En kort berättelse om traktorer på ukrainska

av Marina Lewycka

Vad har traktorer från Ukraina med såriga familjerelationer att göra? Ja på något märkligt och underfundigt sätt hänger det ihop i Marina Lewyckas bok. Kanske för att hon själv har rötterna i Ukraina vågar hon ta ut svängarna på ett sätt som en västeuropé förmodligen skulle få på pälsen för.

Historien har minst tre skikt: familjen och pappa Koljas text om hur traktorn uppfanns är två. Ukrainas historia från sekelskiftet fram till resan till England 1946 är det tredje lagret, men det märker man först efter ett tag eftersom de trådarna varvas med en annan känsloladdad och fartfylld berättelse. 

Nadjas och Veras pappa, en änkeman på åttiofyra år, har blivit handlöst förälskad i den storbystade fyrtio år yngre Valentina med anspråk på att få in sin tonårige son Stanislav på ett engelskt elituniversitet. Pappan vet inte till sig av lycka och vips är de gifta. Systrarna allierar sig och försöker rädda det som räddas kan när de ser hur deras pappa Koljas utrymme krymper på alla håll, en effekt av Valentinas framfart. Egentligen är systrarna, Vera och Nadja som hund och katt men nu sluter de tillfällig fred. 

Boken är skriven för sexton år sedan alltså innan Brexit och invasionen av Ukraina, ungefär när oligarkerna tog livtag på östeuropa där många längtade till västvärldens lyx och frihet. Familjen, som själva är flyktingar, kom till England, efter andra världskrigets slut har levt ett snudd på osynligt liv eftersom de ville smälta in. Ju mer jag läser ju mer ser jag parallellerna i historien; systrarnas föräldrar ville såklart också sina barns bästa. 

Men vad i all världen har traktorer i den här historien att göra? Jo Kolja är en hängiven ingenjör och när det blir för kaotiskt i hemmet smyger han undan och plitar på en bok om traktorers historia. 

Stilen är känslodriven och man pendlar i sympatierna men landar aldrig i oresonlighet och hat, en varm ton råder boken igenom. Scener från familjetrassel korsklipps med fakta om behovet och framställningen av traktorer i moderna länder. Vi pendlar mellan människors svagheter och styrkor, uppgörelser varvat med omsorg, en tornado av av känslor som slutar som en tilltufsad feel-goodroman med rosa dun och utsmetat läppstift i en avdankad Rolls Royce. En både rörande och sorglustig historia där kärleken till barnen övervinner det mesta. Rappt o fartfyllt språk, stilen på gränsen till det burleska. Beroende på glasögon kan texten uppfattas som fördomsfull eller småputtrig. För en god berättelse med värme ger jag En kort berättelse om traktorer på ukrainska en fyra.

Det finns likheter i boken med Marina Lewyckas egen historia. Hon föddes 1946 i ett flyktingläger utanför Kiel och växte upp England. Hon har sagt att en inspirationskälla till boken är hennes mors uthållighet som krigsfånge och flykting. I skrivande stund är verkar Marina Lewycka ha drabbats av sjukdom men den här artikeln är från mars 2022, fem veckor efter Rysslands angrepp på Ukraina i 24 februari 2022.

Marina Lewycka on the ambiguities of being ukrainian

Läs gärna mer om Marinas uppväxt i England, här hittar man fler likheter med Nadja i boken

Sammanfattning: familjerelationer, avund, girighet, att slåss för sin ”överlevnad”, teknisk begåvning, distanslöshet från alla parter, förälskelse, hemlängtan, patriotism, skrupellöshet, barns väl. 

ISBN

9789113127637

Arv och miljö

Av Vigdis Hjort

Vi väljer inte våra familjer, men detta vet inte barn. I de bästa av världar är den vuxne balanserad, ansvarstagande, givande och gränssättande. Men först och främst så älskar mamma och pappa sitt barn, eller?

För Bergljot är hennes uppväxt ett dilemma, en sorg, ett problem. Hon vill vara på håll, hålla sig borta från familjen. Men så dör pappan och trots år av artigheter och fasadhållande så sipprar återigen antydningar, misstankar och misstroende fram.

Bergliot är storasyster till Astrid och Åsa och lillasyster till Bård. Avståndet i den borgerliga familjen har bidragit till att arvstvisten kring två hus i skärgården har blivit väldigt infekterad och det går inte att komma undan diskussioner om hur det har varit och varför. Två falanger skönjs, de två äldsta syskonen och de två yngre med mamman.

En bra bit in i boken förstår vi att det är djupare än om arvet. Bergliot bär på en erfarenhet som hon har försökt att nämna men blivit så avskräckt att hon vänt alla ryggen. Det handlar om den skamligaste hemligheten men det blir hon inte inte medveten om förrän hon är äldre. Vad som hände när hon var mellan 5-7 år kan hon inte sätta ord på däremot är hon viss. Hon vet att något hänt det märker hon på pappans förändrade beteende, på sina egna reaktioner och på minnesfragment. 

Ja så här rullar det på, som när man ältar. Ältandet brukar för det mesta tunnas ut bli svagare men det beror naturligtvis på problemets art. Här har någon överträtt gränser, brutit heliga band. Blir det någonsin färdigältat då? En väg framåt är att försöka sätta ord på, Bergliot har ordet i sin makt men de som borde lyssna vill inte och så tar det stopp. 

Vigdis Hjort refererar till filmen Festen av Tomas Vinterberg. Där får offret rätt tack vare ett brev som skrevs av någon som nu är död, men säger Bergliot som offer man får aldrig rätt. 

För att få perspektiv på familjedramat finns samtalen med vännen Bo som skriver om konflikten på Balkan. Om hur samexisterande övergick till blodig terror och mekanismerna bakom. Den här aspekten är välgörande, och ger ett djup åt grundkonflikten, för det kan bli en aning klaustrofobiskt i Arv och miljö. Författaren har valt att låta ordmassorna välla fram vilket känns riktigt i sammanhanget, när fördämningen ruttnar då väller det fram.

Arv o miljö får en fyra för intensiteten och försöket att belysa ett tabubelagt ämne. För vem kan man vända sig till när skammen vill äta upp en?

Tydligen finns det viss biografisk bakgrund till boken. När den kom ut i Norge skrevs det ungefär hundra artiklar om dagen om boken, under en period. Du kan läsa mer i Aftonbladets artikel:
Vigdis Hjort om romanen "Arv och miljö"

ISBN:  9789127153004

Ondvinter

Vi befinner oss i en medeltida värld en bit norrut. Det är självhushåll i stugorna, det finns en älv, en by, slätt och mycket skog. I utkanten av byn bor tvillingarna Wulf och Sunia med sin far. Syskonen behöver inte berätta sina tankar för varandra, de förstår ändå utan att ett ord har sagts. Tillsammans med sin far lever de tryggt, men ju äldre de blir förstår de att det är så mycket han inte berättar. Den dagen fadern återvänder från en jakt mycket svårt skadad vänds deras värld på ända. Det ska sägas med en gång. Det var länge sedan jag läste något från fantasysfären.

När jag kollar på SF-bokhandelns sida så förstår jag att mycket hänt sedan jag läste en fantasy senast. Nästa erkännande; jag var sådär halvsugen på att läsa Ondvinter men jag hade hört mycket bra om boken. Nu efter att ha läst nästan hela får jag erkänna att jag är helt fast. Ett tecken på det är jag längtar efter nästa lästillfälle. Dels för att få reda på hur det skall gå för syskonen Sunia Och Wulf, men också för att berättelsen har ett vackert språk och bjuder på oväntade upplevelser, inte med buller och bång utan med små medel. Så det gäller att läsa uppmärksamt. Därmed inte sagt att boken är svår, nej tvärtom, sidorna vänder sig nästan själv. Formgivningen gillar jag också. Ett grafiskt vackert omslag, varje kapitel inleds med en finstämd suggestiv teckning, och så finns det kartor! Allt detta bidrar till att stötta min ingång till världen där Ondvintern åter börjar fatta sitt grepp och människor, djur och natur samtidigt som något stort och onämnbart lurar i storskogen. Den passar verkligen att läsa just nu när dagarna blir kortare och kylan kommer krypande. Fast jag tänder ett ljus för att hålla värsta kusligheterna på armlängds avstånd.

Ondvinter är första delen av fyra i serien Berättelsen om blodet av Anders Björkelid. 
4,0 Läst vintern 2016