Där kräftorna sjunger

Av Delia Owens
Vid North Carolinas kust finns områden som växlar mellan våtmark och träsk. Här finns ett myllrande växt- och djurliv och ett fåtal bosatta. Kyas familj är några av de som kallas träskfolk av människorna inne i stan. Såhär på1960-talet har utdikningarna av våtmarkerna inte börjat och familjerna där ute får klara sig så gott det går. Samhället har mer eller mindre vänt människorna ryggen. En av de boende är Kya, första gången vi möter henne är hon bara en liten flicka på sex år. Tack vare sin mamma har hon det bra tills allt brakar ihop efter ett av pappans utbrott. Syskonen och mamman försvinner. Att bo med en missbrukande arg pappa får henne att ta sin tillflykt till naturen. Åren går och det görs lama försök att få Kya till skolan men en dag med utfrysning får räcka. Missbruk och isolering till trots hittar Kya kraft ute i det vilda. Men hon är iakttagen av en lite äldre pojke, Tate förstår att Kya är oerhört skygg och närmar sig henne med en gåva och det är något hon värdesätter, en vacker fjäder. 

När Tate börjar plugga på universitetet tappar de kontakten, Kyra bestämmer sig för att aldrig mer fästa sig vid någon. Men Tate har lärt Kya att läsa och skriva. Det plus samlandet av växt- och djurdelar blir hennes tröst och tillflykt. Åren går sin gilla gång och invånarna i den lilla staden Barkley Cove fortsätter ignorera svarta och träskfolk. 

Så kommer dagen då den vackre Chase hittas nedanför ett brandtorn vid randen av träskmarken. Spåren är få men ryktena desto fler. De okända där ute i träskmarken är kittlande och skrämmande och människorna i staden sluter sig samman, man vill hitta en skyldig. Så efter halva boken börjar en annan historia nystas upp och det blir spännande, vem ligger bakom Chases död om det nu är så att han inte störtat ner själv? Samtidigt är det inte så enkelt. Ortsborna drivs av resonemang om allt träskborna kan vara kapabla till vilket rymmer mörka krafter och man undrar om sheriffen kan hålla huvudet klart.

Där kräftorna sjunger rymmer förutom konflikterna en stor och vördnadsfull kärlek till allt levande, särskilt det i våtmarker och träsk. Vattnet och värmen, här inramat av spansk mossa och fuktig frodighet osar från sidorna. Kya utvecklar sitt ritande och målar detaljrika akvareller av av allt hon samlat. Men störst är Kyas fenomenala förmåga att överleva trots att hon berövats de som betytt allt och de som kunde hjälpt henne att bli en del av ett sammanhang. Frågan är om vi lär känna Kya på djupet eller om hon är en del av en kuslig saga. Flickan som kämpar på trots alla odds, de goda och de onda och till slut hämnden som kräver sin rätt. Teman som påminner mej om några gamla favoriter från den varma södern, också de från en annan tid. Jag tänker på boken To kill a mockingbird av Harper Lee, för småstadsstämningen och för flickan Scout och den rättrådige advokaten Atticus Finch och filmen Stekta gröna tomater för att hämnden ibland kan vara nödvändig. 

För doftrika innerliga naturupplevelser får Där kräftorna sjunger en fyra men en endast en trea för berättelsen. Vi förstår allt eftersom vartåt det lutar, mycket är allt för bekant. Delia Owens är zoolog och debuterade sent, Kräftorna sjunger är hennes första roman. Och naturligtvis är en film på gång.

ISBN

9789137154831

Kvarnstenen

Av Margret Drabble

Kvarnstenen handlar om den sturska Rosamund Stacey som bestämmer sig för att behålla barnet som blivit till efter hennes enda natt med en man. Hon vill att folk skall vara lite osäkra på hur hon förhåller sig till män. Att hon går ut med några stycken och håller dem på lagom avstånd med lite kel är det inte många som vet. George är en av männen, en försynt man med en smäktande röst. George arbetar på BBC och ofta i radion. Rosamund berättar aldrig för George att han ska bli far men hon längtar i smyg och lyssnar ofta på honom i radioapparaten. Omslaget till den nya utgåvan är kongenial, en gammaldags radioapparat. Och efter avslutad läsning inser jag vilket smart drag, för det är ju pappan vi ser. Mannen som är på avstånd, rösten levande men inkapslad i en låda. Rosamund låter honom inte komma närmre. Hon väljer barnet framför mannen. 

Boken igenom undrar jag över titeln, the Millstone. Vad är det som är Kvarnstenen? Rosamund kommer att älska sin dotter mycket högt så det kan inte vara barnet. Kan det vara konvenansen? Inte helt lätt att tampas med samhällets syn på ett utomäktenskapligt barn. Att vara en ogift mor innebär till exempel att sjukhuset sätter ett U på hennes journal vid sänggaveln, U för Unmarried. Aborter var illegala i England fram till 1967. 

Eller kan det vara hennes uppfostran? Den som uppmuntrar understatements och ogillar känsloutbrott. Behärskning är något Rosamund excellerar i och att inte vara till besvär. En scen där detta är tydligt är när hon måste ringa efter ambulans när hon får värkar. Det är sent på kvällen och hon oroar sig för att vid den tiden störa de stackars sjukvårdarna.

Eller är Kvarnstenen moderskapet? Anina Rabe har skrivit ett förord (som borde ha placerats sist i boken det avslöjar för mycket för att ligga i början) som börjar med ett citat av Simone de Beauvoir från Det andra könet (som kom 1949):”Hela kvinnans organism är anpassad till och styrd av förslavandet under moderskapet” Det andra könet nämns inte alls i Kvarnstenen men denna kvinnobibel kanske ändå har påverkat Margreth Drabble.

Kvarnstenen är en liten pärla. Språket är en ren njutning. Håller den såhär drygt femtio år senare?

Ja om man ser den i sin kontext, det här är innan p-pillren och 68-revolterna  - en period som engelsmännen älskar att göra tv-serier om, The Crown för att bara ta ett exempel - och inte jämför för mycket med vår tid. 

Kvarnstenen får 4,5 för en stil som flyter och för formuleringar som är kristallklara och uppmuntrar mina egna. Mina komplimanger till förlaget för omslaget till den nya utgåvan som sagt. The Millstone kom ut i England 1965.

ISBN:  9789176455869

Mannen från Albanien: en roman om ett förrärderi

Av Magnus Montelius

En kropp hittas nedanför Ersta Diakonianstalt i Stockholm. Det mesta tyder på självmord om det inte hade varit för Sven Emanuel, en man med stort frihetsbehov, som strax innan dödsfallet talat med den nu döde och dessutom sett en skugga smyga omkring. Det berättar han för Meijtens som råkat cykla förbi nere på Stadsgårdskajen och sett avspärrningarna. Meijtens som nyss fått ett tillfälligt journalistuppdrag är inte sen att titta sig omkring och ta sig upp till avsatsen för att se varifrån mannen föll. Det är då han stöter på Sven Emanuel som vädrar möjlighet till en slant och berättar om sitt möte med den förolyckade. Meijtens ger honom sitt kort.

Det är inget vanligt självmord, när identiteten klarlagts uppenbarar sig en snårig historia som sträcker sig tjugo år bakåt i tiden. Då var Sverige anfäktat av dussintals vänsterfraktioner och det kalla kriget hade inte helt upphört. I den skärningspunkten försvinner en begåvad påläggskalv från UD och en spionskandal avslöjas. Erik Lindberg anklagas för att vara en sovjetspion och skandalen är ett faktum Men Lindbergs försvinnande har aldrig klarlagts helt.

Och nu visar det sig att den avlidne - en flykting från Albanien - egentligen är den sedan länge försvunne Erik Lindberg. En alltför otrolig historia för att inte berättas tänker Meijtens och övertalar sin redaktionschef om tillstånd att gräva och skriva. Till sin hjälp får han den omsusade före detta stjärnjournalisten från TV Natalie Petrini. Efterforskningarna vindlar bakåt i tiden till när Erik Lindberg spåddes en lysande framtid vid Uppsala Universitet. Nätverken som knöts i radikala kretsar tog honom till Stockholm och senare UD. Men sedan tar det stopp för Meijtens och Petrini, det är kalla handen från redaktionen och visar det sig från högre ort. Inget mer får grävas eller skrivas i annat fall åker både Meijtens och Petrini ut. Allt luktar mörkläggning och hur skulle de två kunna motstå? I all hemlighet fortsätter Meijtens och Petrini sitt letande och då inträffar nästa dödsfall som också ser ut som ett självmord.

Det är så dramaturgiskt tacksamt med tiden innan internet, den analoga tiden. Grävandet sker i luntor och dammiga arkiv, man ringer från telefonautomater, telefonjacket dras ur, man travar upp för trappor och ringer på. Det är fysiskt och så mycket lättare att skapa stämningar och miljöer. Det kommuniceras ljudligt, inga som hukar över mail, sms eller videoklipp.

Montelius är en skicklig berättare, historien slackar aldrig och ända in i slutet när vi tror att vi vet så dras skruven åt ytterligare ett snäpp. Meijtens är en gentleman i Klas Österlings anda. Det blir aldrig kladdigt mellan Petrini och Meijtens, snarare en ömsesidig respekt och beundran för förmågor som kommer väl till pass vid intervjuer och vidare borrande.

Mannen från Albanien får 4,7 för en strong spionhistoria från den analoga tiden, när papperstidningar var hårdvaluta för all informationsinhämtning. Elegant, välskriven och spännande. En LeCarré i svensk miljö dock inte lika snårig och murrig som när mästaren av spionthrillers fäktar med sin penna.

Augusti 2018

I en skog av sumak

Av Klas Östergren

Berättarjaget Kennet är en filosoferande yngling som håller sig undan förtryckarna så gott det går  på skolgårdar och i korridorer. 

När Dan Schoulze introduceras (opåkommet och väldigt sent på året, klassen går sin sista termin på högstadiet) som ny elev rubbas den sociala strukturen i klassen för att senare bli helt förändrad. Dan har en tillbakalutad attityd och air av erfarenhet. Hans glatta vuxenskor och icke inställsamma sätt i kombination med att han blir bänkkamrat med Kennet blir startpunkten för en annorlunda sommar och a point of no return för dem båda.

Det är i mitten av 60-talet och i Stockholm märks tendenserna från USA och trenderna från flirtandet med asiatiska religioner tydligt. Unga människor flockas i centrum och lyssnar på en helt annan typ av musik än Beatles Yesterday (som spelar en viss roll i boken). Dessutom pågår Vietnamkriget fortfarande och protesterna mot det har ökat i styrka. Sverige är inte opåverkat, en hel del desertörer lär finnas i landet.

Kennet växer upp med en ensamstående mamma som försörjer dem som sömmerska. Många familjer samsas i det lyhörda huset. Speciellt förtrogna är de med grannarnas skrik och bråk och eftersom Kennet är klasskamrat med sonen Håkan plågas han av att se och höra detta förfall. 

I kontrast till trångboddheten i hyreshuset står villan som som Dan och hans syster Hellen bor i. Ett stort och välmöblerat hus samtidigt en aning ödsligt. I anslutning till trädgården finns en stor samling sumakträd. Här har syskonen byggt en hydda för meditation. Kennet blir inte klok på Dan som inte alls verkar jämnårig. Extra tydligt blir det när de badar, Dan har en vuxen mans kropp. Varför syskonen (som är svenskamerikaner) bor själva i huset är något otydligt. 

Naturligtvis är det inte sumakträden den paradisets lustgård det först verkar när de tillbakalutade röker jointar och lyssnar på passande oändliga musikslingor. Verkligheten gör sig påmind och här känner jag igen Östergrens minutiösa beskrivningar av tankar, karaktärer och situationer, nästan alltid med ett stråk av humor.

Dråpliga och dramatiska händelser sätts igång och det är vid den här tiden som Sverige ändrar sig. Vi går från det trygga men tråkiga Tage Erlanders välfärdsbygge (hans ickemedverkan i boken är klurigt finurlig) till en stat som inte kan vara sig själv nokk längre. Modernitetens framfart går inte att stoppa. Just de sista orden i boken tycker jag pekar mot detta. En modernisering som vi inte alltid kunde förutse än mindre helt ha kontroll över.

En godtrogen och lite naiv ung man som Kennet höll på att hamna i något större som kunde få oöverblickbara konsekvenser. Kanske var det hans trygga uppväxt med mamman som höll honom tillbaka? Så vill jag tro det.

Det sägs att svenskan är ett torftigt språk jämfört med engelskan, i alla fall vad gäller ordförrådet. Östergrens behandling av svenskan i En skog av sumak bevisar att så inte är fallet, det är flödande, infallsrikt och inspirerande. Klas Östergren kan verkligen sitt hantverk, här är vi i goda händer.

En bra bok och en bok att tala tillsammans om.

Läst 2018

Nora Webster

Av Colm Tóibín

Vilken ömsint författare tänker jag gång på gång när jag läser om Nora Webster. Det är ett utsökt porträtt. När vi först träffar Nora har hennes man nyligen dött. Hon börjar tycka att det nu är besvärande med alla som vill kondolera, det har varit en strid ström.

Nora, 46 år har fyra barn två äldre flickor och två något yngre pojkar. Aine är äldst och studerar i Dublin. De övriga bor hemma. I slutet av 60-talet är det inte mycket av förändringar som når den lilla staden i södra Irland. Det lunkar på i gamla spår men en aningens aning av förändringens vind finns kanske i luften. Moderniteten fram för allt är nog den svartvita teven som flimrar i ena rummet. Den sätts bara på ibland, men när det blir motsättningar i norr eller månlandningen strömmar den nya tiden ut och in i det lilla hemmet. Jo hon har en bil men ingen telefon.

I Enniscorthy ett katolsk litet samhälle verkar alla ha koll på alla, särskilt släkten och den kan vara stor. Efter Maurice död besöker svåger och svägerska familjen ofta, varje helg och många gånger däremellan. Paret har inga egna barn och de har även hjälpt med med pojkarnas skolgång. Sorgen ligger som en ton mellan barn och mor, men det talas inte mycket om den eller fadern. Men äldste pojken Donal har börjat stamma, det gjorde han inte förr. Nora har en annan roll nu och hon får tänka på vad hon gör och hur hon gör det. Det är när musiken kommer in i Noras liv som jag tror hon får luft och kan börja skapa egna inre rum med sina sinnesstämningar

Ekonomin håller inte, så när hon får ett erbjudande om att börja arbeta på stadens ärorika sädesmålshandel har hon inte mycket val. När Nora färgar håret och efter mycket om och men köper en stereo får jag ändå en känsla av att Nora tar kliv mot något annat. Folk dyker upp och vill hjälpa till men har även synpunkter på stort som smått. Normerna får man inte rucka på för mycket och ibland är Nora finurlig i sin planering. 

Änkor har inte tid och ro att sörja. Sakta börjar hon förändra sitt liv men faller ihop när hon skall måla om sitt tak. Släkten rycker in. När Nora är på benen igen har hon och huset förändrats.

Det här kan verka banalt och ospännande men Nora Webster är ett fängslande porträtt. Jag lär mej också mycket om hur det kan vara i ett katolsk samhälle. Kyrkan styr ända in i sängkammaren. Här finns också några underbara färgstarka porträtt av lokala karaktärer. Men det som stannar kvar är inkännandet. Nora blir så levande. Dessutom har han humor Colm Tóbín. Nu ska jag läsa mer av honom.

Här får vi se Colm Tóbín i sin lägenhet, full med böcker.

Här håller Colm Tóbín ett föredrag om Nora Webster, sin sjunde roman

Draken

Av Marten t´Hart

Maarten´t Hart är född 1944 är etolog och har arbetat vid universitet i Leiden. Han har också skrivit en mängd romaner. 

En kriminalroman Kronvittnet är filmatiserad med Gösta Ekman 1989 i en av huvudrollerna.

Draken utspelar sej i en kuststad i Nederländerna. Snabbt förstår vi att kyrkan eller rättare sagt kyrkorna har stor makt över invånarna. Religionen vidmakthålls av nitiska kyrkans män och det finns dessutom en spänning mellan protestanter och katoliker. Något väldigt främmande för oss i Sverige som ändå har många kulturella likheter med Nederländerna.

Jag berättar och jag är en gudfruktig son till en dödgrävare. Gudfruktig för att han, liksom sin far, kan sin bibel och så går han ofta i kyrkan. Pappan är en stor berättare, varje dag när han kommer hem väntar pojken på att han skall sjunka ner i sin fåtölj och berätta om sin arbetsdag. Alltid är det något som skett på kyrkogården som är pappans domän. Ordet dödgrävare vill pappan inte höra talas om - han är en gravmakare. Det verkar som att han även har en del i själva bårhussysslan för det har legat lik i hans arbetsbod på kyrkogården. 

På kyrkogården finns två udda existenser, förutom pappan, som i sig är ett original, en häger och en dövstum man som försedd med ett notblock konverserar med de han stöter på. Hägern stolpar omkring bland gravarna och kan ibland hittas stirrande som om den var djupt försjunken i någon stor fråga. 

Pappan och pojken bygger en försommar en drake av ved som blivit över efter en gravleverans. De beger sej ner till stranden och får till slut upp draken, mycket tack vare att de gör rätt längd på svansen. I närheten av stranden ligger den katolska kyrkogården vilket kittlar pappans nyfikenhet. Han smyger in och går omkring och inspekterar. Det ryktas att marken är dyrbar och staden vill komma åt området för bostadsbyggande. Det knepiga är var de skall göra av gravarna. Pappan orerar om katolikerna, dom har bränt oliktänkande på bål och gjort andra hemskheter mot mänskligheten. 

Pojken förlorar en dag draken och det är väligt nesligt. Han vill inte gå hem utan drake utan letar upp den. Det tar lång tid men den har tagits tillvara av en man som blir mäkta imponerad av att pojken studerar. 

Är lite osäker på när i tid allt sker men husen har tv-antenner och man bygger hus med loftgångar - 60-tal? Det verkar också självupplevt så det kan stämma med tidigt 60-tal. Machteld heter flickan i huset och är makalöst vacker. Pojken faller handlöst men Machteld tittar inte åt honom. Detta blir en plåga. Huset har också en hund och pojken tänker att vägen till Machteld kanske kan gå genom hunden. Han spisar ut hunden med ben men flickan är oberörd. Gilkinus heter pappan som råkar i konflikt med sin kyrka, beroende på att Ginus tolkar bibeltexten på ett sätt och kyrkan ett annat. Eftersom kyrkan har sådant inflytande i samhället får familjen dåligt rykte. Mitt i boken dyker det upp en scen som är som en minifilm. Hunden smiter ombord på en färja ut till öarna. Det är trångt och varmt på färjan och man retar sej på hunden. Pojken försöker fördröja och hjälpa men hunden slängs överbord. Med lite tur och envishet lyckas pojken rädda hunden. Det är en stark historia - en egen berättelse.

Allt eskalerar: Ginus får utstå ett mycket hårt tryck från kyrkan och samhället. Hans fru får inte handla i vissa affärer. Machteld är oförsiktig och blir med barn. I bakgrunden finns också diskussionen om att flytta gravarna.

Inte förrän i slutet flyger pojken och pappan med draken igen och då ser de en grävskopa inne på den katolska kyrkogården. 

Allt är en tillbakablick för på slutet berättar den vuxne mannen hur han av en tillfällighet träffar Machtrecht som han först inte känner igen. 

Ibland blir det lite omständligt och långdraget speciellt hela kyrkoaffären. Visst är det remarkabelt att kyrkan når så långt men där blir det segt. Annars en charmig historia med atmosfär. Smågatorna, kylan på vintern med vinden, havet och färgerna, respekten för kyrkan, traditionella kvinnoroller. Det känns länge sedan. Historien är skriven med kärlek speciellt till pappan.

4,0

Läst 2014

En tyst minut

På podiet längst fram i aulan står ett foto av Stella. Den vackra omtyckta engelskaläraren finns inte mer. Christian kan inte ta ögonen från bilden, han är bedövad av sorg och minnena från sommaren som nyss flytt kommer i vågor. 

Christian är arton år och har inte varit mycket längre bort än Hirtshals. Han är född vid tyska kusten och arbetar den här sommaren med att bygga en pir och guida turister på en fågelö. Och där kommer Stella i sin gröna baddräkt och sin frimodighet. Det klickar. Inget blir sig sedan likt.

Åldersskillnaden finns inte i deras få möten men utanför den bubblan håller Stella hårt på konvenansen. Christian är hennes elev och det finns inte antydan till något annat när andra är närvarande. Dessa tvära kast mellan innerlighet och utanförskap drabbar Christian hårt. På sitt rum drömmer han att de kan bo i den övergivna fiskarstugan på fågelön. Stella ber honom tänka på att det finns ett sedan. Men det är något som inte existerar i Christians tankevärld. Så åker Stella iväg på seglats med goda vänner. Åter tillbaka i aulan där den tysta minuten avbryts av en positivhalare. Så är det, mitt i förtvivlans sorg gör sig det dagliga livet påmint. Klockorna stannar inte. Siegfried Lenz bok En tyst minut är en liten pärla. Koncentrerad med livsvisdom men samtidigt skir som en akvarell med mycket vatten i penseln. 

Siegfried Lenz dog i höstas (oktober 2014). Ett återkommande tema i hans böcker är förhållandet mellan gammal och ung. Den här korta romanen eller långnovellen var något av det sista han skrev, åttio år gammal.

Förlaget Thoren&Lindskog ger ut tyska författare. Jag har tidigare skrivit om en annan bok från deras dem: Currywursten. Kika gärna efter deras utgivning, här finns många godbitar

4,3

Läst vintern 2015

Drömhjärta

Det ligger en juvel i Karabiska havet med sidenmjuka stränder, palmerna vajar lojt och allt är omringat av turskosblått vatten. I detta paradis springer två elvaåriga kusiner tafatt. Här tillbringar de stor del av sina lediga stunder när de inte är på stora släktträffar och äter godomligt god mat och lyssnar till de vuxnas skvaller. Juvelen är Kuba och vi förstår att det inte handlar om nutid utan tiden precis innan revolutionen då diktatatorn Fulgencio Batista kastades ur landet och Fidel Castro tillträde 1959. Det var då landet stängdes mot väst. 

Vad som händer på Kuba efter revolutionen skildras genom kusinernas familjer. En familj flyr efter mycken vånda den andra stannar kvar. Tidigt inser jag att det här inte är en bok för den som stöttat Castros bombastiska retorik om ett mer rättvist samhälle för alla. Vi lär oss förstå hur människors tillit till sitt land, och även till sin nästa, raseras när de mest fundamentala delarna i livet försvinner bit för bit.  Människor gör vad som helst för en bit mat eller husrum. Den här delen är bra skildrad, hur det verkligen kan vara bakom de tillrättalagda fasaderna och slagorden.

Berättelsen kantas av sorger och avsked men ändå av hopp och kärlek. Flickorna Nora och Alicia har växt upp som syskon, deras vänskap är något utöver det vanliga.

Gillar du modern historia och intagande vänskapskildring med romantiska inslag då kan du prova att läsa Drömhjärta av Cecilia Samartin. Den påminner i tonen om Tusen strålande solar av Hosseini.

3,7

Läst augusti 2013

Jag vill ju vara fri

Journalisten Annika Persson har letat bland arkivmaterial från tidningar, TV, böcker och ur Lena Nymans personliga foton  och anteckningar. Texten har bara undantagsvis citat ur dagböckerna och även om man inte alltid hör Lena Nymans direkta röst så får vi följa med ”bakom scenen”. Annika Persson väver varsamt ihop tidsdokument med dagböckerna, det blir en berättelse om Lena Nymans delvis okända liv. Hennes inre som det verkar ingen var särskilt intresserad av när hon var en av Sveriges mest hyllade skådespelare. Kunskapstörstande, debattsugen och nyfiken är hon långt in i karriären. En glad och sprallig tjej kan också ha idéer och tankar och hon ville ha mothugg och diskutera.

I hennes bokhylla fanns existentialisterna, Nietzsche och massor av klassiker. Hårt liv och sjukdomar begränsade hennes kunskapshunger mot slutet. Det är sorgligt att hon inte tog hand om sig bättre, hennes missbruk startar tidigt. Krav från omgivningen gör att hon jo-jo-bantar under massor av år, även här kommer droger in. Annat som upprör är att Jag är nyfiken gul-filmerna spelar in miljoner i USA, men Lena får endast en blygsam engångsumma. Vidrigt är också hur några manliga kritiker inte kunde se förbi ytan, att till exempel diskutera hennes rumpa i en filmrecension är verkligen magstarkt. Tänk att sådant fick passera så sent som 1967?

När Lena var stark hade hon ett stort politiskt och socialt patos. Hon kom från enkla förhållanden och var intresserad av sociala frågor, ville till och med göra dokumentärfilm om hur det var att vara handikappad i välfärdens Sverige. Lena Nyman spelade såväl på Dramaten som revyer med Hasse och Tage, spelade in skivor och medverkade i ett flertal filmer. Lena Nyman (1944-2011) blev sextiosex år. Femtio av dem var hon verksam som artist.

Lena Nyman har också läst in böcker min personliga favorit är hennes inläsning av Philip Pullmans Guldkompassen och Bärnstenskikaren.
3,8
Läst juli 2013

Niceville

Allt börjar i den amerikanska heta och fuktiga södern i början av 1960-talet. De rika medelklasskvinnorna i Jackson, Mississippi ses hos varandra och har bridgeträffar, spelar tennis eller organiserar välgörenhetsauktioner. Deras hus sköts av färgade hushållerskor som inte bara tar hand om mat, tvätt och städning de fi

nns där också för familjens barn. Skeeter som växt upp i den här miljön ser plötsligt på sin hemstad med andra ögon efter sin universitetstid som hon precis återvänt från.

Via ett jobb på lokaltidningen får Skeeter kontakt med Aibileen som hushållar och har uppfostrat sjutton barn hos olika familjer. I all hemlighet börjar Skeeter skriva ner de färgade kvinnornas berättelser om hur de egentligen har det bakom husfasaderna. De får aldrig äta vid samma bord som vita, de måste ha en egen toalett och om de anklagas för stöld finns ingen ände på eländet för då sprids ryktet och ingen vill anställa dem. Ibland behandlas kvinnorna väl men är helt rättslösa när det kommer till kritan. 

Det blir allt mer spänt i delstaten efter händelsen med Rosa Park (kvinnan som åkte buss och vägrade lyda busschaufförens order om att ge sin plats till en vit man), medborgarrättsmarschen i Washington med Martin Luther King samt några uppmärksammade rasmord. Men Skeeter, Aibileen och kvinnorna fortsätter trots misstänksamhet och oro att skriva på det som ska bli boken Niceville. Inför bokens utgivande håller kvinnorna andan.

Det här är inte en eländeshistoria även om det kan låta så. Den är skriven med gott humör vilket gör att det är en bok som man längtar efter att få läsa vidare i. Det finns också ett par obetalbara scener i boken som höjer temperaturen samtidigt som det finns ett socialt patos som engagerar och får mej att fundera över värdighet, kränkningar och mod.

 Boken som heter The Help i original har precis filmatiserats så passa på att läsa Niceville nu och skapa din alldeles egen film, det brukar bli en rikare upplevelse. 

4,0 

Författare: Kathryn Stockett 

Läst september 2011