Jag kallade honom Slipsen

Av Milena Michiko Flasár
Unge Taguchi Hiro har lämnat sin självvalda isolering och sitter nu i parken och kikar i smyg på en medelålders man. Han verkar vara en av alla de kostymmän som slukas av kontorshusen på morgonen. Men mannen går inte tillbaka efter lunch, han sitter där hela dagen.

Så småningom tar de försiktigt kontakt. Det blir ett möte mellan två som inte pallat trycket, som inte orkat. Personlig tragedi i kombination med en utsiktslös framtid för Taguchi, uppsägning för Slipsen. Sakta händer det som Taguchi fruktat mest, band binds. Därmed finns något man kan förlora och bråddjupet öppnas än en gång. Tankarna han undvikit på sitt rum börjar sakta pocka på men får en annan form nu när de tas emot av Slipsen.

Ganska snart kommer de till sina smärtpunkter i sina sparsamma samtal. Och de berör. Hur bevarar man sin mänsklighet? Inte är det genom att fega ur som Taguchi gjort gentemot sin vän Miyajima, kanske en av anledningarna till att han senare isolerar sig.

Slipsen ljuger för sin fru och därigenom mot sig själv. Och gör de inte båda det som inte lever livet fullt ut. Är vi alla så fega när det kommer till kritan, vågar inte avvika utan gömmer oss för oss själva och för andra. Samhällena vi lever i är hårda, kanske märks det mer i Japan med sina stränga levnadsregler och karriärism. 

Konsekvensen av alla måsten blir att vissa faller utanför ramarna även om det inte märks alla gånger. Det märks ännu mer idag när sociala medier kommer åt våra allra innersta behov av tillhörighet och behovet av att bli bekräftad. 

Unga människor, särskilt, kan inte gömma sig. Är man inte med är man ute snabbare än någonsin tidigare och den psykiska ohälsan ökar. 

Kanske kan man säga att Taguchi och Slipsen håller på med en form av civil olydnad att de är en slags pacifister? De vill inte ut och kriga.

Milena Michiko Flasar lyckas med konststycket all skriva om det till svåra med lätthet o precision därför får Jag kallade honom Slipsen en fyra.

Milena Michiko Flasár är född 1980 i Österrike. hon är dotter till en japansk mor och en österrikisk far. Idag bor Milena Michiko i Wien.

Bonus: Ordförklaringar i slutet av boken.

ISBN: 9789188155184

De obotliga optimisternas klubb

Av Jean-Michel Guenassia

Unge Michel Marini är led på allt vad skola heter. Han är annars en intelligent och välartad ung man som inte har svårt för sig. Hemma sjuder det under den putsade ytan. Fadern kommer från en fattig familj med kommunistsympatier, modern från en fin familj i Algeriet. Michels bror Frank vill ansluta sig som soldat i Algeriet men av en dold anledning som bara Michel känner till, han vill övertyga soldaterna att desertera. Franks bäste vän Pierre intar en helt annan ståndpunkt och diskussionsvågorna går höga. Den tolvårige Michelle står inte ut och hänger hellre på Café Balto och spelar Babyfoot, ett slags fotbollsspel som han är ett ess på.  Eller så lyssnar han på Beatles eller läser. Han läser till och med när han går fram och tillbaka till skolan där han på lektionerna gömmer sina böcker i knäet. Eftermiddagarna tillbringar han gärna med den övergivna, lite äldre, Cecile.

Det går lekande lätt att komma in i De obotliga optimisternas klubb. Inzoomning mot Catier Latin Paris i slutet av 1950-talet och vi landar i hörnrestaurangen Balto vid Place Denfert-Rochereau. I bortre delen av lokalen bakom ett skynke har tilltufsade män från Östeuropa sin refug - en ö i strömmen. Dessa flyktingars livsöden är mångskiftande, dramatiska och mycket sorgliga.

Det som börjar som en stilla utvecklingsroman med visst romantiskt skimmer vrider senare åt det mörka, det som hänt och händer på andra sidan av Järnridån. Ridån verkar vara neddragen för gott. Bakom den härskar tyranni och terror och ett människoliv inte är värt så mycket som ett askflarn. Individer blir bokstavligt talat bortraderade, de har aldrig funnits. Såren finns närvarande hos herrarna på klubben men de vill hellre spela schack än fördjupa sig i minnena. Trots det, det förflutna gör sig påmint. Michel Marini som fäst sig vid några av männen dras ofrivilligt in i hemligheter och svart sorg.

Det här är tiden för kalla kriget och Algerietkrisen. Kulturellt händer mycket, en del ryms i boken.: Nya franska filmvågen, Diors New Look, Camus och Sartres ståndpunkter om kommunismen, Nurejevs avhopp i Paris, Chagalls glastak i Opera Garnier för att bara nämna några.

Berättaren ser på den här tiden med bitterljuv blick. Jag kan inte låta bli att tänka på den spanske författaren Carlos Ruiz Zafón där Barcelona är spelplan för mäns längtan och ohejdade drömmar. Fast Guenassia är inte lika smäktande och tårdrypande. Här finns också ett tydligare politiskt ställningstagande.

Värmen och innerligheten gjorde att jag fastnade för de De obotliga optimisternas klubb. Jag kände mej förflyttad till tiden och kvarteren. Det kunde blivit något för sött men sältan finns och där vägde vågen över till en stark fyra.

Jean-Michel Guenassia lyckas verkligen återkalla sin ungdoms stad, sorlet från kafeerna, strömmen av människor på avenyerna.

Han är född 1950 och är av fransk-algeriskt ursprung.

Jean-Michel Guenassia har vunnit Goncourt-priset för sin roman. 

ISBN 

9789113033372

Den svavelgula himlen

Kjell Westö återkommer gärna till Helsingfors i sina böcker själv har jag bara läst Hägring 38 tidigare och det gav verkligen mersmak, en mästerlig roman. Han sa i Babel, när Hägring 38 kom ut, att krig sätter spår i minst fem generationer framåt. Finland varit inblandat fem krig i under 1900-talet.

Är detta något jag läser in i Den svavelgula himlen, det om ärren efter krigen alltså? Ja det finns där i utkanten hela tiden tiden fast gör sig bara påmint i små skärvor. Nu till handlingen.

Det börjar en aning thrillerartat i nutid med att författaren ser någon gömma sig i buskaget nedanför hans lägenhet en kulen höstdag. En skugga ses springa iväg och berättaren antyder att det kan ha kopplingar till en familj som står författaren nära. Men mer spänning blir det inte däremot backar berättelsen till 1960-talet som präglas starkt av uppväxten och vänskapen med Alex Rebell. Under de goda åren fanns möjlighet för ståndscirkulation (ett gammalt mossigt begrepp men inte utan betydelse i backspegeln) och det är vad som sker. Tjänstemannasonen börjar umgås med övre medelklassens barn och gör det så gärna att han mer eller mindre bor hos familjen Rebell. Han har ingen självklar plats vid bordet men tack vare syskonen Alex och Stella är han med vid både vardag och fest i staden och på godset ute vid havet.

Vad detta betyder för hans själv- och familjekänsla hinner inte upp honom för än senare i livet men helt klart är han präglad av ett annat sätt att förhålla sig till människor även aspekter av makt blir något han tvingas bearbeta. 

Minutiöst får vi följa den unge mannen genom skolgång, vidare studier och senare ambitionerna att bli författare. Nu när jag tänker efter så tror jag inte att hans namn dyker upp, varken för eller efternamn och det är inte oviktigt eftersom släkten Rabell nämns på var och var annan sida. 

Hur vet vi vilka vi är innerst inne? Hur präglas vi av våra föräldrars skavsår och arv? Det antyds att den högre borgligheten i Finland har lagt stor vikt vid hierarkier och vördnad vid släktband och ett gammaldags sätt att föra sig. Under åren som Den svavelgula himlen (det är den som han ser från familjen Rabells hus och alltid kommer att minnas) utspelar sig kliver moderniteten in på många plan men familjens heder och namn skall ändå värnas - och då är det inte pojkens familj det handlar om. En händelse som ställer detta i blixtbelysning är när Alex ljuger om sin far. Han fabulerar stort om honom som barn och senare förnekelse. Men vad gör det med honom som människa, detta avståndstagande? Alex syster Stella och vår huvudperson möts tonåren och har till och från förhållande i olika omgångar. Berättaren vaknar till något när föräldrarna blir äldre och svaga och han börjar ge mer av sin tid och funderar över sin släkt.

Men det här är ingen relationsroman i första hand. Mer om etiska spörsmål som om självbedrägeri, maktmissbruk men även det djupt orättfärdiga som sker när Europa stänger sina gränser och i princip dricker champagne och blickar ut över samma hav som barn drunknar i bara några kilometer bort.

Detta föder hat, ett hat som vissa länder och städer råkat ut för, och nu blir den första scenen i boken bultande aktuell. Det är faktiskt någon som vill illa, som har bestämt sig för att sikta på mannen utan namn. Nästa gång är det kanske du eller jag. 

Ibland låter det en aning finlandssvenskt, ordet redan i slutet av meningar till exempel. Det stör mig inte ett uns, jag hade gärna sett fler inskjutna uttryck så att det hade klingat mer i mitt inre öra. Finlandssvenska är så klart och vackert.

Den svavelgula himlen får 4,7 för sitt fängslande språk, för tankar som väcks om hur vi lever våra liv och för Westös undersökande kloka blick. Lyssna gärna på Kjell Westös sommarprat från 2014 där han bland annat talar om sitt stora musikintresse.

I en skog av sumak

Av Klas Östergren

Berättarjaget Kennet är en filosoferande yngling som håller sig undan förtryckarna så gott det går  på skolgårdar och i korridorer. 

När Dan Schoulze introduceras (opåkommet och väldigt sent på året, klassen går sin sista termin på högstadiet) som ny elev rubbas den sociala strukturen i klassen för att senare bli helt förändrad. Dan har en tillbakalutad attityd och air av erfarenhet. Hans glatta vuxenskor och icke inställsamma sätt i kombination med att han blir bänkkamrat med Kennet blir startpunkten för en annorlunda sommar och a point of no return för dem båda.

Det är i mitten av 60-talet och i Stockholm märks tendenserna från USA och trenderna från flirtandet med asiatiska religioner tydligt. Unga människor flockas i centrum och lyssnar på en helt annan typ av musik än Beatles Yesterday (som spelar en viss roll i boken). Dessutom pågår Vietnamkriget fortfarande och protesterna mot det har ökat i styrka. Sverige är inte opåverkat, en hel del desertörer lär finnas i landet.

Kennet växer upp med en ensamstående mamma som försörjer dem som sömmerska. Många familjer samsas i det lyhörda huset. Speciellt förtrogna är de med grannarnas skrik och bråk och eftersom Kennet är klasskamrat med sonen Håkan plågas han av att se och höra detta förfall. 

I kontrast till trångboddheten i hyreshuset står villan som som Dan och hans syster Hellen bor i. Ett stort och välmöblerat hus samtidigt en aning ödsligt. I anslutning till trädgården finns en stor samling sumakträd. Här har syskonen byggt en hydda för meditation. Kennet blir inte klok på Dan som inte alls verkar jämnårig. Extra tydligt blir det när de badar, Dan har en vuxen mans kropp. Varför syskonen (som är svenskamerikaner) bor själva i huset är något otydligt. 

Naturligtvis är det inte sumakträden den paradisets lustgård det först verkar när de tillbakalutade röker jointar och lyssnar på passande oändliga musikslingor. Verkligheten gör sig påmind och här känner jag igen Östergrens minutiösa beskrivningar av tankar, karaktärer och situationer, nästan alltid med ett stråk av humor.

Dråpliga och dramatiska händelser sätts igång och det är vid den här tiden som Sverige ändrar sig. Vi går från det trygga men tråkiga Tage Erlanders välfärdsbygge (hans ickemedverkan i boken är klurigt finurlig) till en stat som inte kan vara sig själv nokk längre. Modernitetens framfart går inte att stoppa. Just de sista orden i boken tycker jag pekar mot detta. En modernisering som vi inte alltid kunde förutse än mindre helt ha kontroll över.

En godtrogen och lite naiv ung man som Kennet höll på att hamna i något större som kunde få oöverblickbara konsekvenser. Kanske var det hans trygga uppväxt med mamman som höll honom tillbaka? Så vill jag tro det.

Det sägs att svenskan är ett torftigt språk jämfört med engelskan, i alla fall vad gäller ordförrådet. Östergrens behandling av svenskan i En skog av sumak bevisar att så inte är fallet, det är flödande, infallsrikt och inspirerande. Klas Östergren kan verkligen sitt hantverk, här är vi i goda händer.

En bra bok och en bok att tala tillsammans om.

Läst 2018