Ifemelu och Obinze är ett ungt par, när förhållandena i Nigeria förändras; inskränkt frihet, korruption och svårt att få jobb reser Ifemelu till USA. Där har hon en fast punkt, sin faster. Här hoppas hon på ett bättre liv och kanske kan Obinze komma över senare? Men maken till uppförsbacke! Hon söker mängder av jobb utan napp, samtidigt sinar pengarna. Ifemelu tvingas till djup förnedring, tappar ansiktet och slutar kontakta Obinze. Så småningom vänder det, ett jobb som redaktör ger fast mark under fötterna, men något har gått sönder inuti Ifemelu.
Obinze förstår inte vad som hänt. Den brutna kontakten är obegriplig, han våndas, blir olycklig. Som så många andra unga män tvingas även han att söka sig från sitt hemland, han hamnar i London. Här lever han i en gråzon; bor i ett råtthål, jobb som ingen annan vill ha och ständigt livrädd för att bli utvisad.
Så här börjar Americanah av Cimamanda Ngozi Adichie. Och vi får fortsätta att följa Obinze och Ifemelu men vi får också så mycket mer. Nedbrytande tendenser i ett väl fungerande samhälle, läs Nigeria. De papperslösas helvete i utkanterna av en modern storstad. En betydande del i boken handlar om hårets utseende och varför svarta kvinnor använder platt-tång, har flätor eller burr. Om Obamas betydelse för stärkt stolthet bland de svarta, inte bara i USA. Och så mötet med rasismen. Det är oundvikligt men tack vare att vi får läsa ur Ifemelus blogg Rastaggat blir hennes iakttagelser av fenomenet snudd på på underhållande. I bloggen är tonen fräck, rakt på och småprovocerande. Såhär kan det låta:
"... Att vara svart i Amerika är som att ha suttit oskyldigt inspärrad i många år och sedan plötsligt släppas fri, men du får inga pengar till bussbiljetten. Och bara så du vet är du och killen som satte dig i fängelse numera jämlikar per automatik..."
Adichie har skrivit en tegelsten som jag utan besvär mumsar i mig. Det är driv, smarta dialoger och fängslande. En av årets större läsupplevelser.
4,5
Läst augusti 2013
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar