Körsbärslandet

Av Dörte Hansen

Olland i Norra Tyskland. Hamburg finns i periferin men byn påminns hela tiden om storstaden. Det är ett marskland, i århundraden har människor byggt vallar mot den översvämmande Elbe och havet alldeles intill. Små byar och fruktodlingar kantar floden. 

Här finns Vera Eckhoff med ett småtrasigt förflutet. Som flicka blev hon retad för att hon var flykting och trots att mamman bar huvudet högt har utanförskapet slipat Vera till en mycket egensinnig och självständig kvinna. Tandläkare och arvtagare till en stor gård som hon inte sköter så väl. Den storslagna korsvirkesgården har fått förfalla under Veras tid. Devisen på huset om att huset är inte ditt utan fortsätter att leva under nästa ägare visar tydligt på vad Vera inte själv ser, att huset vanvårdas. Veras ångestnätter speglar sig i flagnande fönsterkarmar och bjälklager som börjar svikta.

Anne är sönderbruten av en relation. Hon har tagit barnet och begett sig till sin enda släkting Vera Eckhoff. Leon, kaninen och Anne ger sakta värme, oförutsägbarhet och liv åt det kalla huset.

Hur kvinnor alltid har sina mödrar inom sig är ett tema i Körsbärslandet. De bär med sig mödrarnas sorger, ibland omedvetet. En fin bild är hur trädgårdarna med körsbärsträd täcks med lätt vattendimma de nätter det kommer att bli frost. Vatten frys till is och islagret skyddar de ömtåliga knopparna. Dessa kappor av is kallas stelning. Och i Hansens händer blir det en (något övertydlig) metafor för hur sårade och djupt skadade kvinnor hanterar traumatiska händelser, de kapslar in.

Körsbärslandet är en blandning av Katarina Mazetti, Stig Claeson och Lucy Dillon. Ibland lutar det starkt åt feelgood-hållet. Tur då att tillbakablickarna på de tidigare generationerna ger lite svärta och tyngd åt berättandet som stundtals kan hemfalla åt väl mycket raljerande. Bra berättelser handlar om att kunna gestalta och att man inte märker när man försvinner in i karaktärernas motsägelsefulla liv. När erfarna journalister börjar skriva romaner blir det ibland som i Körsbärslandet. Rappt berättade historier, sidorna bläddrar sig själva. Du behöver inte lägga pannan i veck för att fokusera och ta in olika knappt skönjbara nyanser nej det är mer plakatfärg över dragen. 

Nej nu var jag lite orättvis. Jag gillar de nordtyska miljöerna i den här boken. Körsbärslandet sätter också fingret på tidstypiska drag. Bortskämda storstadsbor som suktar efter nostalgiska kuttingar eller något extra eftersom de är övermätta på välstånd. De har en romantisk ide om livet på landet och när den bubblan spricker grimaserar de och drar sin kos. De som stannar kvar och inte har möjligheten att välja liv, de tampas med livet var och en på sitt sätt. Relationerna är också drabbade av orealistiska romantiska idéer, baksidan som kan bli ett uppvaknande handlar om något så tråkigt som mognad. Det är här jag tänker på Katarina Mazetti som också tröskat dessa iakttagelser.

3,9

Läst maj 2017