Min bokvärld

av Kerstin Ekman
Nu på ålderns höst funderar Kerstin Ekman på vilka böcker som stannat kvar, ja som till och med är värda att läsa om. Med årens vishet finns mer att finna bland favoritböckerna menar hon.

Min bokvärld har en tyngd som manar till långsam läsning. Här ryms mycket betydelsefullt. För Kerstin Ekman har läsningen varit en viktig ledsagare på olika sätt alltefter mognad och erfarenhet. 

”Jag har ingen tro på att man i allmänhet blir klokare av att läsa.  Det beror ju helt på vad och hur man läser”

Vi är med under funderingarna när hon sakta trevar i minnen av hur läsningen började. Senare kommer upplevelserna att stanna och leva sitt eget liv. En del av boken är undersökande, hur upplevde en ung flicka de svek och oförätter som fanns innanför pärmarna? Sakta inser hon att vardagen i småstaden hon växer upp i gömmer liknande aspekter. 

Instuckna minnen varvas med presentation av olika författarskap. Denna omsorgsfulla utforskning manar fram ett inre lugn, ett lugn som kan infinna sig vid riktigt god läsning, nästan hypnotisk. Den som behärskar hantverket behöver inte ta i.

Ekman skyggar inte för innebörder eller texter, så länge de är genomtänkta (och vilar på en vettig värdegrund, dock inget hon uttrycker).

I delen som handlar om Philip Roth blottläggs stigma, allt ont som människan är kapabel till från skvaller till outsägligt våld. När hon finner en intressant text tittar hon sakligt på vad som uppstår när erfarenhet och fantasi hittar varandra.

Ekman menar att vi skall ta fantasin på stort allvar och vårda de världar som finns inom oss där den kan den få fritt spelrum. Hon reser ragg när förståstigpåare menar att en författare har inspirerats av olika strömningar, i exemplet Emily Brontë, det gotiska.

 "En författare tar inte eller skapar, den finner ut"

Ekman är en modig läsare. Hon förfasar sig inte, läser helhjärtat men ändå med klar distanserad blick. Det är ett nöje att få reda på hur hon trivs, ja nästan smälter samman med, vissa böcker. Några ser hon fram emot att få läsa om, som att få träffa en gammal god vän. En sådan är Moby Dick.

Läsningen har en stark dragningskraft. Kerstin Ekman beskriver att hon ibland kommer på sej med att längta hem och få fortsätta att läsa i stället för att vara trevlig i ett sällskap. Jag är ingen vidare bra sällskapsmänniska menar hon.

Min bokvärld är en bok att återvända till. Jag känner stor tacksamhet för att vi har Kerstin Ekman bland  oss. 

Kerstin Ekman, 1933, är en av vår mest kända författare och hon har fått motta många priser bl a av Samfundet De Nio 2022 som motiverar det såhär: "För ett författarskap präglat av en levande skärpa, omistlig närvaro och storslagen humanism"

ISBN: 9789100802226

Sommarboken

 Av Tove Jansson
Vistelsen på ön med farmor och pappa i finska skärgården är en modern klassiker. Sofia verkar trivas med farmors egenheter och pappans försjunkenhet i skrivandet. Där i havsbandet nära vind och vatten jämkas de med elementen. Upptäcktsfärder i de mörka fuktiga delarna av ön eller vittjande av nät. Farmor är en rättfram klok dam som låter Sofia vara ifred på sina upptäcktsfärder. Små och stora frågor flyter upp emellanåt, de får gro och återkomma. Farmor dras med sina krämpor som hon hanterar stoiskt, en slummer på eftermiddagen underlättar.


Poetiskt ibland med kärv livsvisdom. Och fullt med bilder. En; farmor och Sofia är ute på nattligt strövtåg för att samla örter och viktiga saker så att pappa inte skall råka illa ut. Fullmånen lyser på farmor så att hennes skugga blir stor och lång där på stigen. Här tänker jag på bilden av Mårran i vem skall trösta Knyttet. Skrämmande och orörlig. Farmor är inte ett dugg farlig men är det inte när man är som mest trygg som man kan våga tänka på det farliga? Fyrarna och de farliga vattnen och det trygga hemmet, det går inte att undvika att tänka på miljöerna i Muminfamiljen.

Det svårgripbara vackra, stämningarna som triggas av en doft många år senare. Det är många somrar som kokats ned till en sommar. Augusti är det sista vemodiga, då återställs ön i sitt ursprungliga skick.

”Det är fortfarande sommar men den lever inte längre, den har stannat av utan att vissna och hösten är inte färdig att komma”

En betraktelse av livets förlopp, tre generationer som samsas varsamt med det som finns vid vattenbrynet. En bok att återkomma till, Sommarboken får en fyra.

Sommarboken kom ut 1972 och det ljuvliga omslagen är en akvarell av författaren.
Tove Jansson, 1914 – 2001, var en finlandssvensk författare och konstnär 

Kvinnor och äppelträd

 Av Moa Martinson
På biblioteket stod de sida vid sida, Moas och Harrys böcker. De var gifta i elva år (1929-1940) och i Moas stuga skrev Harry ”Nässlorna blomma” något som rörde upp mycket inom diktaren. Kanske en bidragande orsak till att Harry rymde. Han reste sig en dag från arbetet ute på åkern och bara gick. Under lång tid visste inte Moa var han fanns, hon t o m efterlyste honom i radio den enda möjligheten att nå över hela landet på den tiden.

Kvinnor och äppelträd kom ut 1933, men här finns inga spår av Harry. Handlingen ligger i början av seklet och handlar delvis om henne själv men den är som Moa själv skriver  i förordet ”.. baserad på gammal, muntlig tradition jämte självupplevda händelser. Jag anser att man kommer sanningen närmare i en roman än i en biografi. I biografin talar man sanning, men man kan inte av hänsyn till släkt och bekanta skriva hela sanningen…” 

Och en blandning historier är det och glimtar av ett mycket fattigt Sverige. Men det är inte bara elände. Moa kan skriva så vackert om naturen, vänskap och hon ser barnen. Och allt börjar med mor Sofi och den berömda badscenen i bakstugan. Två generationer senare möts Ellen och Sally, båda härstammar från mor Sofi. Det är tärande hunger och krig samtidigt letar sig elektricitetstrådar ut till landet.

Moa föddes 1890. Här undrar jag om någon som är född 1990 skulle tycka att boken har något att säga dem? Glappet är kolossalt, välfärdsåren fram till 1980-talet raderade ut de värsta orättvisorna. Kanske för en som är genuint intresserad av kvinnors historia, och kan överse med den tidens uttryck och språkliga vändningar, kan komma till bokens kärna. Alla sliter men mest kvinnorna och då menar jag både fysiskt och mentalt eftersom de är så beroende av männen. Få hade sin egen inkomst och hur skulle de kunna, barnen kom tätt. Rösträtt, rätt till utbildning, egen inkomst och preventivmedel så självklart för de som växer upp idag. Det fanns knappt på kartan för fem generationer sedan, hisnande. En annan hämsko är det trångsynta  och vidskepliga. I små händelsefattiga byar är skvallret oljan i maskineriet. Ingen kommer undan och ve den som utmärker sig det minsta lilla. Både män och kvinnor sprider rykten. I slutet av boken dyker radion upp och vidgar världen något. 

Moa Martinsson säger i förordet att ”Kvinnor och äppelträd är nog en av mina så kallat fränaste böcker och väckte ett visst uppseende när den kom ut” Hon var frispråkig och orädd Moa, en föregångskvinna och för dem var livet en lång uppförsbacke. Hon hade både klasskänsla och klassmedvetande och glädjande nog fick hon se att de första stegen i välfärdsbygget hjälpte kvinnor och barn. Det är svårt att sätta ett omdöme på en svensk klassiker som betytt så mycket för så många. Jag landar ändå i en trea på grund av det stundtals tjorviga språket men en fyra för elden, humanismen och det poetiska. Moa Martinson dog 1964.

ISBN: 9789177817925

Trollkarlen från övärlden

Av Ursula Le Guin

A Wizard of Earthsea kom ut 1968, nio år senare översattes den till svenska av Sven Christer Swahn. Minns både 60- och 70-talet. Det var en tid av realism och upprördhet över krig, staten och kapitalet. Trollkarlar och mystik existerade i färre och små kretsar. Så småningom fick Sagan om Ringen fäste, trots att den hade funnits sedan 50-talet, och kanske bidrog den till att ljuset nu också föll på Le Guins trilogi om Trollkarlen från övärlden.

Jag läser den första boken i serien och tänker att behovet av andra världar med sina berättelser om ont och gott har tagit enorma kliv sedan 1968. Böckerna och filmerna för att inte tala om tv-serier och spel. Går det att hämta mer om hjältar som kämpar mot onda urkrafter? Hur funkar en föregångare som Trollkarlen från övärlden idag när bildmediet blivit förhärskande och så gränsöverskridande? Här är i alla fall handlingen i snabba drag.

Ged en ung pojke med död mor och argsint far drar från byn och får plats i en trollkarlskola. Hans otålighet sätts på stora prov, han vill så mycket. Alldeles för mycket, hävdelsen straffar sej och förlamad av skräck tvingas Sparvhöken, namnet Ged fått, på flykt till andra länder och andra stränder. Det som hänt går inte att göra ogjort, han har släppt loss den mörka skuggan.

Försöker läsa med friska ögon trots att även jag blivit bedövad och aningen blasé av upplägg och karaktärer. Det går inte att undvika att se dem radas upp; Harry Potter, Sam, Frodo och Gandalf, Mörk materia med själar i djurskepnad och krafterna i Game of Thrones. Men frånsett det uppenbara så förnimmer jag livsvisdomen tydligare än berättelsens trådar trots att de böljar fram och tillbaka över Övärlden. Sens moralen som nöts in är att lära sig stilla otåligheten och odla ödmjukheten annars blir fallet hårt. Krafterna som kan släppas lösa kan bli en fiende som inte går att tygla. Men som Sparvhöken lär erfara när ondskan nafsar honom i hasorna, du kan inte fly. Lär dej långsamhetens lov genom att lära känna dig själv. Det här budskapet lyser igenom allt, men kanske mest för en äldre läsare som jag. Förhoppningsvis kan en yngre fängslas av det svarta som utmanar och kanske intuitivt bära med sig visdomen till andra dagar. Kan inte undvika att tänka på Buddhismen som manar oss att släppa egot, det inre och yttre måste samsas och att inse att allt har ett slut. Jo visst funkar Trollkarlen fortfarande men misstänker att yngre läsare finner den något snårig. I alla fall så får Trollkarlen en fyra för skärpa och stark påverkan

Ursula Le Guin 1929-2018, är hyllad som en föregångare inom sci-fi och tidig feminism. Hon var också väldigt intresserad av urfolkens holistiska filosofi.

Här talar en av Ursula Le Guins stora beundrare Niel Gaiman vid National Book Award 2014

ISBN

9789129690835

Ulysses

Av James Joyce

Nu har jag lyssnat på Reine Brynolfsson i 40 timmar. Han läser med den äran och jag gissar att han läst boken innan för han anpassar sin röst efter avsnittens skiftande arter med sina speciella stilar. 

Att avsnitten är så olika var tydligen en av anledningarna till själva romanbygget, det är varierande litteratur boken igenom. Till exempel vad det engelska språket kunde erbjuda från när engelskan började få sin struktur (Chaucer) och framåt i tiden till 1904s dåtida slang på puben i Dublin. I Gilberts  schema som läcktes av Joyce till vännen, spelar också färger, ämnesdiscipliner och kroppens olika delar in. Och naturligtvis Odyssén som lär finnas som en osynlig struktur bak ordmassorna. 

Eftersom ljudboken endast avgränsas av de tre större delarna blir övergången mellan dessa avsnitt ibland svår att finna, (Det är denna ljudboks svaghet att inte övergångarna märks) Jag märker att det är högtravande och utdraget ibland, snabbt skissartat vid andra tillfällen.

Ganska snart infinner sig behov av stöd. Det är inte någon ogenomtränglig text att lyssna på, snarare handlar det att fördjupa lyssnandet. Namn, företeelser, skämt och aktualiteter då som inte finns som referenspunkter idag. 

Jag började med att söka hjälp av översättaren Erik Andersson. Rekommenderar varmt hans bok om hans fyra-åriga mödor med Ulysses: Dag ut och dag in med en dag i Dublin. Den är för övrigt en väldigt sympatisk bok som man kan läsa utan att öppna Ulysses. Andersson får mig att släppa på pretentionerna och sväva med i textmassorna. 

Mot slutet sökte jag aktivt mer bakgrundsmaterial. Det finns mycket på YouTube. Bland annat en dokumentär i tre delar. Här första

Den amerikanska litteraturkännaren Courtney Pickles verkar leva med böcker och hennes fem tips kring hur man bäst angriper Ulysses är riktigt bra. Bland annat säger hon att man ska börja med novellsamlingen Dubliners och A portrait of the Artist as a Young Man och att man inte måste gilla Joyce för att läsa Ulysses. Joyce was a prick säger hon.

Dublin och dublinborna är fonden (Joyce har sagt att man skall kunna bygga upp staden utifrån hans beskrivning av hur det såg ut i Dublin 1904) och på dess gator travar Leopold Bloom och Stephen Dedalus. Vi får ta del av deras olika möten men framför allt hur de tänker. Det som alla gör men som få berättar om, vad vi egentligen tänker där bakom pannbenet. Det som andra aldrig får veta. Joyce är inte ensam om denna stream-of-conciussnes vid den här tiden, (Virgina Woolf praktiserar den bland annat i Mot fyren), i vilket fall är det en strålande och banbrytande idé.

Bloom är den vardaglige hjälten, i motsats till krigaren Odysseus, som trots att han möter sliriga kommentarer som stinker antisemitism lyckas behålla sin värdighet. Han är en sann humanist som försöker förstå den andre. Oupphörligt grubblar och filosoferar han kring allt och alla han möter, hundar, kvinnor, mat, priser, handel med allehanda produkter. En antihjälte enligt bland annat Olof Lagercrantz.

Tidspannet är från morgonen till sen natt. Börjar vid kusten sedan rör sig skildringen in mot staden och slutar hemma hos familjen Bloom i sängen hos Molly. Frukost, begravning, biblioteks- pubbesök, stranden igen och mot slutet är det manliga sällskapet på nån slags bordell men då blir jag övermätt på hur kvinnor beskrivs och bedöms som varor. Jag vet att det är tidsandan men har svårt att distansera mig. Vidrigt att läsa som kvinna.

Nu har jag lyssnat klart och tack vare stödpunkterna här ovan är jag glad att jag äntligen är i mål.
Klassikerstatus i all ära men det här handlar mer om läsaren som, bara, ger Ulysses 4,0 för en hisnande idé och för att slutkänslan ändå är att studien av Dublin ändå landar i en humanistisk grundidé, trots den erbarmliga kvinnosynen, i alla fall året 1904.

Buddenbrooks

Av Thomas Mann. Nyöversättning av Ulrika Wallenström.

1880-tal norra Tyskland, högborgligt. Viktigt med rangordningen i samhället och konvenansen. Familjen, ryktet, religionen en självklarhet. Stor vikt läggs vid uttal, allt dialektalt noteras. Undrar om inte familjen själva har någon specifik dialekt, ja om man jämförde med södra Tyskland t ex. Det är underförstått att firman, som är själva motorn, det som gör att man kan leva på sitt goda namn, ett köpmanshus i Lübeck, ska gå i arv till en son. Något annat verkar otänkbart. Att lyssna/läsa denna text, gissningsvis skriven 1930-40-tal, med genusglasögon är ngt besvärande. Kvinnorna fostras att bli goda hustrur för de kan inte tjäna sitt eget uppehälle. De kvinnor som, på de första hundra sidorna, har en syssla de kan överleva på är antingen en; demimonde alltså en aktris med halvt tvivelaktigt rykte eller lärarinna på en flickpension. Den senare är rent ful det skrivs med en gång, puckelryggig och halvförnäm det vill säga att hon är några steg under familjen i status. Ja och så tjänstefolk förstås kokerskor och uppassande kvinnor. Men om dem inga närmare beskrivningar. 

Det antyds att pojkarna, som blivande ansvarstagande män, har ögonen på sig på ett helt annat sätt än flickorna. En av sönerna är logisk och har kontroll, Tomas, medan Kristian är en apekatt som hans farfar säger han älskar att spela upp och blir betagen i teater. Tomas, samma förnamn som författaren, vilken också är uppvuxen i Lübeck.

Här finns sannerligen chans att gå på djupet med karaktärerna i boken. Vi får följa barnen från små till vuxna och alla personer som deltar får djupa och nyanserade och ibland dråpliga, dräpande porträtt. Här blir jag inte klok på om det är ironi och om i så fall detta är en grundton i släktsagan. En mycket skyddad värld med den tidens överflöd. Bland annat middagarna, julklappar på tre bord och julfirande i tre dagar. 

Hur man beter sig, att inte göra sig löjlig, att förstå att hålla sig inom ramarna. Är det det det mesta handlar om? Att få saker och ting att ske smidigt. Balansen, och hålla folk på gott humör, det är bra för affärerna. Inte minst märks detta när brodern Christian kommer hem efter faderns död. Han håller sig inte inom ramarna.

Christian utvecklar både hypokondri och oföretagsamhet. Han är en drömmare som är van vid en viss standard och utsvävande liv. Vid drygt halva boken har detta utvecklats till en kvarnsten för Tomas.

Nu märks också tecken på sprickor i bygget. Systern som skilt sig två gånger (och därför inte visar sig i socieeten) bidrar till att hennes dotter inte kan få något gott parti vid giftemål. Den man som kan komma på tal saknar totalt brist på etikett och trots milda tillrättavisningar verkar hans manér svåra att komma till rätta med. En som inte ens försöker närma sig honom är Gerda, Tomas fru, den vackra kultiverade, nervösa violinisten. Hans plumpheter (som hon tycker) bemöts med iskall tystnad. 

Undertiteln är en familjs förfall, vilket innebär att denna 700-sidiga bok redan i titeln avslöjar förloppet. Länge går det dock bra. Den svaga länken, trots en del affärer som inte utfaller till belåtenhet, är Tomas. Han blir varje morgon rakad av en barberare, får samtidigt senaste nytt eftersom barberaren rakar fler prominenta stadsbor. Därefter klär Tomas Buddenbrook sig. Detta har dock börjat dra ut på tiden, det tar längre och längre tid och kraven på detaljerna i skick och utseende blir mer och mer förfinade. Vi gissar att Tomas leds. Allt ansvar tynger, det finns dessutom inget mer att drömma om. Sedan det nya huset stod klart verkar inget som sporrar honom. Han är en uppburen man i senaten, stadens styre, hans ställning är oomtvistlig. Ändå saknas det något. Han får olika besvär och åkommor. Tandbesvär dessutom, så illa att han måste opereras på stört. Smärtorna som beskrivs både vid operationen och tidigare är makalösa. Det verkar som att operationen inte gått bra. Tomas vinglar iväg och ser inte en droska, blir påkörd och ramlar handlöst. Hans utomordentligt vackra rock, handskar och mustasch, allt faller i smutsen. Han är illa skadad och dör efter några dagar i sitt hem. Det verkar ändå som att han förutspått något för Tomas har tecknat ett testamente.

De sista sidorna ägnas Hanno, sonen Johannes som nu är ca femton år. Vi få följa honom en skoldag och det är en skakande skildring av den preussiska mentaliteten ner till skosnörena. Hierarki, godtycklighet, sadism och total renons på empati och medmänsklighet. Stackars Hanno har också förlorat sina drömmar. Han har en vän i skolan och det verkar vara den enda han kan tala med över huvud taget. Sedan hans nanny försvunnit i den allmänna konkursen och hans mamma är ständigt fjär har han ingen som förstår honom. Hanno får hög feber och dör och därmed faller korthuset fullständigt ihop. Gerda far tillbaka till Amsterdam. Huset går till försäljning och systern får se stoltheten fara all världens väg.

En makalös bok. Att hålla en sådan stringens rakt igenom, konsekvent genomförd, helt otroligt. Buddenbrooks lever det här är en verklig klassiker.

Läst sommaren 2016