Little Bee

Vi lever i en folkvandringstid. Det är inte svårt att förstå om man följer internationella nyheter. Folk vandrar ju inte direkt till fots idag men de försöker på olika sätt ta sig från olidliga förhållanden. Vi kan ju bara dra oss till minnes båtflyktingarna i Medelhavet och alla de pågående konflikterna österut. Men sällan får vi ett direkt möte med dem som flyr. Det sker mellan londonkvinnan Sarah O´Rourke och Little Bee som är flykting från Nigeria.

Vissa författare fångar upp och drar konsekvenser av det vi andra inte alltid ser så klart. Chris Cleaves verkar vara en sådan författare. (Nu ska det sägas att boken Little Bee skrevs 2008, men är fortfarande skrämmande aktuell). I botten finns en stark humanism men också kritik mot det fördumningssamhälle han verkar tycka att vi lever i. Han riktar också kritik mot hur aningslöst vi lever medan andra är märkta inpå bara skinnet av till exempel råvaruutvinningens effekter. Det här kan låta avskräckande men Cleaves har både värme och humor. En del menar Cleaves tar i för mycket och att vi hellre bör läsa författare med inifrånkunskap av, i detta fallet, Nigeria men också av kontinenten Afrika. Men vem har mest rätt till en åsikt? 

Cleeves Little Bee gör att vi ser klarare i luddet och vill man läsa inifrånskildringar så finns många författare till exempel: Ben Okri, Helon Habila, Helen Oyeyemi, Biyi Bandele och Chimamanda Ngozi Adichie

Perspektiv ger det i alla fall. Perspektiv som skärper sinnena och medkänslan.

3,8

Läst sommaren 2014

Americanah

Ifemelu och Obinze är ett ungt par, när förhållandena i Nigeria förändras; inskränkt frihet, korruption och svårt att få jobb reser Ifemelu till USA. Där har hon en fast punkt, sin faster. Här hoppas hon på ett bättre liv och kanske kan Obinze komma över senare? Men maken till uppförsbacke! Hon söker mängder av jobb utan napp, samtidigt sinar pengarna. Ifemelu tvingas till djup förnedring, tappar ansiktet och slutar kontakta Obinze. Så småningom vänder det, ett jobb som redaktör ger fast mark under fötterna, men något har gått sönder inuti Ifemelu.

Obinze förstår inte vad som hänt. Den brutna kontakten är obegriplig, han våndas, blir olycklig. Som så många andra unga män tvingas även han att söka sig från sitt hemland, han hamnar i London. Här lever han i en gråzon; bor i ett råtthål, jobb som ingen annan vill ha och ständigt livrädd för att bli utvisad.

Så här börjar Americanah av Cimamanda Ngozi Adichie. Och vi får fortsätta att följa Obinze och Ifemelu men vi får också så mycket mer. Nedbrytande tendenser i ett väl fungerande samhälle, läs Nigeria. De papperslösas helvete i utkanterna av en modern storstad. En betydande del i boken handlar om hårets utseende och varför svarta kvinnor använder platt-tång, har flätor eller burr. Om Obamas betydelse för stärkt stolthet bland de svarta, inte bara i USA. Och så mötet med rasismen. Det är oundvikligt men tack vare att vi får läsa ur Ifemelus blogg Rastaggat blir hennes iakttagelser av fenomenet snudd på på underhållande. I bloggen är tonen fräck, rakt på och småprovocerande. Såhär kan det låta:

"... Att vara svart i Amerika är som att ha suttit oskyldigt inspärrad i många år och sedan plötsligt släppas fri, men du får inga pengar till bussbiljetten. Och bara så du vet är du och killen som satte dig i fängelse numera jämlikar per automatik..."

Adichie har skrivit en tegelsten som jag utan besvär mumsar i mig. Det är driv, smarta dialoger och fängslande. En av årets större läsupplevelser.

4,5

Läst augusti 2013