Systerklockorna

av Lars Mytting

I en av Norges alla dalar låg en gång en stavkyrka med ornamenteringar av drakar som lyfte sina huvuden mot himlen. Klockorna som ringde till dop, begravning och högmässa var det något alldeles särskilt med. När de skulle gjutas öste en sörjande bonde ner släktsilvret i smältan och så fick klockorna sin säregna klang och kallades Systerklockorna efter ett kärt sägenomspunnet tvillingpar.

Så börjar berättelsen om den slitstarka familjen Hekne (särskilt Astrid) prästen Kai Schweigaard och, den unge tyske arkitekten, Gerhard Schönauer som kommit till trakten för att montera ner kyrkan. I Tyskland råder det en stark vurm för det nordiska och man är helt betagen av Norges stavkyrkor. Nu vill man riva och frakta en sådan och förevisa det uppväxande släktet hur nordgermanerna byggde och dyrkade de starka gudarna. 

Tre färgstarka unga människor möts och snart råder kärlek med förhinder i den fagra Gudbrandsdalen. Men här kommer jag inte att avslöja mer av den spännande delen av handlingen.

Det är en gudomligt vacker trakt men ack så hård att leva i. Alla vet att vintern är lång och därför planeras det för kyla, tillgång till mat och foder för minst fem månader varje år. Men bygden kan inte bära alla barn som föds, en del överlever inte vintrarna. De större städerna lockar, eller så packar småbönder och drar västerut. De nyheter som kommer förmedlas vid söndagens predikan med en veckas fördröjning. Järnbanor förespår det samhällsskifte som verkar stampa i farstun. Men i gårdarna råder husbondens röst, det är han som bestämmer, kvinnorna blir hemma med barnen som bara blir fler och fler. Och prästen med sin gudamakt når långt in i familjeangelägenheterna.

Just kvinnornas lott intresserar författaren. Det är inte bara den starke mannen som skildras. Barnbegränsning finns inte och inte heller tar männen det ansvar de borde när de unga kvinnorna blir med barn. Om inte familjerna stöttar väntar ofta tragedier. 

Men det finns mycket mer i Systerklockorna; hantverkets lov, kulturhistoria och mellan raderna en stolt beundran för släkterna som envetet mäktat med. Här anar jag ett släktskap med Selma Lagerlöfs skildringar av folket inne i skogarna. De idoga bönderna, hög som låg och prästernas makt. Lägg därtill en fläkt av det övernaturliga och vi har en bygderomantisk skröna. Mytting är en mycket god berättare och skriver inlevelsefullt. Systerklockorna får en rejäl trea. 

Lars Mytting född 1968 i Fåvang, Gudbrandsdalen, slog igenom med romanen Simma med de drunknade. Som i Systerklockorna finns där en stark kärlek och respekt till hantverkare särskilt de som kan hantera trä. Han har också skrivit boken Ved som sålts i stora upplagor. Häkneväven är Systerklockornas uppföljare

ISBN: 9789179130381

Memorys bok

Av Petina Gappah

Vad gör det med mig som läsare när Memory i boken börjar med att berätta att hon sitter i en dödscell i ett kvinnofängelse i Zimbabwe? Jag blir spänd och förväntar mig att kval och hemskheter ska följa.  

Så fortsätter jag läsa ”på tårna” och i takt med att Memorys historia rullas upp fängslas jag av henne och hur Petina Gappah steg för steg ger bitarna i ett komplext pussel men det är inte alls det motstånd jag trodde det skulle vara att läsa.

Memory är albino och som barn lär hon sig att inte delta i lekar, att hennes hud spricker om hon är i solen, att främmande människor alltid reagerar förr eller senare på hennes hudfärg. På långt håll tror de vita att hon är en av dem och studsen när de inser kommer Memory att känna igen men aldrig vänja sig vid. Dessutom omgärdas de albina av fördomar som att de kan sätta förbannelser och annat trolltyg på människor.

Hon sitter i fängelse för att Lloyd är död men det är inte Memory som dödat fast det är vad alla tror och när hon var som mest nedbruten faktiskt erkände. Berättelsen växlar mellan uppväxten och glimtar från kvinnofängelset i Harare. Det är samtidigt en skildring av Zimbabwes moderna historia från tiden från självständigheten och framåt. Vi får betrakta förloppet från en kåkstad och från dess motsats, ett flott stort hus i de vitas område till det fängelse där samhällets olycksbarn sitter tillsammans med politiska fångar.

Petina Gappah berättar med udd och stor värme om hur det koloniala arvet nästlat sig in i samhällsstrukturen. Hon driver också med hur européerna tror att deras olika bidrag skall kunna förändra. Hur vidskepligheten går hand i hand med olika kristna kyrkor (det verkar vimla av kyrkor). Vidskepelsen har fortfarande stor makt, den tar man till när inget annat hjälper. Tonen är aldrig nattsvart, det är en ständig framåtrörelse i berättandet, glimtar av ironi och humor gör att de grymma stunderna från kåkstaden och fängelset går att stå ut med.

Memorys bok får en femma för en oupphörligt fängslande (förlåt) berättelse där det mesta klargörs på ett oväntat vis i den sista femtedelen av boken. På BBC Radio 4 Books and Authors från juli 2017, finns en intervju att ladda ner med Petina Gappah här

Läst våren 2018