Fars rygg

av Niels Fredrik Dahl

”Jag får inte fatt i denna saknad, den har varken huvud den har inte svans, knappt ett ben att stå på. Men den lämnar mig inte ifred.”

Sonen vill veta mer om sin far. Frågorna är många, inga släktingar finns längre sedan farmor Ellen stilla tynade bort. Han hittar brev, teckningar och några foton i en resväska. Sonen söker bland fragmenten och tänker på fars rygg. Den starka ryggen han minns som barn men också den bortvända pappan. Han som var oförmögen till riktig närhet, i och för sig inte märkligt med tanke på att far bodde hos främlingar och på internatskolor från tolv års ålder. Hela tiden saknar han sin mor och far, familjen där man inte längre kunde tala med varandra. 

Så otroligt ensam han var som ung pojke, hur klarar en människa att hantera denna ocean av osäkerhet och ensamhet? Närheten som föräldrarna en gång gav förtunnades trots fars förtvivlade försök till kontakt. Det är inte förrän mot slutet vi får veta vad far heter, John. Berättaren skriver far.

Författaren skärskådar tre generationers män; Domaren, fadern och han själv. Mest far. Domaren finns inte kvar men påverkar än i tredje led, en karlakarl, en stöttepelare i samhället med självklar dominans över sin omgivning särskilt då far och hustrun Ellen.

Mest fascinerande är hur den ensamme pojken ändå tar sig igenom ständiga uppbrott, nya främmande miljöerr och människor som knappt ser honom. Sällan ett uns värme eller intresse för honom, han måtte ha utstrålat osynlighet. Kvar stannar ändå ett varmt stråk, berättaren gör allt för att få kontur på och förståelse för hur det var och vem han var - hans egen far. Om domaren hade den bortvända blicken försöker barnbarnet nu verkligen se sin far.

Fantastiskt språk, inkännande och skört - en riktigt bra bok.

Niels Fredrik Dahl, 1957, är en norsk prisbelönt författare. Fars rygg har självbiografisk bakgrund. 

Guldgossar

Av Sonya Hartnett 

Vilket drama! Vi är down under, det är vår och om några månader är det jul och sommarlov(!).

Dramat kretsar kring två familjer. En nyinflyttad med två pojkar Colt och Bastian, och den stökiga familjen Keley som har fem barn där det stundtals är väldigt oroligt mycket beroende på att familjen alltid har ont om pengar och för att Joe, fadern dricker för mycket. 

Här finns ytterligare två viktiga personer, båda i samhällets utkant. Två överlevare var och en på sitt sätt; Garrick och Avey. Dessa båda får händelserna att dra iväg och får mitt hjärta att knipas ihop och jag tänker, nej nej.

Det är som ett Noréndrama med ungdomar i centrum. De har inte bett att få komma till den här världen men den är det enda de känner. De människor de anknutit till; syskon och föräldrar, är självklarheten som allt utgår ifrån. Att börja korrigera den världsbilden gör ont. Den magiska barndomens mildrande skal vittrar sakta sönder ju äldre de blir och fram träder något oroväckande annat. Freya den äldsta av familjen Keley är tretton och det enda stället hon kan vara ifred på är mellan staketet och uthuset.  Inklämd där låter hon tankarna vandra, nu för tiden på ett annat sätt.

Än värre blir det när mamman en dag trött säger till henne att aldrig skaffa barn eller gifta sig. En kommentar som aldrig borde ha yttrats. För om mamman inte hade skaffat barn skulle ju Freya inte ha funnits, inte heller syskonen. Denna smygande skuld bidrar till att Freya nu ser på sin familj med helt andra ögon.

Barnens intryck för historien framåt. Det gör att vi får gissa oss till vad som fick familjen Jensen att flytta till ett område som är ett steg nedåt för en tandläkarfamilj.  Pusselbitarna vi får stämmer inte alltid ihop med bilden vi försöker lägga, frågetecknen hänger i ganska länge. Berättartekniken bidrar till att bygga upp spänningen. De inre känslorna fångar det nästan ständiga tumult barnen upplever att livet de hamnat i har blivit. Detta är skarpt och insiktsfullt beskrivet med ett vackert & kraftfullt språk.

En mörk och stark saga där de utsatta skipar sin egen skruvade rättvisa. Människan kan vara människans glädje men också väcka våld, vara sårande och ge upphov till oändlig sorg. Sonya Hartnett är en briljant berättare.

Läst april 2017

Flykten

Av Jesús Carrasco

Berättandet sker från ett utifrånperspektiv, någon ser och registrerar men inte bara händelserna utan även känslor.
En pojke, gissningsvis runt tio år, är ute och irrar i ödemarken. Efter att ha legat hopkrupen i en grop smyger han mot en eld. En herde ligger och sover tillsammans med getter en åsna och en hund. Sakta knyts de närmre varandra mycket på grund av att mannen är svag och pojken i stort behov av beskydd och mat.

I Flykten skildras nästan inga samtal, mer hur kroppen registrerar och reagerar. Kraftfulla beskrivningar av dofter, av rädsla och av aningar. Trots ordkargheten överför herden sin starka känsla för rätt och fel, för värdighet, vilket är ett viktigt tema i boken.

Naturen är inte bara en bakgrund, den är en scen där allt sker konkret och påtagligt. Och så hettan och torkan. Hettan dominerar och påverkar de små människorna och djuren på den ödsliga plätten i södra Spanien (vilket jag gissar att det är eftersom det är grymt varmt och torrt). Solen och torkan har fått människor på flykt till städer där de kan livnära sig. Byar står tomma när vattnet har sinat.

Bit för bit förstår vi att något oerhört plågsamt hänt i byn som pojken lämnat. Inte bara en gång utan ständigt. Till sist rann bägaren över och han rymde. 

Dramatiken är ständigt närvarande. Överlevnad och flykt gör att pojken och herden inte kan strosa omkring i den frihet det annars borde innebära att valla getter. Borta vid horisonten virvlar olycksbådande dammet av ett fordon, kanske av en motorcykel? Ett ljud som får pojkens nackhår att resa sig och bit för bit förstår vi vad han blivit utsatt för.

Inga namn utan: pojken, herden, uppsyningsmannen, den lame etc. Som aktörer i en pjäs. Och kanske är det så att detta drama pågår. Pojkar misshandlas, missbrukas just nu i denna stund och förövaren vill inte ställas till svars. En urhistoria.

Sista meningen summerar denna nådlösa berättelse. Om att när regnet till slut kom. då släppte Gud på tortyrskruven en smula

En debut. Mäktig och oupphörligt fängslande. En blivande klassiker?

Läst 2017

Montedidio

Av Erri de Luca.  
En jagberättelse. I de trånga backiga gränderna vid berget Montedidio i Neapel växer bokens huvudperson upp. En pojke som stöttar sin hårt arbetande pappa nu när mamman är på sjukhus. Det är efterkrigstid och sakta börjar moderniteten smyga sig på men mycket är sig likt i de fattiga kvarteren. De som har skor har slitit dem så hårt att de bara är i delar. Tur då att Rafaniello, den blide men hemlighetsfulle skomakaren gör underverk med deras skor så de slipper gå barfota. Skomakaren har fått ett krypin hos snickaren mast´Errico där han hålls med sina pliggar. Pojken som berättar har fått en rulle papper av den slemme boktryckaren i kvarteret. Varje kväll skriver han korta notiser om sina upplevelser.

Den unge pojken håller på att komma i målbrottet och förstår inte riktigt vad som händer med honom. Yttervärlden tränger sig på och han bearbetar detta nya och inser sakta att barndomen är förbi. Det verkar inte gå att komma undan det allvarliga. Hans universum är hemmet och ansvaret i snickeriet, mötet med skomakaren och Maria vidgar hans synfält. Han tar sin tillflykt till taket där tvätten hänger och tränar med sin bumerang. Men han vågar inte kasta iväg den, då kanske han förlorar den. Men träningen gör honom starkare.

4.4
Läst juni 2017

Pojken som läste Jules Verne

Av Almudena Grandes. 

 

Han kallas Pyret för att kompisarna är huvudena högre än han själv. Nino bär detta med jämnmod för han tänker mycket och inser att om han blir stor och stark kommer han att tvingas bli soldat precis som sin pappa. Soldatlivet kan Nino ur sitt perspektiv för han bor på en civilgardesförlägggning i 40-talets Spanien med sin familj. Lägenheterna är trånga och lyhörda och det finns mycket Nino har förstått som hans föräldrar inte har en aning om att han vet. Han har insett att livet är helvete för pappan som tvingas jaga upprorsmän och vad värre är till och med skada dem. Att sluta skulle vara samma sak som att desertera och då drabbas även familjen. 

Då är livet lättare hos Pepe portugisen som bor i en gammal kvarn en bit uppåt bergen. Där kan man fånga kräftor eller bada i bäcken, där kan Nino koppla av och skratta tillsammans med mannen som ingen riktigt vet var han kommer ifrån. En dag får Nino låna en vacker bok av Pepe. Mystisk ö i ett dramatiskt hav. Så börjar Nino att sluka Jules Verne, en välkommen flykt i det spända läge som alla mer eller mindre befinner sig i Spanien 1948. Andra världskriget är slut men terrorn finns kvar i Spanien mellan nationalisterna och de rebelliska ... som har omgrupperat sig och för en gerillakamp mot bland annat civilgardisterna i staden Fuensanta de Martos i Andalusien. 

I takt med att Nino växer förstår han mer och mer av den dolda kampen mellan berg och stad. Det är en våldsam och oberäknelig tid. Sakta börjar Nino skönja mönster och inser att allt är verkligen inte vad det ser ut på ytan. 

Det här är en underbar berättelse. Genom Ninos först oskuldsfulla ögon tar vi del av ett inbördeskrig men det inser inte Nino förrän han blivit äldre. Han vet ju inte om något annat än utegångsförbud och att soldaterna bestämmer allt i en hårt reglerad värld. Sakta förstår han orättvisorna och sakta inser han att ett allvarligt spel sker mitt framför hans ögon. Lägg därtill den stora dos han får av äventyrsberättelserna vilket kryddar Ninos liv och spelar en viss roll senare i boken.

Boken börjar med ett kartavsnitt av Andalusien där allt utspelar sig. Jag hade också velat ha en lista över alla inblandade i berättelsen och deras inbördes relationer. Så ett råd till dig som blir sugen på att läsa boken, jag lovar du blir rikligt belönad, försök att ha koll på alla namnen redan från början 

Läst 2015