Ensam i Berlin

Det här är den där typen av bok som skapar ett band till sin läsare. Ja så är det i alla fall med mej. Ni vet, boken man längtar till. Redan efter första kapitlet var jag fast. Kände att den här kan jag lita på, det här är en författare kan sin sak.

Vi befinner oss i Berlin 1940 och angiveriet, och därmed rädslan, börjar ta fart. Trots att faran lurar nästan överallt finns det ändå modiga människor och det är nu det börjar bli spännande. Jag vet att det kommer att bli tungt men fortsätter ändå.  Trots att jag vet att mörkret vilar runt nästan varje sida är Ensam i Berlin av Hans Fallada svår att släppa. Berättelsen har ett driv som för mig direkt in i miljöerna. Fallada får mig att se de slitna trappuppgångarna, de mörka köket med grytan på gasspisen. Hur människorna skyndar in i sina krypin och lägger på säkerhetskedjan. Ynkryggen som står och hänger i porten, på jakt efter upplysningar han kan föra vidare. Samtidigt börjar det sörjande paret Quangel driva alldeles egen motståndsrörelse.

Den lilla människan med sina skavanker skildras med ömhet. Å andra sidan den väloljade polisstatens organisation som vittjar upplysningar av vettskrämda angivare. Bättre rädda sitt eget skinn. Motsatsen till solidaritet och förståelse. Samtidigt som jag fördjupar mig i hur rädslan sprider sej som ett klibbigt nät över precis alla blir jag illa till mods. Tänker på mörka strömningar ute i Europa idag 75 år senare och inser att det är dags att lära känna igen de otäcka tendenserna innan det är för sent. Ofta tänker jag, den här borde läsas av många, många.

Bokens tillkomst är mycket speciell, den har autentisk bakgrund. Fallada fick tag i akterna som handlade om makarna Quangel efter kriget. De nästan 700 sidorna skrevs i en rasande fart 1947, tre veckor senare dör Hans Fallada. En kortare version kom ut men först nu i sin helhet. I slutet av boken finns detta utförligt berättat, även en text om författaren samt en ordlista.

Läst januari 2014

Förlåtelsen

Någon gör ett moraliskt felsteg och tiger, en hemlighet har blivit till. Det hemliga gör att familjemedlemmar som som inte alls medverkat eller känner till vad som hänt blir påverkade utan att inse denna märkliga skuldspiral. 

Kan det vara så att om man inte avslöjar och talar om hemligheter, att de ändå verkar inom familjen och förs vidare till nästa generation? 

Det är grundidén i Hanne Vibeke Holsts bok Förlåtelsen. Allt börjar i en prästfamilj i Nordjylland i slutet av 1930-talet och vävs så sakta ihop med Berlins Statsoperachef Helena Tholstrups något spända möte med sin dotter Sofie 2011.

Jag vill inte avslöja mer av handlingen för att inte förstöra läsupplevelsen. Förlåtelsen är bitvis ett rent nöje att läsa, särskilt familjekrönikan från ockupationens och kristidens Danmark. Boken har som sagt även ett annat tidsplan - nutiden. Den delen lever inte alls på samma vis som familjehistorien under kriget. Men om du inte vill fundera över moralfilosofiska frågor om lögner och individuella ställningstaganden går det ändå utmärkt att bara läsa en bitvis fängslande roman.

3,8

Läst juli 2012

Tvillingsystrarna

Lotti hamnar hos en varm men lite lätt excentrisk familj. Mannen är en charmör utåt, älskar svartsjukt sin fru och tillåter inte att något inkräktar på hans rätt till henne. Pappan är också besatt av musik och jagar det rätta ljudet. Han experimenterar med ljudåtergivning, har ett eget rum och lever ett eget liv mitt i huset. I familjen finns flera flickor och Lotti smälter in och glömmer det tyska språket. Huset ligger ute på landet. Man cyklar och det är skogsdungar. Man har också ett uthus med en altan som var tänkt för konvalescenter.

Pusselbitarna från förr rullas upp medan systrarna äter, går på konditori eller tar promenader. Allt är inte helt friktionsfritt eftersom Lotti när ett starkt hat till ockupationsmakten. Hon förlorade också en käresta till ett koncentrationsläger. Anna å sin sida har upplevt Hitlers uppgång o fall inifrån med allt vad det innebar av svält och umbäranden mot slutet. Hon träffar en soldat som är en alldeles vanlig hygglig man men som dras in i krigsmaskineriet. Anna hävdar att det var lätt att dupera ett okunnigt och fattigt folk.

Kvinnorna har mycket olika personligheter man kan inte tro att de är tvillingar. Lotti mörk smärt och lugnare, hon har haft en vacker röst en gång i tiden. Anna frodig utåtriktad oförvägen och tar för sej, är rapp i svaret. Mötet mellan dem är långt ifrån friktionsfritt. Mycket starka minnen och därmed känslor väcks och därmed ilska, hat och frustration. Men ändå fortsätter de att träffas och lägga bit till bit. Anna fick aldrig några barn, kanske som resultat av att hon blev gruvligt misshandlad i en svinstall av sin fosterfar en gång i tiden. Detta är en av hennes livs stora sorger. Hon gifte sej med sin soldat och hon vet hur han dödades i en bil i Eifelpasset strax innan krigsslutet. Några av hans soldater ville plocka lite äpplen längs vägen och övertalade honom att stanna deras lastbil. Där är bilen ett lätt byte för de allierades flygplan. Anna besöker graven varje år, hon är inte omgift.

Från två håll får vi uppspelat hur det var att leva inuti ett land som var ockuperat och retoriken från krigsmaskinen Tyskland. Hos Lotti börjar man gömma folk, judar. Dessa gömlingar har man i flera år och mot slutet dras skruvarna åt - angivare finns överallt och det är fruktansvärt ont om mat. 

Europas mörka historia skildrat från två motsatt håll. I film o litteratur har man manglat ondska och oförätter i flera generationer. Man förstår att mötet mellan Anna och Lotti aldrig hade kunnat ske med locket på.

Anna hamnar längs snirkliga vägar från svinstall till ett gods där hon är husfru. Hon har fått gå i skola och delvis är hon självlärd. Hon har stor intellektuell kapacitet - bl a oerhört lätt att lära sej saker. 

Flera gånger är Lotti på bristningsgränsen - hon far ut mot sin syster och är ursinnig på mycket bakåt i tiden. Helt försonas de inte, Anna är den som tar nästa steg när det haltar för mycket. 

Mot slutet dör Anna en natt på hotellet. Innan dess har de fyllt luckorna i sin historia på ont och gott.

Efter en tveksam start griper boken tag. Mycket detaljer från kriget talar för att författaren har grävt rejält mycket känns inpå skinnet. Intressant är att det i första hand är kvinnoperspektiv, t ex hur får man tag i mat, hur överlever man, tar hand om varandra, barnen och kärleken.

3,6

Tessa de Loo Utgiven omkring 2007

Boken är filmad - holländsk film 

Läst mars 2011