Karaktären

av Ferdinand Bordewijk

Hamnstaden Rotterdam på 1930-talet. Vi ledsagas av en allseende berättare med skarp blick för miljöer och människor, vissa porträtt är enastående.

Samhället har en tydlig ordning vad gäller stort som smått. Lydnad och medvetenhet om sin plats i hierakin är en grundbult. Fattigdomen är utbredd, till exempel så vräks människor från sina boenden. Jakob Katadreuffe kommer från de fattiga kvarteren men arbetar nu som kontorist på ett advokatkontor. Här har han hamnat nästan som av ett mirakel direkt från gatan. Han gläds över sin plats men en ekonomisk skuld tynger honom. Han har lånat, via ombud, av kronfogde Dreverhaven, en ökänd ockrare. Båda vet de om varandra men att hälsa eller tala är tabu. Det råkar sig så att Dreverhaven är Jacobs far, men det är det bara fyra personer som vet om och Jacob bär denna tärande hemlighet tätt intill hjärtat. Han bestämmer sej för att klara av sina skulder till varje pris och han vill studera till sakförare. Hans målmedvetenhet är furiös och tar nästan knäcken honom men Jacob är av segt virke. Den osynliga tvekampen mellan den kallhamrade Dreverhaven och den unge Jacob varar till sista sidan.

Jacob Katadreuffe gör också en inre resa. Han vill lära sig allt precis allt för att nå uppåt. Drivkraften är hatet till mannen som utnyttjat honom och hans mor. I den förnedrande, självpåtagna situationen tar han stöd av en inre stolthet.

Vilka porträtt! Tecknade med ett knivskarpt intresse för människan. Det finns nästan inget slut på vad som registreras och bedöms och det görs utan omsvep med en viss kyla. Över huvud taget verkar tiden då Karaktären skrevs inte vara en tid där psykologin blivit a la mode. Man eller kvinna är si eller så, de föds till ett visst sätt, de är färdigformade. Miljöns påverkan är försumbar.

Karaktären är även en levande skildring av hamnstaden Rotterdam och män­niskans villkor i en hänsynslös tid fylld av mellankrigstidens idéströmningar och framtidsvisioner.

Karaktären filmatiserades 1997, i regi av Mike van Diem, och vann året efter en Oscar för bästa utländska film.

En bildningsroman med drag av Dickens både vad gäller miljöer och personage. Bordewijk har en osviklig förmåga att skapa intresse för vad som sker mellan de människor han lyfter fram. Inkännande och skärskådande. Den gammaldags tonen till trots tror jag att Karaktären kan funka som bokcirkelbok. Det är många frågor som dyker upp. En är om det är skam eller ärelystnad som driver Jacob och vem är det som givit upphov till titeln, vem är egentligen Karaktären? I alla fall är det här en mycket läsvärd bok. Jag förstår att det är en klassiker i Nederländerna, jag ger den en fyra.  Fenomenal översättning av Urban Lindström. 

Fredrik Bordewijk (1884-1965) var jurist och författare. Han är en av den moderna nederländska litteraturens främsta namn. 

ISBN: 9789185301379

Miniatyrmakaren

Av Jessie Burton
Holland upplevde sin guldålder på 1600-talet. Handelshusen,
skråväsendet och borgerskapet växte så det knakade av att kommersen tagit rejäl fart i samband med kolonisationen i fjärran länder.

I ett av de rikaste husen i Amsterdam finns ett utsökt dockhus, minutiöst inrett och tillverkat av de finaste träslag. Huset har Petronella fått av sin nyblivne man Johannes Brandt, något att sysselsätta sig med medan han är på sina långa resor. Men den unga Nella kan inte uppskatta gåvan helt och hållet. Hon har fullt upp med att förstå var hon själv har hamnat. En man som inte är hemma ens på nätterna, hans syster som regerar hushållet och är iskall och så har det börjat komma små paket till Nella med figurer till dockhuset. Förbryllande.

Miljöerna, dialogerna och myllret av detaljer är det som Burton lyckats med allra bäst med i sin tidskapsel. Jag känner mig förflyttad till de glatta gatorna vid kanalerna och det luxuösa huset vid Herengracht. Även om handlingen tar fart så småningom, och innefattar svek av olika dimensioner, så är det nog miljöerna som kommer att stanna. Visst triggar delar, som otrohet, tabun av olika slag och bigotteri igång handlingen. Läsaren tittar igenom nyckelhålen och funderar över de olika hemligheterna inte minst varför miniatyrmakaren verkar besatt av Nellas hem och hur hon kan veta så mycket om hushållet.

Förlagan och kanske inspirationskällan till miniatyrhuset finns på Rijksmuseum i Amsterdam 

En gnistrande saga med svarta kanter som får 3, 8
Läst hösten 2017

Draken

Av Marten t´Hart

Maarten´t Hart är född 1944 är etolog och har arbetat vid universitet i Leiden. Han har också skrivit en mängd romaner. 

En kriminalroman Kronvittnet är filmatiserad med Gösta Ekman 1989 i en av huvudrollerna.

Draken utspelar sej i en kuststad i Nederländerna. Snabbt förstår vi att kyrkan eller rättare sagt kyrkorna har stor makt över invånarna. Religionen vidmakthålls av nitiska kyrkans män och det finns dessutom en spänning mellan protestanter och katoliker. Något väldigt främmande för oss i Sverige som ändå har många kulturella likheter med Nederländerna.

Jag berättar och jag är en gudfruktig son till en dödgrävare. Gudfruktig för att han, liksom sin far, kan sin bibel och så går han ofta i kyrkan. Pappan är en stor berättare, varje dag när han kommer hem väntar pojken på att han skall sjunka ner i sin fåtölj och berätta om sin arbetsdag. Alltid är det något som skett på kyrkogården som är pappans domän. Ordet dödgrävare vill pappan inte höra talas om - han är en gravmakare. Det verkar som att han även har en del i själva bårhussysslan för det har legat lik i hans arbetsbod på kyrkogården. 

På kyrkogården finns två udda existenser, förutom pappan, som i sig är ett original, en häger och en dövstum man som försedd med ett notblock konverserar med de han stöter på. Hägern stolpar omkring bland gravarna och kan ibland hittas stirrande som om den var djupt försjunken i någon stor fråga. 

Pappan och pojken bygger en försommar en drake av ved som blivit över efter en gravleverans. De beger sej ner till stranden och får till slut upp draken, mycket tack vare att de gör rätt längd på svansen. I närheten av stranden ligger den katolska kyrkogården vilket kittlar pappans nyfikenhet. Han smyger in och går omkring och inspekterar. Det ryktas att marken är dyrbar och staden vill komma åt området för bostadsbyggande. Det knepiga är var de skall göra av gravarna. Pappan orerar om katolikerna, dom har bränt oliktänkande på bål och gjort andra hemskheter mot mänskligheten. 

Pojken förlorar en dag draken och det är väligt nesligt. Han vill inte gå hem utan drake utan letar upp den. Det tar lång tid men den har tagits tillvara av en man som blir mäkta imponerad av att pojken studerar. 

Är lite osäker på när i tid allt sker men husen har tv-antenner och man bygger hus med loftgångar - 60-tal? Det verkar också självupplevt så det kan stämma med tidigt 60-tal. Machteld heter flickan i huset och är makalöst vacker. Pojken faller handlöst men Machteld tittar inte åt honom. Detta blir en plåga. Huset har också en hund och pojken tänker att vägen till Machteld kanske kan gå genom hunden. Han spisar ut hunden med ben men flickan är oberörd. Gilkinus heter pappan som råkar i konflikt med sin kyrka, beroende på att Ginus tolkar bibeltexten på ett sätt och kyrkan ett annat. Eftersom kyrkan har sådant inflytande i samhället får familjen dåligt rykte. Mitt i boken dyker det upp en scen som är som en minifilm. Hunden smiter ombord på en färja ut till öarna. Det är trångt och varmt på färjan och man retar sej på hunden. Pojken försöker fördröja och hjälpa men hunden slängs överbord. Med lite tur och envishet lyckas pojken rädda hunden. Det är en stark historia - en egen berättelse.

Allt eskalerar: Ginus får utstå ett mycket hårt tryck från kyrkan och samhället. Hans fru får inte handla i vissa affärer. Machteld är oförsiktig och blir med barn. I bakgrunden finns också diskussionen om att flytta gravarna.

Inte förrän i slutet flyger pojken och pappan med draken igen och då ser de en grävskopa inne på den katolska kyrkogården. 

Allt är en tillbakablick för på slutet berättar den vuxne mannen hur han av en tillfällighet träffar Machtrecht som han först inte känner igen. 

Ibland blir det lite omständligt och långdraget speciellt hela kyrkoaffären. Visst är det remarkabelt att kyrkan når så långt men där blir det segt. Annars en charmig historia med atmosfär. Smågatorna, kylan på vintern med vinden, havet och färgerna, respekten för kyrkan, traditionella kvinnoroller. Det känns länge sedan. Historien är skriven med kärlek speciellt till pappan.

4,0

Läst 2014