Mafioso

av Ray Celistine
Chicago på 1920-talet är mer eller mindre laglöst, spritförbudet har skapat mängder av lönnkrogar och klubbar. Jazzen har nått storstaden när svarta musiker flyttat norrut vilket bidrar till att nöjeslivet är på topp. Hela kvarter som annars anses svarta besöks nattetid av vita som vill kunna roa sej ohämmat. Men det är en våldsam miljö, inte heller hjälper det att korruptionen har nästlat sej in hos ordningsmakten. Al Capone härjar mer eller mindre fritt.

Detektivparet Ida Davis och Michael Talbot tar sig an ett försvinnande och när de upptäcker att polisen nystar i samma härva förstår de att de är ute på djupt vatten. Det blir våldsamt och Celestine drar sej inte för läbbiga detaljer. Det blir spännande från start.

Till bokens förtjänster hör att den levandegör Chicago så att jag utan besvär glider med på gatorna, in i sunkiga som lyxiga hotellrum, stinkande kvarter såväl som skyddade palats. Sambandet mellan brottsligheten, de som gynnas av att sprit och droger flödar, och polisens halvhjärtade arbete stavas korruption.

 Musiken spelar stor roll, även* i Mafioso får vi följa Louis Armstrong som nu flyttat dit där jobben finns, många kända musiker nämns vilket ger krydda åt atmosfären, jag vill omedelbart leta upp dem på nätet och lyssna. Annat jag uppskattar är den goda researchen och att samhällsperspektivet aldrig glöms bort, rasism och fattigdom är en förutsättning för att hålla det korrupta nöjeslivet igång. Stilen är rapp men missar för den skull inte miljöernas ljud, dofter och tidstypiska detaljer.

Det här är andra boken i en serie som har namnet; Yxmannen. En tänkt expose från USA med fyra städer under olika årtionden: New Orleans, Chicago, New York och Los Angeles. Ledande teman är maffian och jazzen. Celestine är inspirerad av det litterära sällskapet Oulipo, 

de vill vidga det litterära perspektivet. Han undersöker därför inte bara städerna utan hur vädret var den årstiden det året, vilka låtar man dansade och lyssnade till etc. 

Yxmannen, första boken med Ida Davis och Michael Talbot.

Ray Celestin är född 1978 och bor i London, hans familj har grekiska rötter.

ISBN: 9789188153616

Myggor och tigrar

Av Maja Lundgren

En svensk kvinna hyr en lägenhet i Spanska kvarteren i Neapel för att skriva på en bok om makt och då i första hand om Camorran. De som arbetar eller stöder organisationen kallas comorristas och många av dem bor i området. Stundtals är det allvarligt och spänt i kvarteren, husen ligger tätt och livet levs till stora delar på gatorna. Folk har pejl på vilka som skiljer ut sig. Att vara turist här är inget att rekommendera, man kan bli spottad på, invånarna i gränderna vill inte bli betraktade som djur på zoo. Olika kvarter har olika bossar och författaren kan med en gång se om en är höjdare i närheten då dyker det upp vakter i varje gathörn. Runt runt far de yngre adepterna på sina vespor som getingar, de rusar omkring och informerar eller levererar. 

När spänningen stiger inför en förmodad urladdning - en fava -  är alla på tå. En speciell scen som författaren iakttog vid ett sådant tillfälle var när det hade utbrutit ett gräl mellan två grupper av män i ett gathörn. Mycket hotfullt och det böljade fram och tillbaka, grälet verkad aldrig ta slut. Då kommer en äldre kvinna ut med en drypande blöt t-shirt och säger; mina herrar jag behöver hänga min tvätt. Inom en minut var grupperna upplösta. Ingen hade tappat ansiktet när en äldre dam vänligt hade flyttat deras fokus åt ett annat håll och laddningen i luften försvann. Alla förstod förmodligen varför hon gjorde detta. Icke desto mindre - ett snyggt drag av en som varit med förr.

Hierarkier finns det också inom litteraturvärlden men framför allt på tidningsredaktionerna. Boken utspelar sig för snart tjugo år sedan och innan #metoo. Lundgren berättar att kvinnor ständigt får subtila gliringar och emellanåt förnedras. Maktutövning helt enkelt. 

Det som framför allt gjort boken känd är att Maja Lundgren nämner alla vid sina namn. Avslöjandena står som spön i backen. Avsnittet från tidningsredaktionen är mer självbespeglande än italienavsnitten och blir stundtals introverta. Det är först när dessa avsnitt läggs jämte Neapelvistelsen som det blir intressant. Det gemensamma är hur män agerar i hierarkier och där det finns manliga hierarkier finns det också en misogyni.

Maja Lundgren vill dissekera makten, den som skadat henne. Därmed ställs hon inför det oundvikliga valet om hon som författare vill vara innan- eller utanför, ska rollen vara deltagare eller betraktare? Svårt att kombinera och det blir oundvikligen en knepig balansgång.

Handlingen sveper mellan reportage, naken nervig introspektion och reflektioner över samtiden, då framför allt kring hur misogynin påverkar hela samhället. Infallsvinkeln får ibland starka drag av paranoia. Här blir det problematiskt eftersom perspektiven då smalnar av till en trång ängslig tunnel. Och blir det då intressant för läsaren? Nja, dessa partier hade jag mest svårt för och jag tycker det blir ett konstigt avbräck i läsningen och tar bort fokus för det angelägna. Nyckelromanen Svarta fanor (1907) av den arge Strindberg lär ha varit en inspirationskälla.

Myggorna är de försåtliga sticken. Titeln anspelar på ett citat av Vilhelm Ekelund som skriver att det är värre att bli angripen av myggen än av tigrarna

Myggor och tigrar får 3,8 för att boken har ett märkligt sug är välskriven och fängslade mig trots mitt stundvisa  motstånd.
Läst sommaren 2018