Pizzeria Roma

av Elin Persson

”Han kör längs den smala landsvägen. Kan vägen så bra att han hade kunnat blunda. Det är verkligen så, att det skulle gå att blunda utan att köra i diket, men han ska inte prova. Det vore idiotiskt, och en idiot är han inte”

Magnus är på väg till vårdcentralen, något han väntat med länge, allt för länge. Arbetet vid svetsen har tagit ut sin rätt och ibland gör det grönjävligt ont. Allt är ovant när han kommer fram; betalningen, väntrummet, frågorna men doktorn är bra.

Det är väl bara att vänta ut tänker Magnus, är väl snart tillbaka till jobbet.

Såhär det låter boken igenom, Magnus tankar som kommer och går. Han som går upp fem varje morgon, svetsar och tar sen Volvon hem. Hemmet ja, nu när han har vant sej att bo själv, finns inget som slår det. Ängarna, bruset från dammarna och årets skiftningar. Ibland tar han en tur ner till Roma och beställer något av det bästa som finns, pizza och en Trocadero. Kan hända att någon av grabbarna, det vill säga männen som blivit kvar, dyker upp.

Tonen i boken blir något jag stortrivs med och man kan tro att det är enahanda där i byn där det mesta har lagts ned, ja förutom Roma då, men mitt intresse är väckt för Elin Persson är en naturbegåvning när det gäller dialog och detaljer. Vardagen är inte håglöshet med bortglömd städning och smågnäll. Magnus är en man som gillar vardagen, han längtar inte bort i alla fall inte nu längre. Han njuter av tystnaden i storskogen vid en tjärn och tänker mycket på sina vänner och sin utflyttade dotter Ronja.

Manlig vänskap finns där trots egen- och svagheter. Kollen på varandra, som först tas som bufflighet men är maskerad omtanke. Stilen hade kunnat tippa över men här finns gehör och absolut inga sentimentala vibbar.

Efter några intensiva läsdagar märker jag att börja tänka som Magnus, vad som behöver fixas och vem skulle bli glad om det fanns sockerkaka i frysen. Jag trivs gott i sällskap med de här gråvargarna som kämpar var och en med sitt och så förstås Rashid som rattar pizzerian. Det var länge sedan jag läste något så värmande och kanske rentav genuint.

Elin Persson, född 1992, är en svensk socialantropolog och författare. Hon är huvudredaktör på Norrländska litteratursällskapets tidskrift Provins.

ISBN: 9789146242796

Tranorna flyger söderut

av Lisa Ridzén

Bo tänker, han sitter i sitt hus och funderar på livet nu och då. Bredvid sig har han sin älskade lapphund Sixten. Promenaderna med hunden blir inte så långa nu när han har svårt att gå, inte bra men så länge Sixten finns vid hans sida och hemtjänsten kommer så får det väl gå. Hustrun Fredrika sitter på hem eftersom hon blivit annorlunda och inte känner igen vare sej Bo eller sonen Hans.

Mest får vi följa Bos minnen och tankar, som stundtals riktar sej till frun. Hemtjänsten skriver anteckningar efter sina besök som vi också får ta del av. De talar om vad som faktiskt händer, och den dimensionen behövs för Bo missar ibland vad som sker runt omkring honom, han är under stundom ganska ointresserad faktiskt. Bra tänkt där att komplettera det inre med det som behövs för att hålla Bo vid liv.

Den här boken lyssnar jag till, mycket eftersom det är Lennart Jähkel som läser vilket han gör med bravur. Dialekten och en lite baktung läsning som ger något extra för vemodet i Bos värld. Eftertänksamheten som minnena för med sej, inte alla klarar att ladda orden men Jähkel kan.

Det är en stor uppgift att försöka teckna en person, människan är ju en komplex varelse. Men Lisa Ridzén lyckas fånga Bos tankar, det är rakt och samtidigt inkännande om hur det känns nu när allt avtar men där minnena ändå är förvånansvärt starka, det är fint beskrivet. Vad är ett jag? Människan med sina unika livstrådar, att detta skall upphöra, helt ofattbart.

Personalens empati och förståelse för vad som sker med Bo och hur de hjälper till på slutet tecknas ömsint. Alla samlas och Sixten får ligga tätt intill som han alltid har gjort.

Mansrollen är ett tema, hur destruktiv den kunde vara i det gamla samhället. Den har format mången man, så förfärligt sorgligt att de inte tilläts vara sitt hela jag.

Lisa Ridzén, 1988, bor i ett litet samhälle utanför Östersund. Hon är doktorand i sociologi där hon bland annat undersöker manlighet i glesbygd. Tranorna flyger söderut är mycket omtalad och prisad bok, dessutom översatt till ett fyrtiotal språk.

ISBN: 9789137161228

Jag for ner till bror

Av Karin Smirnoff

Det har tyckts en hel del om Karin Smirnoffs sätt att skriva så jag stålsatte mig och tänkte tålamod tålamod. Vilket inte behövdes alls. I stället möttes jag av öppen dörr där jag motståndslöst drogs in i Janas återkomst till sin hembygd.

I en diskussionstråd om boken redde en svensklärare upp metoden författaren använt: Meningarna börjar med stor bokstav och avslutas med punkt. Det låter ju rimligt. Innebär alltså inga komma eller andra skiljetecken. Något jag inte alls tänkte på snarare att det var ett härligt flyt i läsningen. Inte heller några indrag eller pratminus för att indikera dialog. Bara befriande.

Och att texten går mellan berättande, dialog och det tänkta.

Namn skrivs ihop och bidrar till att det blir dialektalt och en aning humoristiskt. jameslast är en 70-talsskiva som spelas mot slutet i boken till exempel. 

Jana och Bror är tvillingar och har inte setts på länge. Sen sist har de blivit vuxna och hårt slitna av omständigheterna. Jana får hoppa in i hemtjänsten efter Maria som gick och dog. Många har åsikter om Maria och hennes död. Även Jana blir indragen i spekulationerna kring Maria och allt vad hon rev upp. Och Jana brottas med om hon verkligen kan förlåta. 

Det mellanmänskliga har satts på hårda prov, Jana och Brors uppväxt har varit minst sagt dysfunktionell. Anspelningar på det förflutna är som att gå på nattgammal is. Vissa grymheter går inte att glömma.

Kaffe dricks, det eldas i spisarna och bilarna slirar sig fram till behövande. Jana får ihop det med John men märker av hans mörker och drar sig undan. Hemligheter verkar det finnas lite här och var även Jana har sina. 

Jag tycker stilen stödjer berättelsen som är kärv och korthuggen. Det är schwung i skildringen av byn på fallrepet men än håller den samman tack vare hemtjänsten och jaktlagen. I båda grupperna byts skvaller och berättelser läggs till rätta och personer tilldelas sina roller.

Jag for ner till bror är en luggsliten hyllning till glesbygdens folk, de som stannat kvar, de som kämpar. Det är inte vem som helst som klarar av att leva där födkrokarna blir färre och färre. Baksidan är våldet som ligger på lur när kärleken är knapp men så är det väl generellt.

Jag for ner till bror får en fyra för en fascinerande berättelse nedtecknad med tryck och jävlar anamma.

Bokbloggar

Silvervägen

Av Stina Jackson

I några dagar nu har jag befunnit mej i mörkrets och tungsinnets landskap. Silvervägen (som verkligen finns) slingrar sig som en orm och förbinder inlandet

med kusten i evigt långa kilometrar där bebyggelse är undantag och mäktig mörk skog följer vägens kanter.

En som ofta åker längs Silvervägen är Lelle, framför allt på sommaren då det är ljust och landskapet är tillgängligt igen efter den långa vintern. Lelles rastlösa körande är vida känt, han har gjort så i tre år nu. Han letar efter sin försvunna dotter Lina. Då för tre år sedan släppte han av henne vid busskuren och sedan dess har ingen sett henne. Det är helt obegripligt. Rädd att förlora dyrbar tid, på vintern kan han inte leta i snöklädda mörkret, betar han av bit för bit av områdena kring Silvervägen. Sömn och mat hinner han inte med han röker, kör, stannar till vid ödegårdar och avlägsna stigar. Väl hemma markerar han på en karta var han varit. Kartan syns knappt längre för pins.

Parallellt med Lelles historia nu och då följer vi Meja, en sjuttonårig flicka som tvingas hänga med sin rastlösa och oberäkneliga mamma till den senaste mannen hon bestämt sig för att bo hos. Långt ut i ingenstans får hon ett vindsrum i ett illaluktande hus på en plats där hon inte känner en kotte. Innerligt trött på ensamheten smyger hon ut i sommarnatten och träffar tre bröder som sitter och grillar vid en strand. Här ringer mina varningsklockor skyhögt men inget obehagligt händer. Meja får en bra kontakt med framför allt den yngre brodern Carl-Johan. 

Efter någon vecka flyttar Meja in till Carl-Johans familj och alla hennes tidigare önskningar verkar bli uppfyllda. En riktig familj, vackert hus och mat på bestämda tider. Kan det bli bättre? På bygden talas det en del om familjen som isolerat sig bakom grindar och lever av vad naturen ger. Deras hemlighetsfulla liv omgärdas av lika delar tystnad som olika slags rykten.

I trakten går ett fackeltåg, det är nu tre år sedan 17-åriga Lina försvann och kusligt nog ytterligare en flicka Helena några veckor senare. Lelle är på helspänn och intensifierar sitt sökande i sin inrökta bil.

Det här är upptakten till en mörk berättelse med sagoelement. Ljusa flickor försvinner in i mörka skogen. Unga flickor i blomman av sin ålder slukas av det okända. Norrland skildras här som något exotiskt, oberäkneligt. Är det själva landskapet som kräver sina offer eller finns här någon annan förklaring? Lelle är besatt av att få veta, han har förlorat sin fru på vägen, jobbet som lärare har han kvar förmodligen för att han är lärare med långt lov under ljusa tiden.

Silvervägen är en debut som väcker min beundran. Suggestivt drar hon in mej i sin trollkrets. Hon kan snacket, miljöerna och kynnet hos dem som varje år måste växla mellan mörk tung vinter och speedad vår och sommar med ljus som letar sig in alla skrymslen. Hon skruvar upp spänningen precis så mycket att det är snudd på omöjligt att lägga boken ifrån sig.

Även om jag en bit in boken anar vartåt det bär, vilka trådar som hör ihop så har Silvervägen sina små överraskningar och ett sug i berättandet.

I takt med att storstäderna växer och landsbygden töms på människor får de mäktiga tysta skogarna en hemlighetsfull lockelse. Jag tänker på TV-serien Jordskott och den hyllade filmen Gräns. Här blir Silvervägen en vägvisare in i det ruvande mörkret med sina märkliga varelser. Exotismen har flyttat norrut.

Silvervägen får 4,5