De kom från öar

av Malin Haawind

Vi dimper ner hos Dagmar, i cementbrukets Slite på Gotland 1946. 

Dagmar bor hemma och jobbar på ortens hotell. Det är hennes familj som står i centrum för De kom från öar. Allt berättas, finns det hemligheter antyds de och allt uppenbart redovisas, som att den käre fästmannen Holger luktar humle ganska ofta.

Haawind är bra på att teckna tiden med pricksäkra detaljer kring kläder, möbler och mat. En tidstypisk dialog betonar både strävhet och ömhet främst kvinnorna emellan. Här lyfts de kvinnliga funderingarna; hur man ser ut, hur man beter sej, vågar man säga nej när hotelldirektören tafsar och har Dagmar hittat den rätte? Så när De kom från öarna avslutas med en urstark kvinnlig gemenskap råder det ingen tvekan om på vilka hörnpelare den här serien vilar på.

Allt avrundas med att det äntligen är det fred och frihet i landet och Dagmar har bestämt sej för att våga följa med till Tjörn där Holger har sin familj. Från en ö till en annan. Kommer det att var mycket annorlunda där och hur starka är Dagmars och Holgers löften till varandra? 
Fortsättning följer. 

Serien:

De kom från öar
Och havet gav igen
In mot stenig strand

Malin Haawind, född 1980 i Järna i Sörmland, är en svensk författare och etnolog. Haawind har arbetat som redaktör och journalist. Hon debuterade som författare 2016 med boken Dra åt helvete: en bok om gräl. Haawinds bok Den som följer en stjärna vänder inte om utsågs till Årets bok 2025.

ISBN:9789164207395

En kvinnas frigörelse

av Édouard Louis

Utan att ha läst de tidigare böckerna om uppväxten i norra Frankrike, tar jag mej an boken om Edouard Louis mamma. Han hittar ett foto på en ung kvinna och kan nästan inte känna igen henne, han anar ett framtidshopp i utryck och blick, hur hade det inte kunnat bli?

Då; de lever i en by där man passar på varandras olycka, ingen vill hamna längre ned på den sociala skalan. De har ingen bra relation hon upplever honom som udda ”varför kan du inte vara som andra”. Idag ser han det som ett uttryck för den leda och hopplöshet hon själv levde i, en hemmafru utan möjlighet att välja eller bestämma något i ett hem där utbrotten ständigt låg på lur och våldet tätt under ytan. Boken är bitvis tung och sårig, relationen till mamman är smärtsam. Barnets egocentricitet och stundtals totala oförmåga till empati är iskall. Hans pockande behov gör honom elak, han trampar på sin mamma. Ovärdigt men han fattar inte, ser inte förrän nu. Det finns en oförsonlighet i hemmet och trots att hans beteende är för jävligt inser jag att det hänger ihop med hans instängdhet och kanske är reaktionerna början till ett uppbrott.

Edouard Louis anses som en politisk författare och jag kan mellan raderna känna en klarsyn trots att han har upplevelserna tätt under huden. När frustrationen tas ut på de närmaste går det inte att komma förbi tankar på det sociala arvet. Edouard Louis menar* att vi lever i en extremt våldsam tid; rasism, homofobi och polisvåld, något vi måste förhålla oss till vare sig vi vill eller ej.

Titelns frigörelse sker först när de fem barnen är vuxna. Trots att hon inte har några medel stänger mamman äntligen dörren till hopplösheten och våldet.

Boken är ett stycke inkapslad dynamit i ett litet omfång. Skrivet med kluvet hjärta blir det smärtsamt. Edouard Louis har av vissa ansetts som självupptagen. Varför döma? Det här är en naken text och nu när han har fast mark under fötterna gör han avbön. Han har fått perspektiv och upprättelse tack vare sina ord. Fattigdom utarmar människor och påverkar hur man ser på sin omvärld. 

En kvinnas frigörelse får en trea för en modig text med ett satans driv. 

Èdouard Louis, är född 1992 i norra Frankrike, hans födelsenamn är Bellegueule men både mamman och sonen byter namn senare.

Första boken ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” skrev Èdouard Louis som tjugoettåring

* Babelintervju hösten 2022

Citat

”Jag var så van vid att se henne olycklig hemma att jag uppfattade lyckan i hennes ansikte som stötande, ett bedrägeri, en lögn som jag så snart som möjligt måste avslöja”. 

”Hon var förödmjukad men hade inget val eller trodde sig inte ha det. Gränsen däremellan kan vara svår att dra, och hon stannade hos honom i tjugo år”

”Nu när jag inte längre bodde med henne var det enda jag såg i hennes liv våld. I min nya värld behandlades inte kvinnor som min mor blev behandlad och hade blivit  behandlad, eller som andra kvinnor i byn blev behandlade" 

"Folk ger benämningar på andra, vilket skapar motsättningar, vilket skapar våld”

ISBN: 9789146238508

Sorgenfri - en dokumentärroman

Av Mary Andersson
Fattigkvarter i Malmö 1935, det är snart nittio år och fyra generationer sedan. Långt bort kanske många tänker men fundera ett tag över när din farmor eller mormor var född och hur hennes mor i sin tur hade det. Det gör jag under läsningen av Mary Anderssons Sorgenfri och ord som faller sig alldeles självklara är högaktning och respekt.

På trettiotalet kantades Malmö av nödbostäder som var grannar med åkermark och bönder och bönderna behövde billig arbetskraft. En del arbetare kom från Sorgenfri. I en tid med stor arbetslöshet nafsade nöden i hälarna på familjerna som ibland inte hade någon mat hemma. Barnbegränsning fanns inte och vem hjälpte den kvinna som inte mäktade föda en unge till. Det var upp mamman att vara uppfinningsrik och råd fanns bland grannkvinnorna, ibland livsfarliga; åka motorcykel över syllarna på järnvägen eller i värsta fall använda en vass ståltråd.

Det är i första hand en kvinnornas bok. Vi får följa dem från de torftiga köken där hyllorna gapar tomma till pigjobb, halvt tiggeri på Stadsmissionen till när de samlas för att bli spådda av den romska kvinnan som kan lägga en stjärna. Effekten av att vara fattig berör själva kärnan i att vara människa - att försöka behålla sin värdighet trots att man berövats nästan allt. Men stoltheten finns i Sorgenfri och med den både värme och en gnutta humor. Här väver Mary Andersson in en dos skimrande nostalgi och en skvätt romantik.

Politiskt är det nära bristningsgräsen i Sverige, fackföreningarna är stridbara, en röd arbetare står snart utan arbete och hemma går fem hungriga ungar. Här märks författarens rättspatos. Då är det rakt på och ingen gestaltning till exempel kan beskrivningen av en hårdför bonde kan låta så här:

”Det snaggade håret står rakt upp som på en igelkott och i händerna håller han diverse papper och dokument. Där kommer han landets mest avskydde arbetsgivare, den oresonligaste, den så kallade arbetsköparväldets argaste fackföreningsfiende nummer ett. Han, som för en lönepolitik som kallas för samhällsskadlig, han som lärt sina söner boxas i Amerika för att inte råka illa ut för hämndlystna arbetare som vill göra upp med knytnävarna”

Idag finns en riktigt fin lekplats på tomterna där de skrangliga husen stod, den heter Mary Anderssons lekplats och hon fick vara med om planeringen men hann tyvärr aldrig uppleva invigningen 2020. Mary Andersson dog 90 år gammal bara några månader innan.

Malmö minns sin bakgrund och en som kunde skildra dess historia. Mary Andersons lekplats är till stor glädje för de uppväxande, vilken fin gest av kommunen.

Utan våra förmödrar hade vi inte funnits eller fått uppleva den standard vi har idag. Jag minns min farmor som ryggade tillbaka när jag hade köpt ett avlutat slagbord till min första lägenhet. För henne påminde bordet om trångboddhet, vägglöss, kyla och tider hon inte ville minnas. Min farmor, som jag  minns så väl. Det här hade hon att kämpa med som ung kvinna. För att Mary Andersson lyckas förflytta mej  och för välbehövliga hågkomster får Sorgenfri en trea. Det som drar ner betyget en aning är allt som skall med; agitatorerna, en aning långdragna förlopp när vi ändå har förstått. Tänk då på undertiteln - en dokumentärroman.

Mary Andersson 1919-1920 började skriva när hon blev arbetslös i fyrtioårsåldern. Hon växte upp i ett barnrikehus vid Nobelvägen i Malmö alldeles i närheten av Hollywood som husen i Sorgenfri kallades. På affischen - ritad av Malin Granroth - högst upp här på sidan kan man ana hur husen såg ut i det område Mary Andersson skildrar. Affischen av Bild i Malmö hänger på Parkgatan på staketet till Folkets Park. Där inne på Far i Hatten, som fortfarande finns kvar, samlades gärna männen från Sorgenfri över en öl när de hade en slant över. 

Gustavs grabb

Om den starka och obrutna kärleken till pappa Gustav. Hans händer finns med boken igenom. De stora händerna som kunde fixa det mesta, men som också kunde fatta en barnahand och leda rätt. Pappa Gustav är en god representant för den klass som GW P tidvis har haft ett ambivalent förhållande till. Han har själv bedrivit en del affärsverksamhet (samtidigt har klasskänslan sagt nej nej)  när det peakade och innan kroppen sa ifrån (före förståndet). Annat kan jag inte tolka det till.

Med förhållandet till mamman är det annorlunda. Glimtvis märker vi omsorg om sonen men det som stannar kvar efter läsningen är en stark oförsonlighet mellan son och mor. Ett stort svek ligger emellan och pappa Gustav kom i kläm. 

För den som kommer ihåg Palme, Fälldin, Holmér, Geijer och andra 70- och 80-talskändisar ger berättelsen om arbetarpojken som kom upp sej, och ända in i regeringskorridorerna, fascinerande inblickar i vad som inte stod i tidningen då. Bland annat halkar Palmes gloria rejält på sned. Namn nämns och vissa mer än andras, för två personer finns ingen nåd, en av dem är Olof Palme.

Titeln på boken är viktig. Författaren tänker på sin far varje dag. Pappan som stod för trygghet och värderingar som följt genom åren men också för att han bidragit till att pojken gjorde som Gustav ville. Han skulle kostas på och bli något annat. Nu blev G W P aldrig ingenjör, han blev kriminolog men det var nog inte det viktigaste. Pojken höjde sej till ett något annat, något som stod över kroppsarbetets slit. Allt här i livet är inte entydigt och det har författaren fått känna på. Det är detta jag tycker är mest intressant med boken; klassresan. (Inblicken i 1950-talets pojkskola är glimrande, Caligula i filmen Hets är inte långt borta). Den som höjer sig socialt får bulor och bucklor som sitter i hela livet. En del av dem gör sej t o m påminda långt upp i åren och då med en bumerangeffekt. 

Hur detta yttrar sej återkommer GW P till mot slutet. Kanske är det allvarliga olyckstillbud som får honom att blicka tillbaka och fundera över sin glupande aptit, sin arbetsnarkomani, sin svårighet till att tacka nej. 

Minnet är trots allt förrädiskt, och eftersom det var mästerdetektiv han ville bli en gång i tiden så vet han att han inte får slarva med detaljerna.

4,2
Läst januari 2012