Stacken

av Annika Norlin

En grupp vilse män och kvinnor har mer eller mindre råkat hamna på samma plats. De lär känna varandra och efter ett tag kallar de sej för Stacken. Utanför Stacken är livet för mycket med obegriplig hets, nonchalans och våld, där är det svårt att bli accepterad för den man är.

I Stacken har de likt myrorna funnit sina roller och är tillfreds med dem, eller? De har ju allt; hem och gemenskap. Allt rullar på år efter år, det är bara några saker som är tabu och skall undvikas, de hänger ihop med hur samhället där utanför fungerar. Så de stannar kvar och bygger ett hus till, gräver ännu ett trädgårdsland. Tills utbrända Emelie får syn på dem från sitt tält i skogen. Trots att hon inte klarar av några intryck över huvud taget blir hon sakta nyfiken. Dansar de nere vid vattnet och vad gör de under den stora granen? Och vilka är de? 

Stacken väcker frågor om våra grundläggande behov av hur vi som gruppvarelser lever våra liv, vår längtan efter bekräftelse och närhet, att ledas eller att dra sej undan när det gör ont. Och när vi fascineras av någon eller några, vad gör vi då med vår inre röst? Det gäller både jaget och i samhället. Här dyker teorier upp av ekosofen Arne Næss även den mer militante djupekologen Pentti Linkola.

Stackens idé är inte så tokig, ja till och med lätt oroande, delvis småputtrig. Civilisationskritik och frågor om hur mycket frihet vi mäktar ständigt beroende av andra som vi är. Stacken prövar en idé i berättelseform. Det går sådär. Emelie berättar utifrån sina anteckningar, annars är det en allvetande berättare  Här finns en del intressanta iakttagelser ibland småler jag men idén häftar inte kvar. Så det blir bara en trea för Stacken.

Annika Norlin, född 1977 i Östersund är låtskrivare, journalist, psykolog, musiker och författare. Stacken är hennes debutroman. Mycket känns igen ifrån den tidigare novellsamlingen Jag ser allt du gör 

ISBN: 9789127184121

Båten

av Lotta Lundberg
Skulle du kunna tänka dej att segla över Atlanten med fem okända människor? På segelyachten Malina finns kaptenen Parvani och fem kvinnliga matroser. De har aldrig träffats tidigare, sammansättningen av gruppen står Parvani ensam för. De flesta har stor seglarvana, förutom Marie men hon är å andra sidan syrra vilket kan vara bra att ha ombord.

Livserfarna kvinnor med järnviljor på en liten yta, ja det är som upplagt för konfrontationer trots Parvanis långtgående teori om att det är en ultimat grupp. Hon hymlar inte med sin roll, det är hon som bestämmer och varje dag har de "rundan", då skall allt ventileras.

Båten handlar mer om det psykosociala än om själva seglatsen. Besluten påverkar alla, besättningen har inte behövt att göra avkall på sin integritet tidigare. Det blir konflikter så klart, tolerans ok men till en viss gräns. Vad gör man när en i besättningen använder det ransonerade dricksvattnet till att tvätta underkläder i?  

Grundfrågan; funkar feminism på mycket trång yta och hur mycket av individualiteten går att jämka på? Går detta grupptänk att översätta i praktiken på land? Eller handlar Båten om de medelålders kvinnornas olika vägval i sina liv? Hur mycket vågar de satsa av sig själva och sina värderingar, eller rättare hur är det med självkännedomen?

Strapatserna betas av och är snyggt inflätade i handlingen. Ibland blir det allvarligt på riktigt med skyhöga vågor, en motor som lägger av, sjuk kapten, vatten- och matransonering ute på öppet hav. Parvani har en tes: riktigt självständig blir du inte förrän du härdats fysiskt och psykiskt till exempel på en båt. 

Praktiserad homosocialitet innebär att man gör saker tillsammans med de man trivs med. Vissa normer kommer i kläm men frågan är om den platta organisationen samtidigt tolererar stark styrning, för praktiska saker delar alla på men i skarpt läge är det kapten som tar besluten. 

Jag gungar gärna med och är verkligen nyfiken på hur gruppen skall fixa seglatsen, faktiskt mer än om de kommer att anlända till Karibien. Det är onekligen en lockande idé, spänning finns på många olika plan, Som läsare går det inte att koppla av, vilket förmodligen besättningen inte heller gör. Snyggt gjort, idéromanen Båten får en fyra.

Citat 

"Att segla på kvinnors vis är att segla med så få hierarkier som möjligt. Det är feminism i sin prydno" 

"Alla ska med och om någon inte fattar något ska vi ta reda på och förstå varför"

Lotta Lundberg är född 1961. Hon arbetade som högstadielärare innan hon debuterade som författare 1998. Lotta Lundberg bor i Berlin.

ISBN

9789127175617

Klubben

Av Matilda Gustavsson

Förvåningen visste inga gränser, i alla fall i media, efter Matilda Gustavssons artikel i DN i november 2018, där arton kvinnor berättade om övergrepp som skett över tid av en och samma man i Stockholm.

Allt startade med att Weinsteinbubblan sprack i USA. Ett rovdjur hade tafsat för sista gången och #metoo tog fart. Några tog mod till sig och berättade om Kulturprofilens övertramp i Stockholm.

Visst var det för jävligt men varför denna enorma uppståndelse? Förmodligen för att det inte går att komma ifrån kopplingen till Svenska Akademin som samarbetat, givit ekonomiskt bistånd och hyllat den så kallade Kulturprofilen som nu anklagades för övergrepp. Den tidigare oantastliga akademien får smuts på sig och kända namn snurrar runt i medielogiken. Det var dramatik i flera veckor. 

Eftersom jag läste Matilda Gustavssons artikel när den kom i november 2018, med det kända fotot på de arton kvinnorna, tyckte jag att jag kände till händelsen som var minst sagt hårdbevakad så man kan ju undra; varför ändå läsa Klubben? Jo det visar sig att den ger en fördjupande bild av förloppet 2018-2019, strukturen bakom och den belyser när något helt går över styr. Klubben låter också kvinnorna tala om varför de teg. En annan fråga är hur kan man kan skydda en man som begår till och med synliga övergrepp? 

Klubben handlar inte bara om mannen som numera sitter i fängelse och vars klubb ej längre existerar. Den handlar också indirekt om hur vi funkar i grupp, hur svårt vi då har att säga stopp nu går du går över gränsen. Kulturområdet är särskilt känsligt. Få har fast anställning, ens namn får inte bli nersolkat. Alltså flyter gränserna alldeles särdeles inom kultursfären där man behöver få ett gig, en roll, en utställning så man vänder bort blicken, är feg helt enkelt.

I boken sägs att skvaller är en stark kraft, den förenar människor och skvallret kan idag fara fram i chockvågor i sociala medier och tidningar. Sammanhanget vi ingår i verkar ibland viktigare än förnuftet. Klubben får mig att tänka på moral, ansvar och hur grupptryck fungerar. För det och för en text med driv och flyt får Klubben en stark trea.

Klubben översätts nu till flera språk, intresset verkar stort.

De polyglotta älskarna

Av Lina Wolff

En titel som kan leda tankarna åt olika håll. Till en början tar jag reda på att en polyglott person behärskar många språk. Detta reser frågetecken om vad som gömmer sig bakom det snygga omslaget. Så jag läste, det är ett par veckor sedan så jag får loda i känslan som blev kvar. 

Männen är vilse. Dejtingapparna bidrar inte till att stärka medkänsla och vidsynthet, tvärtom triggar de gamla ruttna bilder av vad en man är. Män som skapar på egen hand, ta en författare, har en trendens att blåsa upp sitt ego. Den andra sidan, den inre, är något de skyr där är det brådsvart. 

Kvinnorna är också fast i föreställningen och behovet av att träffa någon. Men varför blir det så sällan bra? Den inre mognaden stannar upp och förvirringen kan driva en över kanten. Den som genomskådat detta töcken är en sierska som förlorat sin syn. 

Ja nu kan detta låta som som raljerande och fånigt men boken är en fängslande och snyggt hoptvinnad  historia i tre akter stundtals med en skoningslös svart humor. Flickan från landet söker efter något mer och helst en älskare från storstaden. Författaren som inte har några som helst skrupler för att få till Boken. Den luttrade, cyniske kulturmannen som gör allt för att hålla fasaden. En italiensk adelsfamiljs kvinnor låter sig intervjuas med katastrofen runt hörnet. 

De polyglotta älskarna väcker tankar om de onödiga roller vi tvingas ta på oss och spela med i. Att vi inte rannsakar vilka våra behov verkligen är, att vi beter oss som djur bakom en kultiverad yta. Och allt hade kunnat bli en aning lättare om vi tog ett steg åt sidan, lärde förstå vår längtan och kanske då få till verkliga relationer.

Lina Wolff fick Augustpriset i romanklassen 2016 för De polyglotta älskarna. 

4,5
Läst januari 2018