Den svavelgula himlen

Kjell Westö återkommer gärna till Helsingfors i sina böcker själv har jag bara läst Hägring 38 tidigare och det gav verkligen mersmak, en mästerlig roman. Han sa i Babel, när Hägring 38 kom ut, att krig sätter spår i minst fem generationer framåt. Finland varit inblandat fem krig i under 1900-talet.

Är detta något jag läser in i Den svavelgula himlen, det om ärren efter krigen alltså? Ja det finns där i utkanten hela tiden tiden fast gör sig bara påmint i små skärvor. Nu till handlingen.

Det börjar en aning thrillerartat i nutid med att författaren ser någon gömma sig i buskaget nedanför hans lägenhet en kulen höstdag. En skugga ses springa iväg och berättaren antyder att det kan ha kopplingar till en familj som står författaren nära. Men mer spänning blir det inte däremot backar berättelsen till 1960-talet som präglas starkt av uppväxten och vänskapen med Alex Rebell. Under de goda åren fanns möjlighet för ståndscirkulation (ett gammalt mossigt begrepp men inte utan betydelse i backspegeln) och det är vad som sker. Tjänstemannasonen börjar umgås med övre medelklassens barn och gör det så gärna att han mer eller mindre bor hos familjen Rebell. Han har ingen självklar plats vid bordet men tack vare syskonen Alex och Stella är han med vid både vardag och fest i staden och på godset ute vid havet.

Vad detta betyder för hans själv- och familjekänsla hinner inte upp honom för än senare i livet men helt klart är han präglad av ett annat sätt att förhålla sig till människor även aspekter av makt blir något han tvingas bearbeta. 

Minutiöst får vi följa den unge mannen genom skolgång, vidare studier och senare ambitionerna att bli författare. Nu när jag tänker efter så tror jag inte att hans namn dyker upp, varken för eller efternamn och det är inte oviktigt eftersom släkten Rabell nämns på var och var annan sida. 

Hur vet vi vilka vi är innerst inne? Hur präglas vi av våra föräldrars skavsår och arv? Det antyds att den högre borgligheten i Finland har lagt stor vikt vid hierarkier och vördnad vid släktband och ett gammaldags sätt att föra sig. Under åren som Den svavelgula himlen (det är den som han ser från familjen Rabells hus och alltid kommer att minnas) utspelar sig kliver moderniteten in på många plan men familjens heder och namn skall ändå värnas - och då är det inte pojkens familj det handlar om. En händelse som ställer detta i blixtbelysning är när Alex ljuger om sin far. Han fabulerar stort om honom som barn och senare förnekelse. Men vad gör det med honom som människa, detta avståndstagande? Alex syster Stella och vår huvudperson möts tonåren och har till och från förhållande i olika omgångar. Berättaren vaknar till något när föräldrarna blir äldre och svaga och han börjar ge mer av sin tid och funderar över sin släkt.

Men det här är ingen relationsroman i första hand. Mer om etiska spörsmål som om självbedrägeri, maktmissbruk men även det djupt orättfärdiga som sker när Europa stänger sina gränser och i princip dricker champagne och blickar ut över samma hav som barn drunknar i bara några kilometer bort.

Detta föder hat, ett hat som vissa länder och städer råkat ut för, och nu blir den första scenen i boken bultande aktuell. Det är faktiskt någon som vill illa, som har bestämt sig för att sikta på mannen utan namn. Nästa gång är det kanske du eller jag. 

Ibland låter det en aning finlandssvenskt, ordet redan i slutet av meningar till exempel. Det stör mig inte ett uns, jag hade gärna sett fler inskjutna uttryck så att det hade klingat mer i mitt inre öra. Finlandssvenska är så klart och vackert.

Den svavelgula himlen får 4,7 för sitt fängslande språk, för tankar som väcks om hur vi lever våra liv och för Westös undersökande kloka blick. Lyssna gärna på Kjell Westös sommarprat från 2014 där han bland annat talar om sitt stora musikintresse.