Sommarboken

 Av Tove Jansson
Vistelsen på ön med farmor och pappa i finska skärgården är en modern klassiker. Sofia verkar trivas med farmors egenheter och pappans försjunkenhet i skrivandet. Där i havsbandet nära vind och vatten jämkas de med elementen. Upptäcktsfärder i de mörka fuktiga delarna av ön eller vittjande av nät. Farmor är en rättfram klok dam som låter Sofia vara ifred på sina upptäcktsfärder. Små och stora frågor flyter upp emellanåt, de får gro och återkomma. Farmor dras med sina krämpor som hon hanterar stoiskt, en slummer på eftermiddagen underlättar.


Poetiskt ibland med kärv livsvisdom. Och fullt med bilder. En; farmor och Sofia är ute på nattligt strövtåg för att samla örter och viktiga saker så att pappa inte skall råka illa ut. Fullmånen lyser på farmor så att hennes skugga blir stor och lång där på stigen. Här tänker jag på bilden av Mårran i vem skall trösta Knyttet. Skrämmande och orörlig. Farmor är inte ett dugg farlig men är det inte när man är som mest trygg som man kan våga tänka på det farliga? Fyrarna och de farliga vattnen och det trygga hemmet, det går inte att undvika att tänka på miljöerna i Muminfamiljen.

Det svårgripbara vackra, stämningarna som triggas av en doft många år senare. Det är många somrar som kokats ned till en sommar. Augusti är det sista vemodiga, då återställs ön i sitt ursprungliga skick.

”Det är fortfarande sommar men den lever inte längre, den har stannat av utan att vissna och hösten är inte färdig att komma”

En betraktelse av livets förlopp, tre generationer som samsas varsamt med det som finns vid vattenbrynet. En bok att återkomma till, Sommarboken får en fyra.

Sommarboken kom ut 1972 och det ljuvliga omslagen är en akvarell av författaren.
Tove Jansson, 1914 – 2001, var en finlandssvensk författare och konstnär