Den röda adressboken

Doris har levt ett långt liv, snart är hon 97. Tanken är klar men kroppen är skral. Vid fönstret har hon
sina käraste ägodelar, en adressbok och en bärbar dator. Hennes enda släkting är systerdottern som bor i Kalifornien. Men trots avståndet ser båda till att prata ofta över nätet. Doris har lärt sig att skypa. Det händer inte så mycket i Doris liv nu för tiden, de flesta av hennes vänner är döda och det påminns hon om  allt för väl när hon kikar i sin röda adressbok. Den har hon burit med sig hela livet. När någon gått bort skriver hon Död efter namnet. Efter det att hemtjänsten lämnat henne är det bara ekorren utanför fönstret och väntan på att Jennys familj skall vakna på andra sidan jordklotet som är ljuspunkterna under dagen. Tankarna går till de kära som levt. För varje namn i adressboken finns så många minnen; goda och hemska, kärlek och smärta. Så många öden bakom namnen. Doris fick tidigt klara sig själv. Familjen hade inte råd att ha henne hemma. Det var inte lätt att utan utbildning ta sig fram i världen, ändå har hon fått uppleva både Paris, New York och England inte alls så glamoröst som det kan verka. Minnena skriver hon ner. Ocensurerat berättar hon om hemlängtan, svek, övergrepp, stor kärlek oc och här sitter hon nu och kan knappt gå. Hon gör ett försök att resa sig men yrseln tar över.I Los Angeles blir Jenny förtvivlad när hon förstår att något hänt Doris och bestämmer sig för att äntligen resa till Sverige. Mot slutet av boken blir det riktigt dramatiskt och romantiskt. "Under varje gravsten ryms mycket kärlek". Så står det så fint i slutet av boken och det är det lyckas Sofia Lundberg påminna oss om genom Doris berättelse om Den röda adressboken.

Amour & Munro

Impregnerad som jag är av senaste veckans Munrofeber, antagligen för att jag tillhör hyllningskören, anar jag likheter i sättet att berätta en historia när jag nu ska skriva om Michel Hanekes film Amour. Förmodligen har det här att göra med att jag läst och läst om Alice Munro minst en gång om dagen senaste tio dagarna.

Haneke är inte känd för att vara någon muntergök vilket besannas efter att ha sett den guldpalmen- belönade filmen Amour. Ett äldre par, båda musiker, lever ett stilla och gott liv i en större våning i Paris. Promenader, läsning, gärna konserter. Anne har undervisat i piano och musiken är central i deras liv. Under ett samtal vid frukosten blir Anne plötsligt okontaktbar. Varför, vad sker? Missförstånd och änglsan kryper på. I nästa scen sitter Anne i rullstol. Georges lovar henne att hon aldrig mer skall behöva ligga på sjukhus.

Alldagligheten och vardagslunken gör att det är lätt att missa tecknen. För tecknen finns, dem återkommer man till efteråt. Kanske måste man backa eller börja filmen från början. 

Haneke ger oss scener, inte alltid med ett avslut. Övergångar och avslut får vi göra själva, mycket befriande. Amour är också en film utan filmmusik, ja förutom den musik Anne och Georges lyssnar på hemma. Alltså ingen musik som stryr dina känslor. Jag är utlämnad till det obevekliga och det går inte att skygga. 

Det är inuti människorna omvälvande saker händer. Hur hanterar man att tryggheten ger vika? Vet vi hur vi agerar då? Är det möjligt det som händer? Frågorna som pockar på är nästan desamma som efter en Munro-novell. Skarpa porträtt, insiktsfullt och ibland blottas skrämmande bråddjup. 

Ha helst någon eller några i din närhet som läst/sett samma, som du kan tala med efteråt, jag lovar det förstärker upplevelsen och behovet av att fundera finns verkligen.

Skådespelarna Jean-Louis Trintignant, Emmanuelle Riva, båda över åttio år,  gör helt strålande insatser i filmen Amour.

4,9

Sett och läst november 2013