Jag for ner till bror

Av Karin Smirnoff

Det har tyckts en hel del om Karin Smirnoffs sätt att skriva så jag stålsatte mig och tänkte tålamod tålamod. Vilket inte behövdes alls. I stället möttes jag av öppen dörr där jag motståndslöst drogs in i Janas återkomst till sin hembygd.

I en diskussionstråd om boken redde en svensklärare upp metoden författaren använt: Meningarna börjar med stor bokstav och avslutas med punkt. Det låter ju rimligt. Innebär alltså inga komma eller andra skiljetecken. Något jag inte alls tänkte på snarare att det var ett härligt flyt i läsningen. Inte heller några indrag eller pratminus för att indikera dialog. Bara befriande.

Och att texten går mellan berättande, dialog och det tänkta.

Namn skrivs ihop och bidrar till att det blir dialektalt och en aning humoristiskt. jameslast är en 70-talsskiva som spelas mot slutet i boken till exempel. 

Jana och Bror är tvillingar och har inte setts på länge. Sen sist har de blivit vuxna och hårt slitna av omständigheterna. Jana får hoppa in i hemtjänsten efter Maria som gick och dog. Många har åsikter om Maria och hennes död. Även Jana blir indragen i spekulationerna kring Maria och allt vad hon rev upp. Och Jana brottas med om hon verkligen kan förlåta. 

Det mellanmänskliga har satts på hårda prov, Jana och Brors uppväxt har varit minst sagt dysfunktionell. Anspelningar på det förflutna är som att gå på nattgammal is. Vissa grymheter går inte att glömma.

Kaffe dricks, det eldas i spisarna och bilarna slirar sig fram till behövande. Jana får ihop det med John men märker av hans mörker och drar sig undan. Hemligheter verkar det finnas lite här och var även Jana har sina. 

Jag tycker stilen stödjer berättelsen som är kärv och korthuggen. Det är schwung i skildringen av byn på fallrepet men än håller den samman tack vare hemtjänsten och jaktlagen. I båda grupperna byts skvaller och berättelser läggs till rätta och personer tilldelas sina roller.

Jag for ner till bror är en luggsliten hyllning till glesbygdens folk, de som stannat kvar, de som kämpar. Det är inte vem som helst som klarar av att leva där födkrokarna blir färre och färre. Baksidan är våldet som ligger på lur när kärleken är knapp men så är det väl generellt.

Jag for ner till bror får en fyra för en fascinerande berättelse nedtecknad med tryck och jävlar anamma.

Bokbloggar

Silvervägen

Av Stina Jackson

I några dagar nu har jag befunnit mej i mörkrets och tungsinnets landskap. Silvervägen (som verkligen finns) slingrar sig som en orm och förbinder inlandet

med kusten i evigt långa kilometrar där bebyggelse är undantag och mäktig mörk skog följer vägens kanter.

En som ofta åker längs Silvervägen är Lelle, framför allt på sommaren då det är ljust och landskapet är tillgängligt igen efter den långa vintern. Lelles rastlösa körande är vida känt, han har gjort så i tre år nu. Han letar efter sin försvunna dotter Lina. Då för tre år sedan släppte han av henne vid busskuren och sedan dess har ingen sett henne. Det är helt obegripligt. Rädd att förlora dyrbar tid, på vintern kan han inte leta i snöklädda mörkret, betar han av bit för bit av områdena kring Silvervägen. Sömn och mat hinner han inte med han röker, kör, stannar till vid ödegårdar och avlägsna stigar. Väl hemma markerar han på en karta var han varit. Kartan syns knappt längre för pins.

Parallellt med Lelles historia nu och då följer vi Meja, en sjuttonårig flicka som tvingas hänga med sin rastlösa och oberäkneliga mamma till den senaste mannen hon bestämt sig för att bo hos. Långt ut i ingenstans får hon ett vindsrum i ett illaluktande hus på en plats där hon inte känner en kotte. Innerligt trött på ensamheten smyger hon ut i sommarnatten och träffar tre bröder som sitter och grillar vid en strand. Här ringer mina varningsklockor skyhögt men inget obehagligt händer. Meja får en bra kontakt med framför allt den yngre brodern Carl-Johan. 

Efter någon vecka flyttar Meja in till Carl-Johans familj och alla hennes tidigare önskningar verkar bli uppfyllda. En riktig familj, vackert hus och mat på bestämda tider. Kan det bli bättre? På bygden talas det en del om familjen som isolerat sig bakom grindar och lever av vad naturen ger. Deras hemlighetsfulla liv omgärdas av lika delar tystnad som olika slags rykten.

I trakten går ett fackeltåg, det är nu tre år sedan 17-åriga Lina försvann och kusligt nog ytterligare en flicka Helena några veckor senare. Lelle är på helspänn och intensifierar sitt sökande i sin inrökta bil.

Det här är upptakten till en mörk berättelse med sagoelement. Ljusa flickor försvinner in i mörka skogen. Unga flickor i blomman av sin ålder slukas av det okända. Norrland skildras här som något exotiskt, oberäkneligt. Är det själva landskapet som kräver sina offer eller finns här någon annan förklaring? Lelle är besatt av att få veta, han har förlorat sin fru på vägen, jobbet som lärare har han kvar förmodligen för att han är lärare med långt lov under ljusa tiden.

Silvervägen är en debut som väcker min beundran. Suggestivt drar hon in mej i sin trollkrets. Hon kan snacket, miljöerna och kynnet hos dem som varje år måste växla mellan mörk tung vinter och speedad vår och sommar med ljus som letar sig in alla skrymslen. Hon skruvar upp spänningen precis så mycket att det är snudd på omöjligt att lägga boken ifrån sig.

Även om jag en bit in boken anar vartåt det bär, vilka trådar som hör ihop så har Silvervägen sina små överraskningar och ett sug i berättandet.

I takt med att storstäderna växer och landsbygden töms på människor får de mäktiga tysta skogarna en hemlighetsfull lockelse. Jag tänker på TV-serien Jordskott och den hyllade filmen Gräns. Här blir Silvervägen en vägvisare in i det ruvande mörkret med sina märkliga varelser. Exotismen har flyttat norrut.

Silvervägen får 4,5