Kvinnor jag tänker på om natten

 av Mia Kankimäki

Titeln känns otymplig och lite sökt, dock förklaras den genast. Författaren lider av en långvarig fyrtioårskris och har sömnbrist. Hon behöver föredömen, hon behöver tänka på kvinnor som realiserade sina drömmar när det var snudd på otänkbart. Sömnlösa nätter tänker hon på kvinnor som haft långt värre bekymmer, dessutom tyckte om att resa och inte vilka resor som helst. Några av damerna reste i korsett och långa kjolar jorden runt och det för mer 150 år sedan. Farofyllda färder där skäl måste anges (som insamlande för museer, pilgrimsvandring) eftersom det då var otänkbart att kvinnor reste på egen hand. Den sömnlösa författaren kan trots allt skriva och det får vi onekligen prov på. En diger välskriven lunta blir det om kvinnliga upptäcktsresande och konstnärer, några som tidigare hamnat i skymundan. 

Mia Kankimäki skriver flyhänt och precis när det börjar bli lite långrandigt byts perspektivet.  Hon refererar och resonerar, blandar egna tillkortakommanden med nerslag i kvinnliga resenärers glädjeämnen och vedermödor.

När det gäller den första gruppen, upptäcktsresande, kan jag inte släppa att de reste när kolonialismen med kraft ritade gränser och satte sina sina klor i de världsdelar damerna besökte ; Afrika, Amerika och Asien. Här blir jag förstämd över det jag idag uppfattar som aningslöshet men som förmodligen inte alls var ifrågasatt för europeerna, man upptäckte ju världen.

Trots allt lär jag mej en hel del. Karen Blixen känner jag till och påminns om den fina Babettes gästabud, hon skrev böckerna först när hon återkom till Danmark. Men det är ändå berättelserna om renässanskonstnärerna jag kommer att minnas bäst. Kvinnor jag tänker på om natten verkar ligga rätt i tiden, efter århundraden är de äntligen framplockade ur magasinen. 

Stilen ligger nära kåseriet i tonen, lätt humoristisk aldrig spefull eller ironisk. Kankimäki står på damernas sida även när de gör uppenbara tossigheter. Ta till exempel österrikiska Ida Pfeiffers omåttliga snålhet. Viktigt med författardistansen, risk annars att hela bygget skulle krepera, de är ju ändå hennes drömska förebilder, då går det inte att idka överlägsen beskjutning. Kvinnor jag tänker på om natten är underfundig, lärorik och underhållande, kanske en aning för lång. Den får i alla fall en god trea.

Några av kvinnorna som skildras: Karen Blixen, Alexandra David-Neel, Artemisia Gentileschi, Mary Kingsley, Yayoi Kusama,

Mia Kanimäki, född 1971 i Helsingfors, är en finländsk författare. Hennes böcker blandar kvinnohistoria med reseberättelser och självbiografi. 

Översättning: Camilla Frostell

ISBN: 9789146236931

De förlorade minnenas ö

av Yoko Ogawa

På en japansk ö lever människorna under ett mycket speciellt förtryck. Saker tas ifrån dem och de raderas dessutom från människornas minnen. 

När detta sker kommer människor inte längre ihåg, jo några och de måste interneras eller vad man nu gör med dem för de kommer inte tillbaka. Rädslan smyger sig på i takt med att osäkerheten ökar och så långt är jag med men jag kan inte engagera mig i människorna eftersom jag hela tiden tänker på de stulna minnena. Om man vill kontrollera andra är då minnesförlust den bästa metoden? I Ogawas bok är det dessutom hela sjok av minnen som raderas, till slut även kroppsdelar. Det är här när det kantrar över mot surrealism som jag tappar taget. Läslusten försvinner.

Om vi skall skrämmas till eftertanke kring hur demokratiska samhällen kan tillbakabildas tycker jag att Atwoods Tjänarinnan har en mer solid tankestruktur. De förlorade minnenas idé är bitvis fascinerande men logiken, själva bygget håller inte. Om det är tänkt som en allegori funkar det inte när förtrollningen uteblir.

Det skaver mellan tanke och drömsk dystopi. Nej, De förlorade minnenas ö når inte fram, det blir bara en tvåa. 

Yoko Ogawa är en japansk författare född 1962 i Okayama. En av hennes tidigare översatta böcker handlade också om minnet; En gåtfull vänskap, den tyckte jag mycket om. 

ISBN
9789189175167

Hur mår fröken Furukura?

Av Sayaka Murata
Keiko har hittat rätt i livet. I närbutiken där hon arbetat i många år funkar allt och hon känner sig delaktig som aldrig tidigare i sitt trettiosexåriga liv. Keiko vet att hon är annorlunda (det är hon själv som berättar) men i butiken känns det inte så. Att vara en kugge i maskineriet passar henne perfekt. Arbetsmoralen är hög, man lovar varje dag att göra sitt bästa för att klara de utsatta målen vilket bara stimulerar Keiko. Men sakta börjar det gå upp för henne att omgivningen ser annorlunda på saken, hur länge är det egentligen lämpligt att vara timanställd i en närbutik? Andras åsikter biter och rubbar så småningom hennes cirklar men när hon försöker ändra sin roll, för det är så hon uppfattar omvärldens krav på att bilda familj, då går luften ur henne.

En lätt skruvad historia om våra normer och vad anpassning kan leda till. En annan aspekt är kring AI och robotar. Keiko Furukura har inga egna åsikter kring sitt arbete, hon bara lyder och jobbar hellre extra än drar benen efter sej. 

Att denna milda satir utspelas i Japan, som verkar ha stora krav på sina medarbetare och medborgare, skruvar till Hur mår fröken Furukura? ett snäpp. Steget är kanske inte så långt mellan att passa in i mallen och att vara en väl fungerande robot?

Hur mår fröken Furukura? påminner i tonen om Jonas Karlssons berättelser, fast utan underskruv. Jag kan mycket väl tänka mej boken överförd till scen. 

Underhållande för stunden, ett plus är det välfunna nudelomslaget. Fröken Furukura får en knapp trea. 

Sayaka Murata är en japansk författare född 1979

Boken har översatts till nästan trettio språk

Här en intervju om boken från 2018 som bland annat tar upp att Sayaka Murata själv arbetat i en närbutik. De verkar vara oerhört viktiga i det urbana Japan.

ISBN: 9789178616343

Jag kallade honom Slipsen

Av Milena Michiko Flasár
Unge Taguchi Hiro har lämnat sin självvalda isolering och sitter nu i parken och kikar i smyg på en medelålders man. Han verkar vara en av alla de kostymmän som slukas av kontorshusen på morgonen. Men mannen går inte tillbaka efter lunch, han sitter där hela dagen.

Så småningom tar de försiktigt kontakt. Det blir ett möte mellan två som inte pallat trycket, som inte orkat. Personlig tragedi i kombination med en utsiktslös framtid för Taguchi, uppsägning för Slipsen. Sakta händer det som Taguchi fruktat mest, band binds. Därmed finns något man kan förlora och bråddjupet öppnas än en gång. Tankarna han undvikit på sitt rum börjar sakta pocka på men får en annan form nu när de tas emot av Slipsen.

Ganska snart kommer de till sina smärtpunkter i sina sparsamma samtal. Och de berör. Hur bevarar man sin mänsklighet? Inte är det genom att fega ur som Taguchi gjort gentemot sin vän Miyajima, kanske en av anledningarna till att han senare isolerar sig.

Slipsen ljuger för sin fru och därigenom mot sig själv. Och gör de inte båda det som inte lever livet fullt ut. Är vi alla så fega när det kommer till kritan, vågar inte avvika utan gömmer oss för oss själva och för andra. Samhällena vi lever i är hårda, kanske märks det mer i Japan med sina stränga levnadsregler och karriärism. 

Konsekvensen av alla måsten blir att vissa faller utanför ramarna även om det inte märks alla gånger. Det märks ännu mer idag när sociala medier kommer åt våra allra innersta behov av tillhörighet och behovet av att bli bekräftad. 

Unga människor, särskilt, kan inte gömma sig. Är man inte med är man ute snabbare än någonsin tidigare och den psykiska ohälsan ökar. 

Kanske kan man säga att Taguchi och Slipsen håller på med en form av civil olydnad att de är en slags pacifister? De vill inte ut och kriga.

Milena Michiko Flasar lyckas med konststycket all skriva om det till svåra med lätthet o precision därför får Jag kallade honom Slipsen en fyra.

Milena Michiko Flasár är född 1980 i Österrike. hon är dotter till en japansk mor och en österrikisk far. Idag bor Milena Michiko i Wien.

Bonus: Ordförklaringar i slutet av boken.

ISBN: 9789188155184

En gåtfull vänskap

En kvinna och ensamstående mor får arbete hos en excentrisk matematiker. Han har avverkat många hushållerskor förstår vi. M lider av minnesförlust men en märklig sådan. Han minns i 80 minuter sedan är det stopp.

En fråga som följer mej boken igenom är om de 80 minuterna äts upp bakifrån så att det läggs till en framåt hela tiden? Det framgår inte. Eller så har jag inte läst tillräckligt uppmärksamt. 

Kvinnans son får börja komma till matematikern på eftermiddagarna (sonen är 10 år) och då visar M upp andra sidor. Har är väldigt förtjust i pojken och kallar honom Roten eftersom han har ett platt huvud. 

Saker jag undrar över är hur kyligt människor beter sej mot varandra emellanåt. Kvinnan N som är den som anställer kvinnan är mycket kall när det uppstår ett missförstånd. Hon skräder inte orden och det visar sej att hon tror att kvinnan vill åt Ms pengar. Detta för att hon en gång sov över och det för att M blev sjuk och så ösregnade det utanför. Detta var oerhört skamligt och absolut förbjudet.

Kvinnan arbetar som ambulerande hushållerska genom en agentur och det verkar vara ganska strikt och ingen familjär ton. Hierarkierna tycker jag mej märka här o där i boken. Men det mesta sker i lägenheten där M bor. Han talar väldigt mycket om matematik och siffror. Han har ett kärleksfullt förhållande till dem och det smittar till både Roten och hans mamma. 

Det slutar med att de tre firar Rotens elvaårsdag och samtidigt att M vunnit ett fint pris för en artikel som han skrivit(eller är det en uträkning?) ett mycket fint pris som han inte gör något väsen av alls. Förberedelserna inför festen är minutiösa! Här funderar jag på en present jag fick från H från Korea. Utsökt, med sidensnoddar i kluriga knutar. Att själva förpackningen är nästan viktigare. Kan det vara så här med? 

Dagen efter finns M inte kvar i lägenheten. Han har blivit sämre och hamnar på hem. Men sina lappar på kostymen har han kvar. Minneslapparna..

En rar och gripande historia, en annorlunda berättelse med mycket värme och värdighet. Omtänksamhet och omsorg finns i alla detaljer och tankar om matematikern M.

3,8
Författare: Yoko Ogawa

Läst i april 2010