Bara gör det! Haggan, ungarna och Stavgard

Av Wilhelm Östberg och Calle Ahlström 

Några tursamma föds med en slumrande energi och en del av dem lyckas att få kraften i omlopp. En av dem som intuitivt förstod och såg Harriet Löwenhielms kraft och begåvning var Carl Malmsten på Capellagården. Hans devis om att människan utvecklas genom skapande och att handen/hjärtat/hjärnan hör samman följde Harriet hela livet. 

Hennes uppväxt var tjorvig, senare som lärare kände hon igen sig när hon träffade struliga ungar. Bestämd men bejakande vilket fick det att lossna hos en del av strulpellarna. Tänk att få bli sedd av en Harriet! 

Hon hamnade på Gotland som bildlärare. Som barn av sin tid, älskade hon att göra saker med likasinnade; bo, laga mat, bygga och projektera, alltid tillsammans med andra. Skapandet fick aldrig slumra, bokens titel säger allt: ”Bara gör det”

Tidsandan var viktig, det kanske verkade flummigt men var mycket seriöst. Harriet kunde testa idén om att man bättre förstår om man använder händerna först. Göra eld, baka bröd, bygga. 

De som träffade Harriet glömmer henne aldrig. Stort blont hår, glimten i ögat, slagfärdig och sällan stilla. Hon blev en fantastisk smed, hon var med och byggde vikingabyn Stavgard, på Gotland. Harriet blev även tvungen att ta itu med sega kommunalråd för att få pengar till projekt, ibland gick det åt pipan och sorgen var tung för alla inblandade. Men idéerna och samtalen avstannade inte. 

Jag minns henne precis så som det fina omslagsfotot utstrålar. Hopp och värme och en räv bakom örat. Harriet dog två dagar innan hon skulle fyllt 60. Defileringen vid hennes kista tog nästan en timma, många var de som ville ta avsked.

En eloge till författarna som porträtterat hela Harriet och den experimenterande tid och miljö hon levde i. Mötena som blev minnesvärda, att göra saker tillsammans, sår och kärlek, skapande och hennes språk. Harriet hade en alldeles egen vokabulär; vågad, frän och pricksäker. Själv snappade jag upp minusläpp som precist beskriver när ett barn blir ledset. Några av dessa Harriets egna ord finns med som ett fint avslut.
Tack alla inblandade för att boken om Harriet nu finns.

Förlag: Eddy.se ab

ISBN: 978-91-89840-15-7

Kvinna sedd bakifrån

av Jesper Wung-Sung
Många har undrat över den bortvända kvinnan i Vilhelm Hammershöis målningar. Vem är hon och varför syns hon inte i helbild? Det är inte riktigt sant att hon aldrig syns i helbild, men det är Ida Hammershöi på målningarna och hon var fru till Vilhelm. Det är Ida den här boken handlar om.

Ida är åtta år yngre än Vilhelm och blev mer eller mindre uppryckt från sin familj i Stubbeköping i södra Danmark. Hon är drygt tjugo och oerfaren men ser på sin omvärld med nyfikna ögon. Hennes hemmiljö är allt annat än lugn, mammans mentalsjukdom har nästan fått Ida att tappa fotfästet så när Vilhelm friar kanske hon ser det som en befrielse. Men Ida vet inte mycket om klasskillnader, storstaden Köpenhamn eller hur man tacklar en man som är inåtvänd. Vänlig och kärleksfull men mest upptagen vid sitt måleri. 

Kommen till hälften av boken börjar jag gäspa. Jag har haft höga förväntningar men nu har jag tråkigt. Men fortsätter för det är omtalad bok och jag har i många år fascinerats av Hammershöis tavlor. Älskar färgtonerna och den tysta avvaktande stämningen, de utsökta kompositionerna och hur han fångat ljuset. Visst jag har sett på den bortvända kvinnan i siluett och tänkt att det var ett djärvt grepp då de borgerliga motiven sällan avvek från varandra. 

Vilhelm visar tecken på stark sensibilitet, idag hade vi kanske sagt att han var överkänslig. Omvärlden överväldigar honom, helst vill han vara hemma med Ida och måla. Men även där kan till och med möblemanget störa, lägenheten har ett minimum av möbler och mattor. En begonia åker ut i farstun, Idas önskemål kommer i andra hand. 

De följs åt genom resor på jakt efter motiv för Vilhelm och de flyttar runt i Köpenhamn för att hitta rätt bakgrund och ljus. Och till slut hittar de en stor lägenhet där får Ida stå modell så mycket att kroppen domnar. Det var det här Vilhelm sökt genom åren. Vad är väl franska eller italienska landskap mot en luftig stor lägenhet med en kvinna sedd snett bakifrån. Ida blir tidigt änka. Hon har varit en sann äkta hälft. Och hon har grubblat. När hon till slut bränner deras brev är det kanske ett vägval. Ida Hammershöi avlider i Köpenhamn 1949 åttio år gammal. 

Boken är omfattande. Jesper Wung har velat teckna Idas porträtt, den bortvända.  Det blir en långdragen men mycket respektfull berättelse. 

Syftet är lovvärt och Wung skriver flyhänt om än mångordigt om kvinnan från landet. Men hälften kommen har jag tråkigt. Det kanske är meningen, för Ida leds av att inte riktigt förstå sin man. Hon är solidarisk och förstående men samtidigt frågande. Vilhelm är en tystlåten man och Ida är fången i tidens konvenans. Undrar så var väninnorna är, fanns de verkligen inte? Har detta att göra med att det är en man som skriver, eller var det så det var? Paret har inga barn, de umgås i konstnärskretsar. Båda motvilligt, Ida är osäker och Vilhelm vill hem till målningarna. 

Ida målad framifrån

Ida får uppleva sekelskifte, två världskrig och Vilhelm Hammershöi. Så här tänker den åldrande Ida: ”När Vilhelm dog var hon säker på att hennes hjärta skulle sluta slå. Redan första natten. En djup suck och ett sista slag. Hon hade fel. Så fel hon hade. Det har fortsatt oförtrutet, som om det aldrig funnits någon förbindelse mellan det hon känner och den här kroppen. Den kropp som finns i Vilhelms målningar. Hon är alltjämt omgiven av några av dem”. 

Kvinna sedd bakifrån griper inte tag trots tydligt försök till inlevelse och utmärkt språk, den är på tok för lång. Kvinna sedd bakifrån får en trea.

Mer om boken och om Ida

Kvinna sedd bakifrån är Ida Hammershöis bok. Kvinnan bakom mannen får kliva fram i sin egen rätt. Tänk att en författare bestämmer sig för att försöka lära känna en kvinna som det inte finns så många spår av egentligen.

Ida kommer från en småstad på Fyn, från landet. Hennes mamma blir med åren mycket elak mot Ida, vilket har olika orsaker bland annat en mental störning. Det blir en kluvenheten till livet; inget hopp och stöd av den undflyende fadern en oberäknelig moder. Men syskonen har hon känt samhörighet, glädje och stöd från. Det här är en tid där det viktigaste för en ung kvinna var att bli gift. Sammantaget innebär det strama tyglar med sorgkant från både familj och samhälle. Mötet med Vilhelm sker oväntat genom hennes bror Peter och redan efter ett halvår är hon fru och flyttar till Köpenhamn. De närmaste är släkten, inga väninnor att anförtro sig åt. Det måste ha varit hisnande och ensamt. Direkt in i en ny familj och i början tvingas paret bo hos en svårtillgänglig och stolt svärmor. Statusen är viktig i hemmet Hammershöi, Ida är kommen ur en lägre klass, det påminns hon ständigt om. Mamman ser Vilhelm som ett gudabenådat geni som skall ha bästa möjliga förutsättningar runt sig. Möjligen är Ida något katten släpat in. Hon känner sig i alla fall inte välkommen. Men Ida blir inte tillintetgjord, hon har en inre styrka och kan skapa en viss distans till sin svärmor. Ida har också en torr humor som blir snudd på obegriplig för det är inte någon annan som förstår henne förutom Vilhelm på sitt tysta vis. Hon försöker verkligen stötta sin make på alla sätt hon kan och står ut med hans pedantiska läggning som påverkar hur de lever. Lägenheterna de bor i har minimala möblemang.

De växer samman på sitt något sätt. Ida har stått modell till många av målningarna och hon vet det mesta om vad som krävs runt om för att Vilhelm över huvud taget skall kunna börja måla. Ljuset är det allra viktigaste och boendet. Ida har mycket tid att fundera. Hon har ganska fria associationer som hon inte kan dela med någon. Kanske är det därför det dyker upp drömska avsnitt, mer som en saga av H C Andersen, med slemmiga djur och växter som hindrar en flicka att leta efter sin bror. (Idas yngre bror dog en tragisk död som liten). Stämningen är dunkel, lätt hotfull och full av ovisshet. Jag önskar verkligen att hon hade haft en väninna som kunnat tala med om sina mardrömmar.

------

Jesper Wung-Sung är född 1971 i Marstal. Han debuterade 1998 och har sedan skrivit en lång rad böcker inom flera genrer och för olika åldersgrupper. 

ISBN: 9789146238645

Kvinnor jag tänker på om natten

 av Mia Kankimäki

Titeln känns otymplig och lite sökt, dock förklaras den genast. Författaren lider av en långvarig fyrtioårskris och har sömnbrist. Hon behöver föredömen, hon behöver tänka på kvinnor som realiserade sina drömmar när det var snudd på otänkbart. Sömnlösa nätter tänker hon på kvinnor som haft långt värre bekymmer, dessutom tyckte om att resa och inte vilka resor som helst. Några av damerna reste i korsett och långa kjolar jorden runt och det för mer 150 år sedan. Farofyllda färder där skäl måste anges (som insamlande för museer, pilgrimsvandring) eftersom det då var otänkbart att kvinnor reste på egen hand. Den sömnlösa författaren kan trots allt skriva och det får vi onekligen prov på. En diger välskriven lunta blir det om kvinnliga upptäcktsresande och konstnärer, några som tidigare hamnat i skymundan. 

Mia Kankimäki skriver flyhänt och precis när det börjar bli lite långrandigt byts perspektivet.  Hon refererar och resonerar, blandar egna tillkortakommanden med nerslag i kvinnliga resenärers glädjeämnen och vedermödor.

När det gäller den första gruppen, upptäcktsresande, kan jag inte släppa att de reste när kolonialismen med kraft ritade gränser och satte sina sina klor i de världsdelar damerna besökte ; Afrika, Amerika och Asien. Här blir jag förstämd över det jag idag uppfattar som aningslöshet men som förmodligen inte alls var ifrågasatt för europeerna, man upptäckte ju världen.

Trots allt lär jag mej en hel del. Karen Blixen känner jag till och påminns om den fina Babettes gästabud, hon skrev böckerna först när hon återkom till Danmark. Men det är ändå berättelserna om renässanskonstnärerna jag kommer att minnas bäst. Kvinnor jag tänker på om natten verkar ligga rätt i tiden, efter århundraden är de äntligen framplockade ur magasinen. 

Stilen ligger nära kåseriet i tonen, lätt humoristisk aldrig spefull eller ironisk. Kankimäki står på damernas sida även när de gör uppenbara tossigheter. Ta till exempel österrikiska Ida Pfeiffers omåttliga snålhet. Viktigt med författardistansen, risk annars att hela bygget skulle krepera, de är ju ändå hennes drömska förebilder, då går det inte att idka överlägsen beskjutning. Kvinnor jag tänker på om natten är underfundig, lärorik och underhållande, kanske en aning för lång. Den får i alla fall en god trea.

Några av kvinnorna som skildras: Karen Blixen, Alexandra David-Neel, Artemisia Gentileschi, Mary Kingsley, Yayoi Kusama,

Mia Kanimäki, född 1971 i Helsingfors, är en finländsk författare. Hennes böcker blandar kvinnohistoria med reseberättelser och självbiografi. 

Översättning: Camilla Frostell

ISBN: 9789146236931

Samlade verk

Av Lydia Sandgren

Titelns verk, vilka verk åsyftas? Är det livsverket eller något mer substantiellt? Vi får tåla oss till slutet men innan dess dyka ner i en handling som flyter på med en förvånansvärd lätthet där djupare funderingar inte pockar på. För den som vill läsa med bibehållen spänning, för lite spännande är det allt, så kan du sluta läsa här. Jag kommer att avslöja det mesta. Martin, Gustav och Cecilia bildar under ett kort tag ett triumvirat. Ett sällsamt fruktbart och innerligt vänskapsförhållande där kreativiteten stimuleras av de andras närvaro. Ingen svart- eller avundsjuka, vännerna kompletterar varandra. Bättre kan man inte ha det men det vet de inte just då. Vännerna fortsätter att träffas men det blir inte som förr. Den som lider mest av att ha förlorat innerligheten den här perioden är konstnären Gustav. Fastän framgångar i konstvärlden tar hans missbruksproblem fart efter det att Martin och Cecilia gift sig och skaffat barn. Martin får lägga sina författarambitioner på hyllan när han får försörjningsplikt. Förläggararbetet verkar samtidigt vara något som passar honom. Han försöker ändock att inte tappa skrivandet, åtskilliga är anteckningsböckerna och buntarna med skrivprojekt. Cecilias forskning i dubbla discipliner fortgår trots förlossningsdepression. Hon lyckas försvara sin avhandling med brio. Tre veckor senare försvinner Cecilia från man och två barn. Hon lämnar en lapp men ingen vet vart hon tagit vägen. 

Handlingen växlar mellan två tidsplan. Nutid och de tre vännernas bakgrund och hur de träffas under gymnasie- och universitetsstudier. Det är under 70- och 80-talet i Göteborg och inte trodde jag att staden kunde skildas så romantiskt. Majorna, Kungsladugård, Vasastan, Linné och Slottskogen alla har de potentialen och Lydia Sandgren har på sig glasögonen som lockar fram guldskimret i de regnvåta löven i Allén.

I nutid har Martin och Cecilias förstfödda barn Rakel nu hamnat där hennes mamma och pappa en gång möttes, i forskarsalen på universitetsbiblioteket. Hon är i slutspurten på sina studier men är förbryllad över en tysk bok som hon håller på att översätta. Boken beskriver en kvinna som har uppenbara likheter med hennes försvunna mamma Cecilia. Rakel och hennes bror Elis har aldrig fått något tillfredställande svar på vad som hänt henne, hur skulle de, deras pappa Martin vet ju inte heller. Så när denna ledtråd dyker upp som ett bloss i mörkret blir Rakel helt uppslukad.

Samlade verk resonerar kring skapandets vedermödor och vänskapens väsen. Hur hållbar är vänskapen när livets väv vävs. Men jag undrar ändå vad bottenklangen är i boken? Kanske - Känn dig själv.

Citat, fritt från minnet angående skrivandet; Det räcker inte med att ha iakttagit och insett, det gäller att få det ur huvudet.

Lyda Sandgren är född 1987 och kan knappast ha varit på alla restauranger och klubbar som omnämns  men det spelar mindre roll för de passar fint in som bakgrund och stämningsskapare av ett studentikost Göteborg på 80-talet. Hon beskriver sig själv som en språknörd och det är en njutning att ta del av hennes förtjusning i hintar av olika slag även alla litteraturreferenser som droppas á propå boken igenom. För den som vill bilda sig ges här en föredömlig samling av moderna såväl som äldre klassiker. Samlade verk får en fyra för en remarkabel bok som forsar på och dessutom frammanar Göteborg i ett skimmer jag själv bara anat. Kanske har jag haft andra glasögon. Lydia Sandgren är uppvuxen utanför Göteborg och längtan efter storstaden kanske tar sig de här uttrycken. Minns de nyinflyttade, deras hunger på precis allt väckte vår förvåning, vi hade inte sett stadens alla möjligheter. Så tycker jag att Göteborg på 70-talet beskrivs i Samlade verk.

Foton: Djurgårdsgatan, delen med landshövdingehus, UBs forskarsal. 

ISBN

9789100180409

Kvinnan på övervåningen

Av Claire Messud

Nora närmar sig 42, hon har hållit ångesten stången en längre tid. Åren har runnit iväg och som lärare har det varit fullt upp. Konstnärsdrömmarna är slumrande men hon har ju sin ateljé det vill säga det andra rummet i sin lägenhet.

Den större delen av boken kretsar kring är Nora Eldriges möte med en familj som nu bor i Boston ett år. Mannen Skandar är en känd etikforskare, gästar universitetet och har tagit med sig sin fru och son Reza. 

Reza är åtta år och går i Noras klass. Familjen Shahid och Nora kommer nära varandra men det är i mötet med Sirena som det sprakar loss. Sirena är konstnär och frågar om Nora kan tänka sig dela ateljé med henne. Nora är helt betagen i att hon får frågan, att någon ens kan tänka sig. Reza har hon tagit till sitt hjärta och Skandar beundrar hon på avstånd. Hon helt enkelt avgudar den här familjen som dykt upp och ger hennes liv guldkant men framför allt mening.

Det är den den här hänförelsen, förtjusningen, attraktionen, levandegörandet som är allt kretsar kring. Nora iakttar sig själv och inser att hennes förtjusning inte får svämma över, hon måste tygla sig.

Oförlösta drömmar som börjar spira, moderskapet som hon inte ägnat så mycket tankar, hon har ju massor av elever. Det hon är oförberedd på är attraktionen till både Sirena och Skandar. Vänskapen får mer och mer drag av besatthet. Nora hamnar i klistret.

Nora är förälskad i allt som Sirena gör, hon åtrår Skandar och Reza känns nästan som hennes barn. Är detta en mild galenskap? Vårt sätt att ordna våra liv är som är mer eller mindre förutbestämt om du fortsätter din familjs bana med återhållna regler och när normen passeras hamnar man oundvikligen utanför och blir kvinnan ovanpå. 

Ja det resoneras massor kring vad som är rimligt och inte kring att vara ensam kontra en familj. Hur Noras mamma har förprogrammerat henne till att vara tålig och smälta ihop med tapeten. Och nu öppnas ögonen och när förhänget väl är undanrivet finns ingen väg tillbaka.

Konst och bildupplevelser återkommer, I otaliga sidor sidor beskrivs detaljerna i Sirenas installation Underlandet. Även Noras detaljrika små rum får vi träda in i, de som hon till slut vågar visa upp.

Att äntligen få bli sedd och sedan försmådd, kanske ännu värre utnyttjad det kan skapa en helig vrede eller knäcka en människa men just nu när Nora skriver är hon urförbannad där på våningen ovanpå. Tjechov nämns någonstans i texten och hans skugga finns här, människornas fåfänga jakt efter lycka, futtigheterna, att inte förmå att följa sin vilja, sina drömmar. Det är klart att Nora är arg.

3,8

Läst mars 2018