Döda kvinnor förlåter inte

av Katarina Wennstam

Slutet av 1800-talet och Stockholm växer så det knakar. Unga kvinnor och män kommer från landet och tar vad arbete som finns. Flickorna får ofta pigtjänster, inte mycket annat står till buds i en tid då kvinnor varken hade egna pengar eller något att säga till om. Men nu finns i alla fall chansen att tjäna en egen slant.

Vid ett nobelt hus på Hornsgatan nyårsafton 1895 gör portvaktsdottern Hildur en en fasansfull upptäckt på sin väg till utedasset. En ung flicka ligger blödande i snön. Inte nog med det, den tillkallade polisen upptäcker också ett foster under kjolarna. Möjligtvis har flickan försökt att fördriva fostret själv, vilket är straffbart. Flickan har tjänstgjort hos familjen Creutz, de som har paradvåningen i huset. Alla viskar och är förfärade. Även änkefru Olga Laurell, som helst inte vill visa ansiktet efter sviterna av syfilis (ja det var hennes man som smittade henne) nås av den hemska nyheten. Fredrika är ännu en kvinna som spelar stor roll i för handlingen i boken. Hon har kommit till staden för att vara sällskapsdam åt familjen Creutz snart giftasvuxna döttrar.

Orättvisorna är påtagliga men olika beroende på samhällsställning. Men när ytterligare en piga i huset råkar illa ut då kan kvinnorna inte vara stillatigande längre.

Döda kvinnor förlåter inte är en rasande uppgörelse med hur det egentligen stod till med kvinnors ställning i samhället.

Bakgrundshistorierna tar lite tid, men å andra sidan inser vi vidden av ojämlikheten och hur chanslösa kvinnorna var om de inte hade en man vid sin sida, eller undantagsvis pengar. Kvinnor som trillade igenom det grovmaskiga nätet föll oerhört hårt, många dog. När kvinnorna i huset lägger ihop ett och annat och stakar ut en strategi börjar det bli riktigt spännande.

Det är fem generationer sedan kvinnorna sågs som lägre stående. Fick inte äga, inte rösta, inte vidareutbilda sej. Och de bestämde inte över sin egen kropp. Männen var en hindrande mur som omöjliggjorde minsta förändring.

De flickor som kom till staden för att tjäna hade inga rättigheter. Om de utnyttjades av män och blev med barn ansågs de vara lägre varelser och straffades. Försökte de göra göra abort begick de en straffbar handling och fick slita ont i olika tvångsinrättningar.

Efter den här historielektionen tänker jag på alla kvinnor som banat väg för hur bra vi har det idag. Visst det finns det kvar att göra men kunskap om orättvisorna och slitet är grundbultar för  att vi ska förstå att vi är där vi är idag. Aldrig glömma, aldrig slå oss till ro.

Katarina Wennstam, född 1973 i Göteborg, är journalist, författare, debattör och föreläsare. Hennes böcker handlar om relationen kvinnor-män, brott och sexualitet.

Döda kvinnor förlåter inte är första delen i serien; Sekelskiftesmorden

ISBN: 9789189750081

 

 

Den sista fristaden

AvTracy Chevalier
Honor vill aldrig mer resa med båt, särskilt inte över Atlanten. Hon var sjösjuk under hela resan från England till Amerika då hon följde med sin syster västerut. Det är 1850 och en omtumlande tid för systrarna. Trygghet kan de till en början få hos andra kväkare men annars är det mesta nytt. Honor hamnar så småningom i Ohio, som visar sig ha mer frisinnade idéer än staterna söderut, gissningsvis är det titeln anspelar sig på. Men det är hårdnande tider och Honor trasslar till det för sig och andra eftersom hon vill leva efter Guds ord och behandla alla människor lika, även förrymda svarta slavar. 

Det är mycket som händer trots en ganska enahanda tillvaro på en mjölkfarm i Ohio. Den underjordiska järnvägen, som var ett nätverk för att stötta förrymda slavar, har knutpunkter i småstäder hos medkännande människor. Men skruvarna dras åt och den som hjälper kan riskera att få fängelse. 

Kvinnors liv och arbete och liv dominerar i Tracy Chapmans historiska romaner. hon öppnar dörrarna till det dagliga livet där en syssla eller hantverk hamnar i fokus. Här är det en mycket speciell lapptäckessömnad som Honor behärskar bättre än någon annan. Kvinnor skulle föra med sig ett antal täcken in i äktenskapen, färre än åtta sågs inte med blida ögon i kväkarförsamlingen. 

På ett år förändras Honors liv drastiskt och hon tvingas att tänka över sin situation fast valmöjligheterna verkligen inte är stora. Hon vantrivs i sin familj allt mer särskilt efter att hon inte fick hjälpa en dödssjuk slav som gömt sig i skogen.

Det är ingen dum idé Tracy Chevalier genomför i sina böcker, hon sätter strålkastaren på kvinnors villkor i olika tidsåldrar och hon gör det bra. Välskrivet och medryckande även om slutet i Den sista fristaden har ett väl tillrättalagt filmdramatiskt slut. Så har också, i alla fall två, av hennes böcker filmats; Flicka med pärlörhänge och Okända väsen. 

Den sista fristaden får en stark trea för att Chevalier levandegör en alldeles vanlig kvinna, sedan gör det inget att det stundtals blir riktigt spännande. Honor lever i en brytningstid.

”Hon hade haft med sig en tydlig princip… den att alla människor är lika mycket värda i Guds ögon, och därför inte skulle förslavas av varandra. Allt slaveri måste avskaffas. Det hade verkat som en enkel princip i England, men i Ohio tummades den på - av ekonomiska skäl, på grund av personliga omständigheter och djupt liggande fördomar som Honor kände även fanns hos kväkare.”

Ett beundransvärt researcharbete ligger bakom slavfrågan, jordbruk och natur, även sömnad, statskick mm. Chevalier säger att hon inför varje bok provar hon verkligen på det hon skall skriva om i det här fallet gick hon flera kurser i lappteknik. 

Författaren Tracy Chevalier är född 1962 i USA men bor i England sedan många år. 

ISBN 9789174751765

Stormsvalan: en roman från Napoleons tid

Av Evert Lundström

Det ryker och väsnas från de gamla försvarsställningarna i Götheborg. Murar och stadsportar skall rivas. Staden skall öppna upp för en effektivare handel. Men så hörs muller från Europa. Danmark och England är i krig och Sverige dras med. Året är 1808.

Det här är fonden men mest handlar Stormsvalan, som får sin titel förklarad alldeles i slutet, om tulltjänstemannen Daniel Forsman och hans familjs vardagsliv. De bor innanför Vallgraven, den gamla staden och de bor ståndsmässigt i en egen lägenhet.

Åt söder och väster växer staden. Västerut finns stödjepunkterna för skeppsfarten; sågarna, magasinen och varven. In i hamnen kommer skepp från Fjärran östern, England och Amerika. Mängder med hantverkare, idag yrken man får slå upp, kryllade längs älvskanten. Lotshjälp krävs vid de svåra skären utanför Vinga därefter kommer tullen i sina båtar och äntrar skeppen innan de får gå in i hamn. Nu får jag förklaringar till gatunamn och platser jag känt till sedan barnsben, det är intressant. Såggatan, jo här låg en stor såg, vid Bangatan en lång repslagarbana. Kabel- Vant- och Stortoppsgata nu ramlar begreppen på plats. Kajerna tillkom sent, innan sköttes avlastningen via mindre båtar.

Innanför förskansningarna halkar de hästdragna vagnarna i djupa lerspår. Gatulivet är trångt och doftrikt, trots att det äntligen är förbjudet att hälla avfallet i kanalen. Det är inte helt lätt att hålla emot de sjukdomar som grasserar, barnadödligheten är hög. 

Lydnad inför kung och fosterland är viktigt och kyrkans makt är stor, en del utmätta straff sker på kyrkplanen eller helt öppet på torgen.

Kungen deklarerar krig och spänningen stiger. Daniels bäste vän Magnus vill att de skall ta sig an en fribrytare, ett kaparskepp. Det var fullt lagligt fram till 1856 att nationer höll egna kapare. Två kända är danske Tordenskiold och Lars Gathenhielm från Halland.

Det är visserligen en manlig värld som tecknas men här ryms också fina scener från familjelivet, Daniel Forsman känner stor värme för sina nära. 

Författaren har verkligen grävt och hittat många guldkorn i gamla presslägg och arkiv. Att knuffa in dessa kunskaper i berättelsen så att det blir självfallet är en konst och oftast lyckas Evert Lundström levandegöra hur det kunde vara för drygt 200 år sedan. För denna intressanta inblick får Stormsvalan en fyra. Boken fick senare en uppföljare: Vargatider 1975.

Evert Lundström bodde i Göteborg hela sitt liv, flera bokserier om stadens historia hanns med, hade bakgrund som både militär och handelskorrespondent. Han skrev även deckare och översatte. 
Evert Lundström levde mellan 1924-2004.

ISBN 9100393517

Blindtunnel

Tove Alsterdal intresserar sig för platser där politiska beslut vållat oreda och obotlig skada. Konsekvenserna blir att det invanda förvrids, saker ställs på ända och bidrar till att människor vänder sig mot varandra. Oerhört tragiskt och samtidigt intressant att utforska. Händelserna har som sagt att göra med avlägsna beslut. Det är här i beslutens svanstipp som Tove Alsterdal gärna befinner sig och borrar. I I tystnaden begravd beger sig unga svenskar till Sovjet med hopp om ett bättre liv. I Vänd dig inte om står diktaturens härjningar i Argentina och dess offer i centrum.

Blindtunnel är den tredje boken jag läser av Tove Alserdal och nu är vi i Centraleuropa med pittoreska småstäder vid slingrande floder inramade av bördiga vinodlingar. Här har ett medelålders svenskt par bestämt sig för att starta om, renovera en äldre gård och kanske lära sig om vinodling. Området ligger i nuvarande Tjeckien, men visar det sig, gömmer mycken tragik. Sudetenland var ett attraktivt område för Hitler, det var det första landet som annekterades med britterna och fransmännens goda minne i tron att Peace in our time skulle råda framöver. Efter 1945 vändes hatet mot sudettyskarna och de fick fly för sina liv. De som kom undan.

I källarvalven hittar Sonja och Daniel ett mumifierat skelett av en ung pojke. Det ena leder till det andra och snart är de indragna i ett förlopp med smutsiga historiska rötter. De som har minnen kvar från den turbulenta tiden efter kriget är antingen försvunna eller har svårt att minnas. Inte heller alla vill minnas, det märker Sonja som förtvivlat försöker rentvå sin man, vilken hamnat i skottgluggen. 

Väldigt lite verkar ha skrivits om sudettyskarnas öde menar författaren som i efterordet ger tips om vidare läsning. Området hamnade bakom järnridån under nästan femtio år men när muren fallit blev det känsligt att försöka leta efter byar eller släktingars hus. Där bodde andra nu som inte var ett dugg intresserade av historien. Området var tysktalande men tidigare hade man hade levt sida vid sida med tjeckerna under långa tider. Barnen som lekte med varandra bidrog till att området mer eller mindre var tvåspråkigt. Om kartan: Rosa områden = tysk befolkning i Österrike-Ungern 1911.

Visst kan Blindtunnel läsas som en kriminalhistoria, någon är skyldig till ett mord men ju längre jag läser ju mindre betydelse får just det spåret. Däremot hur den smutsiga historien sitter kvar sjuttio år senare. Dåliga samveten har lett till en omskriven historia och skapat en viss sluten atmosfär där man lätt misstänker människor trots att åren gått. Just detta bränner till och stämmer till eftertanke. Hur gör vi för att något sådant här inte får hända igen.

Blindtunnel får 4.0 för en intressant historisk djupdykning, krimdelen bidrar att föra handlingen framåt inte mycket mer. Men Tove Alsterdal har ett snyggt och effektivt språk. 

ISBN: 9789177797371

En osynlig

Av Pontus Ljunghill
En något annorlunda kriminalroman som borrar djupt och länge och är därmed en tjock en,

nästan 400 sidor. Styrkan är miljöerna och karaktärsbeskrivningen framför allt av kommissarie Stierna. Vi befinner oss i tjugotalets Stockholm en stad i förvandling, det rivs och byggs oupphörligt.

Stierna är ett befälsämne, det märks när han har sina läsningar, det vill säga samlat alla kriminalpoliser och redogör för läget i landet och i Stockholm. Hans chef litar benhårt på Stierna som också har en naturlig auktoritet och därmed lätt att få manskapet med sig. Han är relativt nygift och bor ute på stan. En del poliser bor i själva polishuset på Kungsholmen med sina familjer men det är något Stierna aktar sig för. 

Så dyker det ohyggliga mordet på en åttaårig flicka upp och Stierna blir ansvarig för utredningen. Ingrid Olsson hittas i ett nerlagt varv på Djurgården en sensommarnatt. En man i kostym och hatt har setts i omgivningarna men det är oerhört svårt att komma vidare. Fler poliser sätts in letandet och man förstår att Ingrid har förts bort från Vasaparken en sen kväll. Stierna lovar den ensamstående mamman att han kommer att hitta förövaren. Så växlar handlingen till 1953 och Stierna är inte längre kommissarie vid våldsroteln. De senare åren har han förestått Polismuseet. När han lämnar den posten är det bara någon vecka till innan fallet Ingrid Bengtsson blir preskriberat. Han tar båten till Visby där alla akterna väntar, skickade innan, på hotellet. I Visby promenerar Stierna, äter en stilla middag och lägger sig och funderar medan domkyrkan slår sina dova slag. Tiden håller därmed helt påtagligt på att rinna ut för fallet som tagit all hans kraft, hans äktenskap och till och med hans karriär.

En journalist har spårat upp Stierna och vill göra ett porträtt av den kände polisen. Motvilligt går Stierna honom till mötes och det blir några kvällar med öl och samtal. 

I återblickarna förstår vi vilken otrolig möda man gjort sig i spaningarna efter mannen i kostymen och hans stulna Chevrolet. Vasastadens alla ölhak och fik finkammas, alla som kommit i kontakt med flickan och hennes familj intervjuas flera gånger. Den tekniska avdelningen gör allt för att söka finger- och däcksavtryck. Till slut går man ut i pressen med en halvdan teckning. Men inget resultat, mannen är som uppslukad av jorden, tills…

Det finns ett tillfälle när polisen är hack i häl på den misstänkte och nu när det gått 30 år är Stierna beredd att berätta en del av den historien. 

För stockholmsälskaren är boken ett måste. En osynlig är lika mycket en stadsskildring med instuckna historiska skeenden som påverkar invånarna mer eller mindre, kafferansoneringen till exempel. 

Krimhistorier skall aldrig avslöjas och här skulle jag vilja säga att i fallet Den osynlige skulle det vara en ren dödssynd. Så du som tycker att det är segt emellanåt - håll ut och kika inte i slutet!

Detta är den första boken i serien Historiska Stockholmsmord 

4,0

Läst januari 2018

Ormen i Essex

Av Sarah Perry

Efter tio sidor är jag fast. Kanske är det igenkännandet, här finns en fläkt av Dickens, Austen och andra goda engelska författare som vet hur en berättelse skall fängsla och fogas ihop.

Och visst blir man nyfiken på vad för slags orm det handlar om? En bedragare eller rent av en riktig orm och att döma av det suggestiva omslaget tror jag det kommer att det vara en del skräck eller spänning med. Ett väldigt vackert omslag för övrigt och tankarna går till William Morris. Den viktorianska tiden verkar vara en ständig inspirationskälla för olika slags berättelser.

Handlingen är förlagd till östra England, Essex, ca 11 mil nordost om London. När det gäller tiden blir jag osäker, Londons tunnelbana nämns (den äldsta i världen f ö, invigd 1863) men även bilar och här blir jag förbryllad. 

Den nyblivna änkan Cora Seaborne hälsar på vänner i Colchester och grips av naturen, havet och inte minst människorna hon träffar. Här vill hon stanna med sin märklige son och sin robusta sällskapsdam för att om dagarna ströva omkring och leta fossiler. Men i byn utanför staden, Aldwinter dit hon sedermera flyttar, florerar rykten om övernaturligheter. Det talas om ett väsen som ytterst sällsynt kan anas mer märks dess framfart på nätterna. En man hittas oförklarligt drunknad en nyårsnatt, djur och båtar har försvunnit, och nu finner folk tecken mest hela tiden. Barnen hålls inne och att prästen predikar tilltro till förnuft och den allsmäktige tycks inte hjälpa. Vidskepelsen har tagit grepp om hela byn. Inte blir det bättre av att Cora vill söka fossiler i flodens mynning, inspirerad av Mary Anning som hittat rester av en sjödrake i Cornwall, och hon vill berätta om dessa förhistoriska varelser för skolbarnen. I stället för ett tillfälle till upplysning får mötet en motsatt effekt. Barnen skrattar hysteriskt och allt slutar i total villervalla. Förnuft ställs mot känsla, vidskepelse kontra vetenskap. Vissa vill förändring andra biter sig fast i religion och konservativa värderingar, det bestående.

Boken är rik på starka karaktärer, snirkliga förvecklingar, historiska bakgrunder och instuckna hintar om övernaturliga ting. Här finns också ett starkt litteratur- konst- och idéhistoriskt intresse och det är härligt att plöja fram i Essex leriga jord där dimman kan dölja det som ännu är oupptäckt. Även Keats blå blomma fläktar förbi, romantiken är slitstark.

Här talar Sarah Perry själv en stund om sin bok. Och hon nämner vänskapens olika skepnader. Javisst, det är ju ett starkt tema, hur kunde jag missa det? Men det är en rik bok med många skikt och av det skälet tror jag tror att det kan vara en bra bokcirkelbok.

Angående Mary Aning som är nämnd här ovan så har Tracy Chevalier skrivit en fin bok om hennes passion i att leta fossil, Okända väsen. Hur Mary Anning kom att bli en fossilletare är verkligen en speciell berättelse, läs gärna Okända väsen.

4,5 
Läst februrari 2018

Romarblod

Av Steven Saylor

I det antika Rom finns Hittaren, smeknamn för Gordianus som försörjer sig på att leta upp människor och skaffa information. 

Här anlitas han av själve Cicero och tiden är ca 80 f v t.

Författaren verkar ha plöjt hyllmetrar av romarrikets historia och tankarna går till TV-serierna Rome och I Claudius när makten beskrivs. Men här förekommer också en del bra miljöbeskrivningar och Rom framstår som en stad i odörer där ett människoliv inte var mycket värt, speciellt inte om du var slav eller kvinna. Rom klättrar vackert uppför sina grönskande kullar och inne i de välbärgades hus finns svala, rena innergårdar med fontäner i motsats till de illaluktande gränderna nere i stan med fallfärdiga hyreskaserner där det finns väktare på varje plan för att mota bort oönskade gäster. Interiörerna från slott och koja är mer än skissartade, jag ser rummen framför mig.

Personteckningen är som den är i deckare, sällan något man minns. Här finns dessutom drag av fluktande gubbe men det är inte så mycket att jag lägger boken ifrån mig. Det som är intressant är hur oskyddade människorna var och helt utsatta för maktens nycker. I Romarblod är det diktatorn Sulla som regerar (han kallar sig diktator). Under honom florerar intrigerna för att skapa sig egen vinning - girigheten har inga som helst gränser - vilket orsakar ett smärre kaos. 

Det är i detta halvpolitiska skumrask som Gordianus skall försöka skapa klarhet i varför en Sextus Roscius en adelsman och godsägare blivit mördad, detta för att frikänna sonen som nu är anklagad. 

Försvaret tas upp i Ciceros egen bok Di officiis (Om plikterna)
Det finns fler böcker om Gordianus.

För er som vill få mer av intriger och giftigheter, på mer än ett sätt, i de romerska palatsen, finns här första avsnittet av I Claudius från 1976.

3,5 

Läst juni 2017

Masja

Av Carola Hansson 2015

Masja är femte barnet till Sonja och Leo Tolstoj, de får tretton barn med åren. Två (kanske någon mer) dör i unga år. Masja lever mellan 1871 - 1906.

När Masja är några år säger fadern att det kommer att bli svårt för henne eftersom hon är intelligent men ful. Men det här innebär inte att fadern på något sätt vänder henne ryggen, snarare tvärtom. Öppet säger han att hon är den som står honom närmast, det är Masja som får renskriva, ta diktamen och som fadern även rådfrågar när det gäller texter. Det här väcker blandade känslor i familjen, framför allt blir mamman Sonja stundtals vred och svartsjuk. Mamman är den som har hand om ekonomin och även kontakten med förläggare m fl. Även detta skapar slitningar om vad som skall publiceras och hur. Lev vill att hans skrifter (pamfletter) skall spridas gratis till bönder och arbetare det vill inte modern. Ofta berättas om föräldrarnas gräl och många gånger slutar det med att någon av dem reser bort men de kommer alltid hem igen. Sonja fotograferar familjen. En del av dem finns på nätet.

Boken handlar om Masjas liv men öppningen i boken är en scen när hon är vuxen och gift. Tillsammans med sina bröder och sin man Kolja står de vid en åkant och hon berättar att pappan sagt att nu är hon sig lik igen, så som hon var förr. Den här scenen återkommer alldeles i slutet av boken, strax innan Masja blir sjuk och inom en vecka dör.

Patriarken Lev Nikolajevitj Tolstoj, född 1828, är godsägare och en förmögen man. På hans ägor finns bönder som nyligen släppts ur livegenskapen. Både Masja och fadern hjälper till med sysslorna på ägorna. Bland annat är de med vid höbärgning och Masja, vid vuxen ålder, bistår med sjukvård och försöker även starta en skola för bybarnen. Undervisningen går om intet p g a av kyrkan eftersom Masja inte vill följa den ortodoxa tron. 

Trots eller kanske för att han är godsägare plågas Lev av ojämlikheten men är samtidigt snärjd av den. Han lever ett mycket asketiskt liv i sin herrgård, är vegetarian, dricker inte och är mycket måttlig med mat och ägodelar ö h t. Men familjen lever på sina tillgångar, det finns flera hus och på vintrarna bor de i Moskva, på somrarna i Jasnara Poljana utanför Tula. De har även fler fastigheter eller så bor de ofta hos släktingar. Det är en del av deras livsstil, att åka och bo hos släkten ofta i flera veckor. Barnen undervisas av guvernanter och hushållet har tjänstefolk.

Tidigt blir Masja förbunden med sin far på ett djupare plan än med någon av de andra syskonen. Tolstojanismen var en lära vitt spridd. Ständigt finns lärjungar vid faderns sida och de reser runt och predikar fädrens lära. Leo är troende men föraktar ortodoxin med rökelser och villfarelser, han tror på ett mer jämlikt samhälle och fasar för de djupa klyftorna, analfabetismen, träl-tillståndet. I deras by råder ett bättre liv än i de flesta andras. Detta förändras i takt med ett hårdnande politiskt klimat. Revolutionära idéer vinner mark och när tsaren möter hårt mot hårt (slår ner protester med sablar) når dessa upproriska tankar även bönderna. Rykten om gårdar som sätts i brand  och en otrygghet börjar spridas bland de besuttna. Detta rycker Lev Tolstoj på axlarna åt. Över huvud taget är han en komplex person, ofta motsägelsefull, nyckfull och ibland klokheten själv. 

Masja har svårt att frigöra sig från fadern och familjen och det blir inte lättare när hon vägras gifta sig med de hon vill. Till slut går hon mot föräldrarnas vilja och gifter sig med en släkting, Kolja Obolenskij. När detta blir bestämt låter fadern sin dagbok ligga öppen och där läser Masja att han beklagar giftermålet. Han tycker Masja är ämnad för något större. Det är som att ”göra mat av barn”(!)

Att Carola Hansson lyckas hålla ihop den här historien är en prestation. Hon lär ha studerat källor och familjen Tolstoj i tjugo år. Tre böcker finns nu om familjen. Andrej (brodern) en om Ilja ett barnbarn till LT och så Masja. Många citat är insprängda i den löpande texten och det sker väldigt smidigt.

I boken skriver Masja dagbok och den är en bärande del i boken Masja, men enligt radioprogrammet Romanpriset 2016, då boken diskuterades, finns det inga efterlämnade dagböcker.

Masja möter många motgångar, moderns kyla, faderns manipulativa övertag (han älskar henne på ett hårt och beroendeframkallande vis) sju missfall, inga överlevande barn. Hon är aldrig rädd att hugga i och när hon inte är sjuk arbetar hon hårt med gårdssysslor och sjukvård. Mot slutet får Masja åka på konvalescens då det florerar lungsjukdomar mm.

Trots att Masja anammar faderns teorier lever hon och Kolja som herrskapsfolk. Det är som att de inte kan något annat. Kolja är oförmögen att finna något arbete och varför skulle han. Familjen samlas ofta till högläsning, pianospel och sällskapsspel. Pappan älskar Schubert.

Masja är en god människa, snudd på helgon. Allt hon får gå igenom, sällan klagar hon. Hon försöker tänka gott och ta lidandet med jämnmod. Ständigt står hon i kontakt med fadern, i brev (varje dag nästan) el samtal. 

Det som står ut alldeles särskilt är det oerhört starka bandet mellan far och dotter.

4,3

September 2016

Så kunde kvinnor ha haft det

Sedan ett tag skrivs det svenska historiska romaner med ett annat historiskt perspektiv. Helt borta är Släkten och börjar med Katarina Mazettis bok Blandat blod som tar sin början på 800-talet i Blekinges skärgård. De sjöfarande söker sig till Rusernas rike för handel. Vi möter hövdingar, trollkunniga kvinnor och trälar. I de senare delarna kan man via en släktkarta se hur banden går mellan kvinnorna. Personerna är fiktiva men invävt är historiska skeenden. I tredje delen, Tempelbranden har vi förflyttat oss till Mälardalen och nu verkar kampen mellan de asatrogna och kristsärkarna spetsas till ordentligt. Det är nu eller aldrig det skall ske. Åsa, en skicklig runristare vill hålla kvar sin hednatro men trycket är stort från familj och omgivning, så stort att hon straffas.
farbröder som Widding, Rune Pär Olofsson och serierna som lånades förr, på 80-talet. In kommer i stället kvinnliga författare som beskriver det lilla livet. Ett annat ansvar det att hantera liv och död och dessemellan byket, förråden, tjänstefolket och kärleken. Kvinnor är rådiga
och tampas listigt med männens maktmissbruk för att få möjlighet att agera efter eget huvud. Ofta är det serier som utspelar sig i vikinga- eller medeltid. Ibland tar sagan fart och vi får veta hur det var på hednatiden när gudarna fanns med bland folket. Dessutom håller det på att skrivas en stafettserie med olika författare för varje ny del. Den heter
Historiska media har än så länge givit ut sex delar och tanken är att de skall gå från vikingatid till nutid. Ramverk och granskning för hela serien står historieprofessorn Dick Harrisson för. I serien Släkten är författarna pålästa och engagerade, det är spännande böcker. Om kvinnorna tidigare lyst med sin frånvaro i svenska historiska romaner så syns och agerar de nu rejält. En serie som närmar sig sagans värld är Johanne Hildebrandts Valhallaserie. En historiefantasy med levande gudinnor som agerar för att försöka behålla fred när männen gärna rustar för sammandrabbningar.
Dottern, som jag skrivit om, är första delen i en serie om kvinnoliv i reformationens Sverige, Fem pärlor till Jungfruns krona.
Läst vintern 2014