judith och Hamnet mer och mer i skymundan eftersom han så sällan träffar sin familj.

Maggie O´Farrell har gestaltandets gåva både vad gäller människor och miljöer. Det är inga som helst problem att röra sig i småstaden i England vid 1500-talets slut. Bullriga och dammiga gator med springande barn och husdjur som bökar runt. Och dofterna, det är nästan så att de sipprar ut mellan raderna, man förflyttas verkligen i tid och rum.

Så kommer pesten till Avon och Judith insjuknar. Hennes tvillingbror Hamnet hittar sin febriga syster, letar förtvivlat efter hjälp, söker trösta med sin närhet vilket leder till ännu ett insjuknat barn. Det blir Judith som klarar krisen men Hamnet dör endast elva år gammal. 

Förlusten av den älskade Hamnet spränger sönder familjen, sorgen är oändlig och bortom det begripliga. Alla relationer sätts på hårda prov. Paret Agnes och William glider ohjälpligt ifrån varandra.

De tacklar sorgen på var sitt håll, återigen far William till London, korta hälsningar är allt familjen får. Men när Agnes på omvägar hör talas om en pjäs vid namn Hamlet blir hon bestört. Hur kan William begå ett sådant helgerån som att beröva den älskade sonen hans riktiga namn? Hur vågar han, vilket svek. Agnes måste konfrontera fadern och pjäsförfattaren, hon beger sig den fyra dagar långa ritten mot London.

Att avrunda den här sorgindränkta boken med den världsberömnda tragedin Hamlet är inte så dumt. Människor som inte lever fullt ut på grund av sorg, spänningen mellan familjemedlemmarna verkar aldrig vilja ebba ut men en sorg är personlig och denna gång har fadern inget annat sätt att möta den än genom att skriva, det är ju det han bemästrar även om det är ett sisyfosarbete. 

Maggie O’Farrell påminner oss ända in i cellkärnans minsta beståndsdel om hur värdefull och unik varje människa är. Det outsägliga att mista någon kär och vara den som är kvar, hur överlever man det? 

Hamnet söker på slingriga vägar sorgens väsen och hur den påverkar alla i sin omgivning. Närhet när man inte mäktar, hur lojaliteter kan skifta, Maggie O´Farrell är grymt bra på att detaljerat följa allas mödosamma väg, var och en har sitt sätt. 

Det blir en stark trea för Hamnet som trots sitt tunga ämne är flyhänt skriven, det blir konstigt nog inte svårt att läsa. Möjligtvis är vissa passager något uttänjda.

Om namnen. Men visst hette väl Shakespeares fru Anne, Anne Hathaway? O’Farrell har gått till källorna och där har hon hittat att Annes far kallar henne för Agnes i sitt testamente. Och så blev det Agnes.

Och Hamnet? De tre barnen hette Susanna, Hamnet och Judith. Varför blev då pjäsens namn Hamlet? I teaterstycket är det fadern som dör inte sonen. Hamlet lever men till hälften, så flätas död och liv samman. Boken slutar med spökets ord ”Kom ihåg mig”

Maggie O´Farrell född 1972, är en brittisk författare. Farrell föddes i Coleraine Nordirland och växte upp i Wales och Skottland. Hon har arbetat som journalist i Hongkong och för The Independent on Sunday. Hon har också undervisat i kreativt skrivande

ISBN: 9789188979223

Den vita boken

Av Han Kang
Den här texten befinner sig i ett limbo, frånvaro och död har förföljt kvinnan som skriver. Två barn hann att dö innan hon själv föddes och som hon skriver: om de barnen hade levt hade inte jag funnits. Men nu gör hon det och framför allt har den döda systerns mycket korta liv präglat hennes.

I en nordlig stad långt hemifrån bestämmer hon sig för att meditera över tillståndet hon ständigt bär med sig. Det är inte bara skuld det är också spädbarnets skörhet den korta tid hon levde och gränsen mot det eviga som förföljer henne. Här i det kalla och snövita börjar hon lista vita saker och hon börjar med spädbarnets lilla vita skjorta.

Hur skriver man om ett liv som hittills varit ett enda uthärdande? Jag har återvänt till de korta texterna och inser att de är som en lång bön, en bikt till barnet och sig själv. Listan med vita saker leder pilgrimsresan inåt. 

Stundtals väldigt vackra iakttagelser och bilder, här en: Immig andedräkt:
”Den första vita andedräkt som sipprar ut genom våra läppar en kall morgon är bevis på att vi lever. Ett bevis på att vår kropp är varm. Den kalla luften sugs in i våra mörka lungor, värms upp av kroppen och kommer tillbaka ut som vit andedräkt. Miraklet när vårt liv sprids ut i tomheten, i en vit och klar form”

Även funderingar över människans grymhet. Staden hon bor i har drabbats hårt, här gissar jag andra världskriget. Hur man kan bomba en stad, ställa upp människor mot en vägg och skjuta dem? Obegripligt att vi kan göra så mot varandra att livets mirakel kan skändas så. 

När en närstående dör stannar livet, livslusten kan helt förtvina. I det gränslandet mellan liv och död kan kanske Den vita boken med sina meditativa iakttagelser ge stöd för att ta de första trevande stegen mot något annat.

Ett sammanfattande citat: 
”Jag kommer att se dig i tystnaden i skogen av vita björkar. I stillheten i fönstret som släpper in vintersolen. I de lysande dammpartiklarna som darrar i de sneda ljusstrålarna där de möter taket. I det vita, bland alla de vita tingen kommer jag att andas in det sista andetag du gav ifrån dig.”

Trots en enkel och ren text prövar Han Kang sin läsare, Den vita boken får en fyra för att jag beundrar Han Kangs ihärdiga inre sökande och för hisnade bilder (dock inte fotografierna) helt nya som i berör något viktigt ännu onämnbart. Omslaget måste nämnas: sprött, taktilt och vördnadsfullt. Vilken fullträff av förlaget som valt formgivaren Lars Möllersten. Jag måste nämna de svartvita fotona som funkar i boken men bildkvaliteten är onödigt gråblaskig.

Han Kang är från Sydkorea och född 1970. Känd för boken Vegetarianen, 2016

ISBN: 9789127161948

H som i hök

Det är i djup sorg som Helen McDonald bestämmer sig för att ta upp sin barndoms favoritsysselsättning, och träna en rovfågel, denna gång en duvhök. Natur- och fågelintresset har följt henne sedan hon var liten och nu efter faderns död blir falkenerandet en tillflykt, det är de enda stunderna hon kan få lindring i den annars förlamande sorgen.

Men vägen dit är inte enkel, det tar tid att tämja ett vilt djur. Hon köper höken från en uppfödare på Irland och hämtar den i en papplåda i Skottland. Efter en lång bilresa då hon bara kan höra skrapandet av klor blir första steget att skapa ett band till fågeln. Helen börjar med att döpa sin duvhök till Mabel. 

Falkenerarkonsten går långt tillbaka i tiden. Det är en jaktmetod som stammar från Asien och en mängd olika rovfåglar har använts. I England var falkenerararna tidigare aristokrater och de jagade i slutna sällskap. Helen berättar också om hur författaren T H White försökte manna (tämja) en duvhök vilket han har skrivit om i sin bok Goshawk. Jo det är samme T H White som skrivit Svärdet i stenen. Så parallellt med Helens mödor med Mabel följs Whites dito med sin hök. Den bakgrundsbeskrivningen är inte oviktig för både T H White och McDonald vill fly in i något annat, från en värld som stundtals upplevs som obarmhärtig. 

Den djupa saknaden efter fadern är bottenlös och utan att hon förstår hur blir Helen djupt deprimerad. Detta sker samtidigt som träningen av Mabel blir mer intensiv. Depressionen eskalerar och Helen blir folkskygg.  Så småningom lättar sorgen och under tiden har Mabel och Helen blivit ett jaktpar och höken får flyga fritt.

Det märks att Helen McDonald är en van skribent men mer än så. Hennes skildringar av naturen, himlarna och höken är utsökta. Jag får ett sug efter att få uppleva dimmorna, landskapen och ljuset hon beskriver. 

Helen McDonald är författare, filosof och historiker. Vill du veta mer om författaren finns en fin radiointervju här

4,2

Läst april 2016

En tyst minut

På podiet längst fram i aulan står ett foto av Stella. Den vackra omtyckta engelskaläraren finns inte mer. Christian kan inte ta ögonen från bilden, han är bedövad av sorg och minnena från sommaren som nyss flytt kommer i vågor. 

Christian är arton år och har inte varit mycket längre bort än Hirtshals. Han är född vid tyska kusten och arbetar den här sommaren med att bygga en pir och guida turister på en fågelö. Och där kommer Stella i sin gröna baddräkt och sin frimodighet. Det klickar. Inget blir sig sedan likt.

Åldersskillnaden finns inte i deras få möten men utanför den bubblan håller Stella hårt på konvenansen. Christian är hennes elev och det finns inte antydan till något annat när andra är närvarande. Dessa tvära kast mellan innerlighet och utanförskap drabbar Christian hårt. På sitt rum drömmer han att de kan bo i den övergivna fiskarstugan på fågelön. Stella ber honom tänka på att det finns ett sedan. Men det är något som inte existerar i Christians tankevärld. Så åker Stella iväg på seglats med goda vänner. Åter tillbaka i aulan där den tysta minuten avbryts av en positivhalare. Så är det, mitt i förtvivlans sorg gör sig det dagliga livet påmint. Klockorna stannar inte. Siegfried Lenz bok En tyst minut är en liten pärla. Koncentrerad med livsvisdom men samtidigt skir som en akvarell med mycket vatten i penseln. 

Siegfried Lenz dog i höstas (oktober 2014). Ett återkommande tema i hans böcker är förhållandet mellan gammal och ung. Den här korta romanen eller långnovellen var något av det sista han skrev, åttio år gammal.

Förlaget Thoren&Lindskog ger ut tyska författare. Jag har tidigare skrivit om en annan bok från deras dem: Currywursten. Kika gärna efter deras utgivning, här finns många godbitar

4,3

Läst vintern 2015

Harold Fry och han osannolika pilgrimsfärd

Harold har blivit nästan helt tyst sedan han pensionerades från bryggeriet för ett halvår sedan. Hans fru Maureen är glad om han förflyttar sig så mycket som från dörren till garaget och att han svarar på tilltal. Läget är stabilt men vardagen är monotont enahanda.

Så dyker det upp ett brev från Queenie som var arbetskamrat med Harold för länge sedan. Hon berättar att hon vårdas för cancer och att hon tänkt mycket på honom. Det som nu sker vid köksbordet är en metamorfos. Harold förvandlas. Han rörs, gråter och agerar. Ett brev skall skrivas och postas omedelbart. När Harold ändå är ute för att leta upp en brevlåda kan han ju lika gärna leta upp nästa så att brevet kommer fram snabbt. Och eftersom det var skönt att röra på sig, och en viss rastlöshet finns i kroppen, så går Harold vidare. I skjorta och slips, seglarskor och vindtygsjacka börjar Harold vandra iväg. Tanken formar sig knappt, han sätter bara den ena foten framför den andra och nästa dag, efter en natt på pensionat, vandrar han norrut mot hospicet där Queenie finns.

Harold är inte i form, fötterna och kroppen reagerar våldsamt och tur är att han möter vänliga människor som lyssnar och ger tips. Efter omplåstring börjar börjar Harold sakta njuta av sin färd. Tankarna kommer och går, en del så smärtsamma att han knappt kan nudda vid dem, andra förundrar honom. Vad hände med den glada Maureen, vilka svek fick hans son att undvika honom? Förtvivlan över att ha blivit utslängd av sin far och ännu tidigare övergiven av sin mor.

Åttio mil är det till Queenie. Avståndet och det långsamma vandrandet rimmar inte riktigt med att det är bråttom, men Harold ser sin vandring som en botgörning och att själva gåendet skall få Queenie att bli frisk. Så där är han nu vid dikesrenen med en plastpåse med lite tvättmedel och en flaska vatten. Så får en tidning fatt i historien om den ensamme pilgrimen och det blir uppståndelse och människor söker upp Harold. Den lugna ensamma färden är nu ett minne blott.

Det är svårt att släppa boken om Harold. Resan är ju också en inre strapats vilket gör att vi verkligen lär känna den försynte och sympatiske Harold. Att vandra iväg när livet tar en vändning är en egen genre bland romanerna. Nu har jag själv inte läst så många men drar mig till minnes Anders Paulruds Kärleken till Sofia Karlsson och författarna Constance Beresford-Howe och Anne Tyler som båda skrivit om kvinnor som reser sig upp och går. Sedan kan jag inte låta bli att tänka på David Lynch fina film The Straight Story om mannen som åker gräsklippare över hela den amerikanska kontinenten för att söka försoning med sin bror. Författare till Harold Fry och ... är Rachel Joyce. För den som vill kolla lite närmre finns en karta över pilgrimsfärden.

4.1

Läst mars 2013

En man som heter Ove

Är Ove rödlistad? Han har åsikter om allt som rör sig utanför hans fönster. Om hundar som pinkar på fel ställe, om felparkerade bilar och cyklar, om grannar som beter sig d v s joggar eller har stora solglasögon. Listan kan göras hur lång som helst. Men allt eftersom vi sakta lär känna Ove inser vi att han likt en kronärtskocka är vass utanpå men har kvaliteter inuti. Kvaliteteter som inte uppenbaras i första taget. Ove är arga gubben i radhusområdet där han bor.

Varje morgon går Ove sin inspektionsrunda på området och antecknar felparkerade bilar, noterar fimpar på marken, blir gramse på felparkerade cyklar, ja ni fattar.

Men så möter han några nya grannar som sakta bryter Oves isolering. För sedan Oves fru dog för ett halvår sedan har han isolerat sig. Och det är här som jag undrar vad det här är för slags bok. Är den rolig? Ja om man tycker att det är roligt med fördomar som luftas och kommer på skam, då är det roligt. Fast jag är mer intresserad av Oves historia, hur han blev så butter och tvär. Sakta och bit för bit berättas historien om den ärlige, arbetsamme, ordentlige och händige Oves bakgrund och varför han blev dem mest oflexible mannen i radhusområdet.

Först trodde jag att boken En man som heter Ove var ett försök att haka på puliksuccen Hundraåringen som klev ut genom fönstret. Men egentligen handlar det ju om sorg, om allt som gått förlorat och inget att hålla kvar vid, rena gungflyet, det är klart att man blir ledsen. 

Män som vuxit upp på landet med hårt arbetande föräldrar som föredömen och ledstjärnor har det svårt i ett land som är befolkat av konsulter och administratörer eller som Ove säger; vita skjortor. 

Slas skrev om nedmonteringen av lantbrukssverige. I En man som heter Ove möter vi nästa generation, de som bildat familj i städerna efter flytten från landet. De flyttade till radhus, mekade med bilen, lagade trasiga saker, avtal avgjordes med ett handslag och det var ordning och reda på saker och ting. Men vem frågar efter dessa kvaliteter idag när precis allt kan köpas för pengar.

Pellejönsar i vita skjortor vet inget om vad som krävs, som Ove skulle ha sagt.

3,8

Läst september 2012