Kärlekens raseri

Av Ian McEwan 

McEwan har blivit något av en favoritförfattare. Nu är det maj 2016 och jag läste Domaren för ett tag sedan, tidigare gillade jag På Chesil Beach och Försoningen skarpt och nu, trots att jag tvekade länge, Kärlekens raseri.

Förutom själva historien som spänner över flera dramatiska förlopp, är det alltid något substantiellt som förmedlas. Författarens intresse för medicin och naturvetenskap verkar stort och utvikningarna (som smygs in i berättelsen) blir inspirerande inlägg, inte ett dugg torrt. I både Domaren och Kärlekens raseri verkar McEwan ha lagt ner mycket tid på research, dessa inlägg känns vederhäftiga. I Kärlekens raseri finns dessutom referenser till psykologisk litteratur på slutet. 

Det börjar väldigt romantiskt, en picknick med idel delikatesser skall avnjutas i vacker natur. En återförening i perfekt inramning har Joe Rose tänkt bjuda sin fru Clarissa på efter lång bortovaro. Detta återseende får en minst sagt dramatisk vändning när de ser en stor luftballong släpa längs marken, en pojke finns i den. Pappan försöker få ut sonen men misslyckas och blir hängande i ett av repen. Fler tillskyndar och kastar sig också mot repen för att tjudra ekipaget. Det lyckas ett tag men efter hand tryter orken och den ene efter den andre ger upp utom en man som blir hängande samtidigt som ballongen lyfter högre och högre. Det slutar med en katastrof. Inte nog med att Joe försöker hantera denna tragedi med en stor portion skuld, en okänd man dyker upp och tar kontakt på ett fumligt och märkligt sätt. 

Joe åter vänder förkrossad till sin väntande fru. Mötet med den märklige mannen Perry visar sig bana väg för något som som så när krossar både förhållanden och individer. Perry börjar förfölja Joe på ett utstuderat och infamt sätt. Dramatiken ökar när ingen verkar ta Roberts oro på allvar, polisen är snudd på nonchalanta och det blir i stället Joe som får misstankarna på sig. 

Ännu en händelse, ett mordförsök på en restaurang, gör att Joe skaffar sig ett vapen. Han tycker sig ha sett Parry i restaurangen och tror att attentatet var riktat mot honom men att den som höll i vapnet hade tagit fel på person. Inte heller nu tror polisen på honom. Clarissa och Joe har haft ett innerligt förhållande. Allt har de kunnat tala om men händelsen förändrar i första hand Joe. När Clarissa inte verkar tro honom glider de i sär och sprickan verkar inte kunna överbryggas. 

En berättelse om en stalker alltså. Jed Perry som levt ett ensligt liv med stark gudstro drabbas i mötet med Joe av en erotisk överspänd fanatisk fantasi som kallas de Clérambault's syndrome, https://en.wikipedia.org/wiki/Erotomania  

Parry dras till Joe och vill att han skall förstå Guds kärlek, han är dessutom besatt av Joe som person och inbillar sig att trots att Joe avböjer alla inviter, tror att Joe egentligen älskar honom. Parry ser tecken överallt. Till slut brister det.

Det finns ännu en berättelse inuti Kärlekens raseri. Mannen som dog, John Logans fru tror att han befann sig i skogen eftersom han hade en affär med en yngre kvinna. I sina efterforskningar finner Joe att så inte var fallet. Han sammanför de båda kvinnorna och Mrs Logans misstankar visar sig vara felaktiga. Ett missförstånd alltså.

Hur kan vi förstå varandra vi människor? Vi försöker men dras med olika behov och olika förmåga att uttrycka dem och se den andre. Efter att ha läst fyra böcker av Ian McEwan är det det jag tycker han försöker utforska och det som är hans signum. En filmatisering finns av boken med Daniel Craig i huvudrollen finns och då heter filmen: Enduring love - samma titel som boken

Läst 29 maj 2016

Egenmäktigt förfarande

Eller hur man försöker förstå att det inte finns några lagar när det gäller i förhållanden.

Ester är filosof och diktare, hennes styrka är skarp analysförmåga och excellent formuleringskonst. Med dessa verktyg har hon lyckats bli framgångsrik och lever ett gott liv ända tills dess att Hugo dyker upp. Hugo är en uppburen konstnär, och omger sig med ett beundrande entourage. 

Först verkar det vara ett själarnas möte men efter älskogen blir allt annorlunda. Diskrepans uppstår och Ester förstår inte vad som pågår. Hugo tar avstånd men är inte tydlig med varför, varpå Ester försöker gissa vad som sker i Hugos inre. Resten är som ni säkert kan gissa, backe utför. 

Esters uppsättning av analysverktyg räcker inte till när livet visar sig vara osäkert, slirigt och uppslitande. Hon kastas mellan hopp och förtvivlan, övertolkar gester och ord när obalansen inträder. Och det är det här resten av boken handlar om; en vill,en annan inte. Med stigande genans ser vi det Ester inte ser eller inser, att det är kört.

Det hade kunnat bli pannkaka och pekoral men med Lena Anderssons torra och sakliga ton får skildringen något lätt komiskt över sig när besattheten sätts under lupp och känsloregister dissikeras. Ester vill verkligen försöka förstå varför det inte finns regler för när någon tar utan lov, det vill säga tillgriper, och här får titeln sin förklaring. Egenmäktigt förfarande är när man olovligen och utan hänsyn tar något från en annan. Ester känner sig bestulen men kan inte åberopa någon påföljd. I ordens värld kan hon bygga hållbara strukturer men vad hjälper det när hjärtat skenar?

Det jag tycker är uppfriskande med texten är kollisionen mellan saklighet och melodrama. Knastertorrt möter känslor "all over the place". Det är här småleendet dyker upp trots Esters plågsamma klåda. 

4,3

Läst oktober 2013