Körsbärslandet

Av Dörte Hansen

Olland i Norra Tyskland. Hamburg finns i periferin men byn påminns hela tiden om storstaden. Det är ett marskland, i århundraden har människor byggt vallar mot den översvämmande Elbe och havet alldeles intill. Små byar och fruktodlingar kantar floden. 

Här finns Vera Eckhoff med ett småtrasigt förflutet. Som flicka blev hon retad för att hon var flykting och trots att mamman bar huvudet högt har utanförskapet slipat Vera till en mycket egensinnig och självständig kvinna. Tandläkare och arvtagare till en stor gård som hon inte sköter så väl. Den storslagna korsvirkesgården har fått förfalla under Veras tid. Devisen på huset om att huset är inte ditt utan fortsätter att leva under nästa ägare visar tydligt på vad Vera inte själv ser, att huset vanvårdas. Veras ångestnätter speglar sig i flagnande fönsterkarmar och bjälklager som börjar svikta.

Anne är sönderbruten av en relation. Hon har tagit barnet och begett sig till sin enda släkting Vera Eckhoff. Leon, kaninen och Anne ger sakta värme, oförutsägbarhet och liv åt det kalla huset.

Hur kvinnor alltid har sina mödrar inom sig är ett tema i Körsbärslandet. De bär med sig mödrarnas sorger, ibland omedvetet. En fin bild är hur trädgårdarna med körsbärsträd täcks med lätt vattendimma de nätter det kommer att bli frost. Vatten frys till is och islagret skyddar de ömtåliga knopparna. Dessa kappor av is kallas stelning. Och i Hansens händer blir det en (något övertydlig) metafor för hur sårade och djupt skadade kvinnor hanterar traumatiska händelser, de kapslar in.

Körsbärslandet är en blandning av Katarina Mazetti, Stig Claeson och Lucy Dillon. Ibland lutar det starkt åt feelgood-hållet. Tur då att tillbakablickarna på de tidigare generationerna ger lite svärta och tyngd åt berättandet som stundtals kan hemfalla åt väl mycket raljerande. Bra berättelser handlar om att kunna gestalta och att man inte märker när man försvinner in i karaktärernas motsägelsefulla liv. När erfarna journalister börjar skriva romaner blir det ibland som i Körsbärslandet. Rappt berättade historier, sidorna bläddrar sig själva. Du behöver inte lägga pannan i veck för att fokusera och ta in olika knappt skönjbara nyanser nej det är mer plakatfärg över dragen. 

Nej nu var jag lite orättvis. Jag gillar de nordtyska miljöerna i den här boken. Körsbärslandet sätter också fingret på tidstypiska drag. Bortskämda storstadsbor som suktar efter nostalgiska kuttingar eller något extra eftersom de är övermätta på välstånd. De har en romantisk ide om livet på landet och när den bubblan spricker grimaserar de och drar sin kos. De som stannar kvar och inte har möjligheten att välja liv, de tampas med livet var och en på sitt sätt. Relationerna är också drabbade av orealistiska romantiska idéer, baksidan som kan bli ett uppvaknande handlar om något så tråkigt som mognad. Det är här jag tänker på Katarina Mazetti som också tröskat dessa iakttagelser.

3,9

Läst maj 2017

De osynliga

Av Roy Jacobsen

Vi befinner oss i nordnorge 1913 - 1928, men årtalen förstår vi snarare än påvisas. Det talas bland annat om att det är oro i världen (första världskriget) vilket till och med anas ute på Barröy, en sista utpost innan Atlanten.

Det börjar en av de sällsynta lugna dagarna och det förstår vi av att röken går rakt upp. Prästen kommer till ön och det kan han bara göra när det är stiltje för det är en dryg resa, flera timmars rodd. 

Det är filmiskt, Roy Jacobsen, zoomar ut och zoomar in. Redan efter tio sidor har vi fått kännedom om både Barröy och samhället, som prästen kommer ifrån och som de inte kan vara utan för där finns handelsboden, kyrkan och tyvärr skolan.

Hans Barröy, alltså ägare av ön, är stark som en häst. Hans långa hustru Maria kan allt som behövs och så även Hans syster Barbro även om hon är sär. Hon har sina egna idéer och när hon skall prova att tjäna piga blir det inte ens ett prov. Efter nedsättande kommentarer från herrskapsfrun tar Hans sin syster i handen och vänder åter mot ön. Hans pappa Martin är änkling och sliter också hårt, men han har egentligen gjort sitt när han om vintrarna i öppen båt varit med vid Lofoten. Det arbetet har övergått till Hans som är borta från januari till mars/april varje år. Här har familjen en säker inkomstkälla annars lever de av sin jordskorpa och vad havet ger.

Maria och Hans dotter Ingrid är tre år vid bokens början. Mer och mer följer vi henne och mot slutet är det är hon som tagit över styret över ön. Inte helt friktionsfritt och kanske var det inte vad hon en gång drömde om, om hon nu hunnit, kunnat drömma.

Det blir en hyllning till strävsamheten i en utsatt miljö men även av en tid då fanns ett samband mellan natur och människa. Stundtals mellan liv och död. Länken till de andra öarna och fastlandet blir mer viktig med åren men samtidigt undras det. Osten och smöret som kommer tillbaka, visst kunde de göra dem lika bra? 

Ingrid måste börja skolan, det går inte att komma ifrån och då är det två veckor i taget. Det är smärtsamt för en liten flicka att tvingas in i ett hårt system utan värme och kärlek. Med tiden blir det bättre mycket tack vare vänner. 

Med denna bok har Roy Jacobsen seglat upp som en favoritförfattare. Även i denna visar han en stor värme till sina medmänniskor och en särskild stor insikt i hur barnen upplever sin omvärld, ofta med kärlek och humor. Jag har tidigare läst Underbarn som är en höjdare. 

September 2016