Silvervägen

Av Stina Jackson

I några dagar nu har jag befunnit mej i mörkrets och tungsinnets landskap. Silvervägen (som verkligen finns) slingrar sig som en orm och förbinder inlandet

med kusten i evigt långa kilometrar där bebyggelse är undantag och mäktig mörk skog följer vägens kanter.

En som ofta åker längs Silvervägen är Lelle, framför allt på sommaren då det är ljust och landskapet är tillgängligt igen efter den långa vintern. Lelles rastlösa körande är vida känt, han har gjort så i tre år nu. Han letar efter sin försvunna dotter Lina. Då för tre år sedan släppte han av henne vid busskuren och sedan dess har ingen sett henne. Det är helt obegripligt. Rädd att förlora dyrbar tid, på vintern kan han inte leta i snöklädda mörkret, betar han av bit för bit av områdena kring Silvervägen. Sömn och mat hinner han inte med han röker, kör, stannar till vid ödegårdar och avlägsna stigar. Väl hemma markerar han på en karta var han varit. Kartan syns knappt längre för pins.

Parallellt med Lelles historia nu och då följer vi Meja, en sjuttonårig flicka som tvingas hänga med sin rastlösa och oberäkneliga mamma till den senaste mannen hon bestämt sig för att bo hos. Långt ut i ingenstans får hon ett vindsrum i ett illaluktande hus på en plats där hon inte känner en kotte. Innerligt trött på ensamheten smyger hon ut i sommarnatten och träffar tre bröder som sitter och grillar vid en strand. Här ringer mina varningsklockor skyhögt men inget obehagligt händer. Meja får en bra kontakt med framför allt den yngre brodern Carl-Johan. 

Efter någon vecka flyttar Meja in till Carl-Johans familj och alla hennes tidigare önskningar verkar bli uppfyllda. En riktig familj, vackert hus och mat på bestämda tider. Kan det bli bättre? På bygden talas det en del om familjen som isolerat sig bakom grindar och lever av vad naturen ger. Deras hemlighetsfulla liv omgärdas av lika delar tystnad som olika slags rykten.

I trakten går ett fackeltåg, det är nu tre år sedan 17-åriga Lina försvann och kusligt nog ytterligare en flicka Helena några veckor senare. Lelle är på helspänn och intensifierar sitt sökande i sin inrökta bil.

Det här är upptakten till en mörk berättelse med sagoelement. Ljusa flickor försvinner in i mörka skogen. Unga flickor i blomman av sin ålder slukas av det okända. Norrland skildras här som något exotiskt, oberäkneligt. Är det själva landskapet som kräver sina offer eller finns här någon annan förklaring? Lelle är besatt av att få veta, han har förlorat sin fru på vägen, jobbet som lärare har han kvar förmodligen för att han är lärare med långt lov under ljusa tiden.

Silvervägen är en debut som väcker min beundran. Suggestivt drar hon in mej i sin trollkrets. Hon kan snacket, miljöerna och kynnet hos dem som varje år måste växla mellan mörk tung vinter och speedad vår och sommar med ljus som letar sig in alla skrymslen. Hon skruvar upp spänningen precis så mycket att det är snudd på omöjligt att lägga boken ifrån sig.

Även om jag en bit in boken anar vartåt det bär, vilka trådar som hör ihop så har Silvervägen sina små överraskningar och ett sug i berättandet.

I takt med att storstäderna växer och landsbygden töms på människor får de mäktiga tysta skogarna en hemlighetsfull lockelse. Jag tänker på TV-serien Jordskott och den hyllade filmen Gräns. Här blir Silvervägen en vägvisare in i det ruvande mörkret med sina märkliga varelser. Exotismen har flyttat norrut.

Silvervägen får 4,5