Kvinnan på övervåningen

Av Claire Messud

Nora närmar sig 42, hon har hållit ångesten stången en längre tid. Åren har runnit iväg och som lärare har det varit fullt upp. Konstnärsdrömmarna är slumrande men hon har ju sin ateljé det vill säga det andra rummet i sin lägenhet.

Den större delen av boken kretsar kring är Nora Eldriges möte med en familj som nu bor i Boston ett år. Mannen Skandar är en känd etikforskare, gästar universitetet och har tagit med sig sin fru och son Reza. 

Reza är åtta år och går i Noras klass. Familjen Shahid och Nora kommer nära varandra men det är i mötet med Sirena som det sprakar loss. Sirena är konstnär och frågar om Nora kan tänka sig dela ateljé med henne. Nora är helt betagen i att hon får frågan, att någon ens kan tänka sig. Reza har hon tagit till sitt hjärta och Skandar beundrar hon på avstånd. Hon helt enkelt avgudar den här familjen som dykt upp och ger hennes liv guldkant men framför allt mening.

Det är den den här hänförelsen, förtjusningen, attraktionen, levandegörandet som är allt kretsar kring. Nora iakttar sig själv och inser att hennes förtjusning inte får svämma över, hon måste tygla sig.

Oförlösta drömmar som börjar spira, moderskapet som hon inte ägnat så mycket tankar, hon har ju massor av elever. Det hon är oförberedd på är attraktionen till både Sirena och Skandar. Vänskapen får mer och mer drag av besatthet. Nora hamnar i klistret.

Nora är förälskad i allt som Sirena gör, hon åtrår Skandar och Reza känns nästan som hennes barn. Är detta en mild galenskap? Vårt sätt att ordna våra liv är som är mer eller mindre förutbestämt om du fortsätter din familjs bana med återhållna regler och när normen passeras hamnar man oundvikligen utanför och blir kvinnan ovanpå. 

Ja det resoneras massor kring vad som är rimligt och inte kring att vara ensam kontra en familj. Hur Noras mamma har förprogrammerat henne till att vara tålig och smälta ihop med tapeten. Och nu öppnas ögonen och när förhänget väl är undanrivet finns ingen väg tillbaka.

Konst och bildupplevelser återkommer, I otaliga sidor sidor beskrivs detaljerna i Sirenas installation Underlandet. Även Noras detaljrika små rum får vi träda in i, de som hon till slut vågar visa upp.

Att äntligen få bli sedd och sedan försmådd, kanske ännu värre utnyttjad det kan skapa en helig vrede eller knäcka en människa men just nu när Nora skriver är hon urförbannad där på våningen ovanpå. Tjechov nämns någonstans i texten och hans skugga finns här, människornas fåfänga jakt efter lycka, futtigheterna, att inte förmå att följa sin vilja, sina drömmar. Det är klart att Nora är arg.

3,8

Läst mars 2018