Tranorna flyger söderut

av Lisa Ridzén

Bo tänker, han sitter i sitt hus och funderar på livet nu och då. Bredvid sig har han sin älskade lapphund Sixten. Promenaderna med hunden blir inte så långa nu när han har svårt att gå, inte bra men så länge Sixten finns vid hans sida och hemtjänsten kommer så får det väl gå. Hustrun Fredrika sitter på hem eftersom hon blivit annorlunda och inte känner igen vare sej Bo eller sonen Hans.

Mest får vi följa Bos minnen och tankar, som stundtals riktar sej till frun. Hemtjänsten skriver anteckningar efter sina besök som vi också får ta del av. De talar om vad som faktiskt händer, och den dimensionen behövs för Bo missar ibland vad som sker runt omkring honom, han är under stundom ganska ointresserad faktiskt. Bra tänkt där att komplettera det inre med det som behövs för att hålla Bo vid liv.

Den här boken lyssnar jag till, mycket eftersom det är Lennart Jähkel som läser vilket han gör med bravur. Dialekten och en lite baktung läsning som ger något extra för vemodet i Bos värld. Eftertänksamheten som minnena för med sej, inte alla klarar att ladda orden men Jähkel kan.

Det är en stor uppgift att försöka teckna en person, människan är ju en komplex varelse. Men Lisa Ridzén lyckas fånga Bos tankar, det är rakt och samtidigt inkännande om hur det känns nu när allt avtar men där minnena ändå är förvånansvärt starka, det är fint beskrivet. Vad är ett jag? Människan med sina unika livstrådar, att detta skall upphöra, helt ofattbart.

Personalens empati och förståelse för vad som sker med Bo och hur de hjälper till på slutet tecknas ömsint. Alla samlas och Sixten får ligga tätt intill som han alltid har gjort.

Mansrollen är ett tema, hur destruktiv den kunde vara i det gamla samhället. Den har format mången man, så förfärligt sorgligt att de inte tilläts vara sitt hela jag.

Lisa Ridzén, 1988, bor i ett litet samhälle utanför Östersund. Hon är doktorand i sociologi där hon bland annat undersöker manlighet i glesbygd. Tranorna flyger söderut är mycket omtalad och prisad bok, dessutom översatt till ett fyrtiotal språk.

ISBN: 9789137161228

Den röda adressboken

Doris har levt ett långt liv, snart är hon 97. Tanken är klar men kroppen är skral. Vid fönstret har hon
sina käraste ägodelar, en adressbok och en bärbar dator. Hennes enda släkting är systerdottern som bor i Kalifornien. Men trots avståndet ser båda till att prata ofta över nätet. Doris har lärt sig att skypa. Det händer inte så mycket i Doris liv nu för tiden, de flesta av hennes vänner är döda och det påminns hon om  allt för väl när hon kikar i sin röda adressbok. Den har hon burit med sig hela livet. När någon gått bort skriver hon Död efter namnet. Efter det att hemtjänsten lämnat henne är det bara ekorren utanför fönstret och väntan på att Jennys familj skall vakna på andra sidan jordklotet som är ljuspunkterna under dagen. Tankarna går till de kära som levt. För varje namn i adressboken finns så många minnen; goda och hemska, kärlek och smärta. Så många öden bakom namnen. Doris fick tidigt klara sig själv. Familjen hade inte råd att ha henne hemma. Det var inte lätt att utan utbildning ta sig fram i världen, ändå har hon fått uppleva både Paris, New York och England inte alls så glamoröst som det kan verka. Minnena skriver hon ner. Ocensurerat berättar hon om hemlängtan, svek, övergrepp, stor kärlek oc och här sitter hon nu och kan knappt gå. Hon gör ett försök att resa sig men yrseln tar över.I Los Angeles blir Jenny förtvivlad när hon förstår att något hänt Doris och bestämmer sig för att äntligen resa till Sverige. Mot slutet av boken blir det riktigt dramatiskt och romantiskt. "Under varje gravsten ryms mycket kärlek". Så står det så fint i slutet av boken och det är det lyckas Sofia Lundberg påminna oss om genom Doris berättelse om Den röda adressboken.

Amour & Munro

Impregnerad som jag är av senaste veckans Munrofeber, antagligen för att jag tillhör hyllningskören, anar jag likheter i sättet att berätta en historia när jag nu ska skriva om Michel Hanekes film Amour. Förmodligen har det här att göra med att jag läst och läst om Alice Munro minst en gång om dagen senaste tio dagarna.

Haneke är inte känd för att vara någon muntergök vilket besannas efter att ha sett den guldpalmen- belönade filmen Amour. Ett äldre par, båda musiker, lever ett stilla och gott liv i en större våning i Paris. Promenader, läsning, gärna konserter. Anne har undervisat i piano och musiken är central i deras liv. Under ett samtal vid frukosten blir Anne plötsligt okontaktbar. Varför, vad sker? Missförstånd och änglsan kryper på. I nästa scen sitter Anne i rullstol. Georges lovar henne att hon aldrig mer skall behöva ligga på sjukhus.

Alldagligheten och vardagslunken gör att det är lätt att missa tecknen. För tecknen finns, dem återkommer man till efteråt. Kanske måste man backa eller börja filmen från början. 

Haneke ger oss scener, inte alltid med ett avslut. Övergångar och avslut får vi göra själva, mycket befriande. Amour är också en film utan filmmusik, ja förutom den musik Anne och Georges lyssnar på hemma. Alltså ingen musik som stryr dina känslor. Jag är utlämnad till det obevekliga och det går inte att skygga. 

Det är inuti människorna omvälvande saker händer. Hur hanterar man att tryggheten ger vika? Vet vi hur vi agerar då? Är det möjligt det som händer? Frågorna som pockar på är nästan desamma som efter en Munro-novell. Skarpa porträtt, insiktsfullt och ibland blottas skrämmande bråddjup. 

Ha helst någon eller några i din närhet som läst/sett samma, som du kan tala med efteråt, jag lovar det förstärker upplevelsen och behovet av att fundera finns verkligen.

Skådespelarna Jean-Louis Trintignant, Emmanuelle Riva, båda över åttio år,  gör helt strålande insatser i filmen Amour.

4,9

Sett och läst november 2013