Fars rygg

av Niels Fredrik Dahl

”Jag får inte fatt i denna saknad, den har varken huvud den har inte svans, knappt ett ben att stå på. Men den lämnar mig inte ifred.”

Sonen vill veta mer om sin far. Frågorna är många, inga släktingar finns längre sedan farmor Ellen stilla tynade bort. Han hittar brev, teckningar och några foton i en resväska. Sonen söker bland fragmenten och tänker på fars rygg. Den starka ryggen han minns som barn men också den bortvända pappan. Han som var oförmögen till riktig närhet, i och för sig inte märkligt med tanke på att far bodde hos främlingar och på internatskolor från tolv års ålder. Hela tiden saknar han sin mor och far, familjen där man inte längre kunde tala med varandra. 

Så otroligt ensam han var som ung pojke, hur klarar en människa att hantera denna ocean av osäkerhet och ensamhet? Närheten som föräldrarna en gång gav förtunnades trots fars förtvivlade försök till kontakt. Det är inte förrän mot slutet vi får veta vad far heter, John. Berättaren skriver far.

Författaren skärskådar tre generationers män; Domaren, fadern och han själv. Mest far. Domaren finns inte kvar men påverkar än i tredje led, en karlakarl, en stöttepelare i samhället med självklar dominans över sin omgivning särskilt då far och hustrun Ellen.

Mest fascinerande är hur den ensamme pojken ändå tar sig igenom ständiga uppbrott, nya främmande miljöerr och människor som knappt ser honom. Sällan ett uns värme eller intresse för honom, han måtte ha utstrålat osynlighet. Kvar stannar ändå ett varmt stråk, berättaren gör allt för att få kontur på och förståelse för hur det var och vem han var - hans egen far. Om domaren hade den bortvända blicken försöker barnbarnet nu verkligen se sin far.

Fantastiskt språk, inkännande och skört - en riktigt bra bok.

Niels Fredrik Dahl, 1957, är en norsk prisbelönt författare. Fars rygg har självbiografisk bakgrund. 

Himlabröd

 av Alice Lyttkens

Om jag hade läst Himlabröd som sjuttonåring hade jag antagligen identifierat mej med Hedda Skoot och sugits in förvecklingarna. Det hade förmodligen mest kretsat kring de män som svärmade runt henne. Allt för att få reda på vem som skulle få hennes hjärta att bulta snabbare.
Till läsaren hade jag bett henne fråga sej, varför. Varför får hon inte röra sej fritt, inte äga några pengar, inte bestämma vem hon vill träffa? Att problematisera samtidigt.

Hedda kastas från ett rosenskimrande liv till ett instängt strängt kallt med löss i sänghalmen. Därefter mer elände. Det enda som kan få henne att stå ut är tankar på sin käresta men även det hoppet släcks. Vad kan då en ung kvinna göra i en värld där män med makt lägger krokben och endast ser henne som en statussymbol och blivande barnaföderska?

För det råkar sej så att Hedda är väldigt vacker, så vacker att ryktet till och med har nått de adliga och därmed kungahuset. Ung, orörd och attraktiv det är en klenod som är lika åtråvärd som guld. Så där sitter Hedda med mamsell Anna i en iskall lägenhet och spinner ull. Hon vågar/får inte gå ut. Det enda hon kan lita till är sin list. Med den lilla vetskap hon har försöker hon att förhala männens nästa drag. Men tiden håller på att rinna ut och vad kan hon göra?

Himlabröd utspelar sej i 1700-talets senare del i framförallt Stockholms borgerskap. Heddas far har fostrat henne till en fin fröken för skydda hennes framtid. Hurdå? Jo genom gifte såklart. Kvinnorna var handelsvaror och det tror jag är Alice Lyttkens grundbult i Himlabröd, hon beskriver den extrema ojämlikheten i en tid då det ordet inte fanns. Man lydde far och kyrkan punkt. Det fanns inte plats för egna önskningar och drömmar.

Himlabröd är omfångsrik och språket är en tröskel. När man listat ut vad ett ord betyder går det lite lättare men allt är omständligt beskrivet. Tålamod alltså. Ändå är det något med Lyttkens enträgenhet. Hon har något att ”förtälja” oss. Visst det blir lite spännande mot slutet men vi som växt upp med drösar av tv-dramatik är inte så oroliga. Så du kan säkert gissa hur det slutar.

Bra: den uppenbara kvinnohistoriska aspekten.
Mindre bra är ordmassorna och språket. Om man nu ändå ger ut Himlabröd som en klassiker är en ordlista ett måste. På tal om det, Himlabröd är något paradisiskt, det bästa man kan få.

Himlabröd är den första i serien Hedda Skoot. De övriga är Dygdeövning, Herdinnelek, Kärleksbesvär och Slumplycka.

Alice Lyttkens, 1897-1991 en av Sveriges mest lästa författare på sin tid. Född i Malmö, bodde i Stockholm. Tidigt började hon intressera sig för kvinnasn roll i samhället och om de orättvisor som följde av ojämlikheten mellan man och kvinna. 

Gustavs grabb

Om den starka och obrutna kärleken till pappa Gustav. Hans händer finns med boken igenom. De stora händerna som kunde fixa det mesta, men som också kunde fatta en barnahand och leda rätt. Pappa Gustav är en god representant för den klass som GW P tidvis har haft ett ambivalent förhållande till. Han har själv bedrivit en del affärsverksamhet (samtidigt har klasskänslan sagt nej nej)  när det peakade och innan kroppen sa ifrån (före förståndet). Annat kan jag inte tolka det till.

Med förhållandet till mamman är det annorlunda. Glimtvis märker vi omsorg om sonen men det som stannar kvar efter läsningen är en stark oförsonlighet mellan son och mor. Ett stort svek ligger emellan och pappa Gustav kom i kläm. 

För den som kommer ihåg Palme, Fälldin, Holmér, Geijer och andra 70- och 80-talskändisar ger berättelsen om arbetarpojken som kom upp sej, och ända in i regeringskorridorerna, fascinerande inblickar i vad som inte stod i tidningen då. Bland annat halkar Palmes gloria rejält på sned. Namn nämns och vissa mer än andras, för två personer finns ingen nåd, en av dem är Olof Palme.

Titeln på boken är viktig. Författaren tänker på sin far varje dag. Pappan som stod för trygghet och värderingar som följt genom åren men också för att han bidragit till att pojken gjorde som Gustav ville. Han skulle kostas på och bli något annat. Nu blev G W P aldrig ingenjör, han blev kriminolog men det var nog inte det viktigaste. Pojken höjde sej till ett något annat, något som stod över kroppsarbetets slit. Allt här i livet är inte entydigt och det har författaren fått känna på. Det är detta jag tycker är mest intressant med boken; klassresan. (Inblicken i 1950-talets pojkskola är glimrande, Caligula i filmen Hets är inte långt borta). Den som höjer sig socialt får bulor och bucklor som sitter i hela livet. En del av dem gör sej t o m påminda långt upp i åren och då med en bumerangeffekt. 

Hur detta yttrar sej återkommer GW P till mot slutet. Kanske är det allvarliga olyckstillbud som får honom att blicka tillbaka och fundera över sin glupande aptit, sin arbetsnarkomani, sin svårighet till att tacka nej. 

Minnet är trots allt förrädiskt, och eftersom det var mästerdetektiv han ville bli en gång i tiden så vet han att han inte får slarva med detaljerna.

4,2
Läst januari 2012