De förlorade minnenas ö

av Yoko Ogawa

På en japansk ö lever människorna under ett mycket speciellt förtryck. Saker tas ifrån dem och de raderas dessutom från människornas minnen. 

När detta sker kommer människor inte längre ihåg, jo några och de måste interneras eller vad man nu gör med dem för de kommer inte tillbaka. Rädslan smyger sig på i takt med att osäkerheten ökar och så långt är jag med men jag kan inte engagera mig i människorna eftersom jag hela tiden tänker på de stulna minnena. Om man vill kontrollera andra är då minnesförlust den bästa metoden? I Ogawas bok är det dessutom hela sjok av minnen som raderas, till slut även kroppsdelar. Det är här när det kantrar över mot surrealism som jag tappar taget. Läslusten försvinner.

Om vi skall skrämmas till eftertanke kring hur demokratiska samhällen kan tillbakabildas tycker jag att Atwoods Tjänarinnan har en mer solid tankestruktur. De förlorade minnenas idé är bitvis fascinerande men logiken, själva bygget håller inte. Om det är tänkt som en allegori funkar det inte när förtrollningen uteblir.

Det skaver mellan tanke och drömsk dystopi. Nej, De förlorade minnenas ö når inte fram, det blir bara en tvåa. 

Yoko Ogawa är en japansk författare född 1962 i Okayama. En av hennes tidigare översatta böcker handlade också om minnet; En gåtfull vänskap, den tyckte jag mycket om. 

ISBN
9789189175167