Drömbokhandeln

Av Laurence Cossé

Tänk att få uppleva sitt livs dröm och som bokälskare få starta en bokhandel med underbara läsupplevelser. En så god tanke - att sprida kulturell välvilja. En god roman blir namnet och några vänner startar i liten skala. Allt är mycket noga genomtänkt, framför allt urvalet av böckerna. Reaktionerna blir först glad förvåning. Så sprids ryktet, vilket följs av välvilliga kommentarer och recensioner i media. Drömmen verkar bli sann. Men det finns alltid en orm i paradiset. En god roman börjar baktalas och ifrågasättas från alla håll och kanter på de mest infernaliska sätt. Involverade bokvänner blir till och med attackerade, hur är detta ens möjligt?

Drömbokhandeln har både en realistisk och drömsk ton. Någon skulle kanske säga fransk och visst vi befinner oss mitt i Paris där kärleken inte är långt borta, inte bara till böckerna. Här finns också en hel armé av tyckare. 

Om jag lämnar handlingen därhän en stund och funderar på själva kärnfrågan vad som är en god bok så dyker många tankar upp. Till att börja med måste den fastna i dej, klinga till och ge inte bara en god historia utan tillföra något. Upplevelsen är helt unik. Hur det är gjort är inte heller oväsentligt. 

Men de som drar sej för att läsa? Och de som lägger av för att de är ovana och ger upp för resonemang och knepiga ord? De som inte läser för att det verkar främmande, inte något man gör i bekantskapskretsen man ser hellre en serie eller film. Det hjälper inte att säga att många kända filmer bygger på böcker. Och de som säger att de vill ha något som är på riktigt, verkligt inte något hittepå. Vad gör man? Jag har mött alla dessa mer eller mindre uttalade tankar. 

Först kommer naturligtvis själva läsandet. Om det är knaggligt (och du inte är dyslektiker) finns ingen annan väg än att fortsätta läsa. Osäkerheten kan göra att du väljer bort för att du känner dej dum. Men läsa kan du göra i enskildhet, ingen behöver få veta. Läsarna i Drömbokhandeln är på en nivå som kanske inte ens hälften av artonåringarna är i Sverige idag. Så för dem är förmodligen Drömbokhandeln en snobbig dröm. Fastän tanken är god, att dela dina bästa lästips till någon annan. Vad är då en snobb?

Drömbokhandeln är en bok för de redan frälsta. Bokälskare i alla länder måste ändå bejaka själva iden. Den firar bokens lov. Allt som böcker kan tillföra läsandet tas upp, alla aspekter och alla tillfällen. Här finns människor som mer eller mindre offrar livet för en god bok. På det viset är den romantisk. Någon skrev att det är en fabel, alltså att historien har något att lära oss. 

Boken är ordrik och en aning omständlig den hade kunnat kortats ned rejält. Men också väldigt fransk; resonerande, argumenterande och vibrerar av alla slags känslor inte minst espri. Den är också lite sorglig. Det blir en trea.

Laurance Cossé, 1950, är en fransk författare som tidigare arbetat som journalist, litteraturkritiker och radioproducent.

ISBN: 9789186480295

De obotliga optimisternas klubb

Av Jean-Michel Guenassia

Unge Michel Marini är led på allt vad skola heter. Han är annars en intelligent och välartad ung man som inte har svårt för sig. Hemma sjuder det under den putsade ytan. Fadern kommer från en fattig familj med kommunistsympatier, modern från en fin familj i Algeriet. Michels bror Frank vill ansluta sig som soldat i Algeriet men av en dold anledning som bara Michel känner till, han vill övertyga soldaterna att desertera. Franks bäste vän Pierre intar en helt annan ståndpunkt och diskussionsvågorna går höga. Den tolvårige Michelle står inte ut och hänger hellre på Café Balto och spelar Babyfoot, ett slags fotbollsspel som han är ett ess på.  Eller så lyssnar han på Beatles eller läser. Han läser till och med när han går fram och tillbaka till skolan där han på lektionerna gömmer sina böcker i knäet. Eftermiddagarna tillbringar han gärna med den övergivna, lite äldre, Cecile.

Det går lekande lätt att komma in i De obotliga optimisternas klubb. Inzoomning mot Catier Latin Paris i slutet av 1950-talet och vi landar i hörnrestaurangen Balto vid Place Denfert-Rochereau. I bortre delen av lokalen bakom ett skynke har tilltufsade män från Östeuropa sin refug - en ö i strömmen. Dessa flyktingars livsöden är mångskiftande, dramatiska och mycket sorgliga.

Det som börjar som en stilla utvecklingsroman med visst romantiskt skimmer vrider senare åt det mörka, det som hänt och händer på andra sidan av Järnridån. Ridån verkar vara neddragen för gott. Bakom den härskar tyranni och terror och ett människoliv inte är värt så mycket som ett askflarn. Individer blir bokstavligt talat bortraderade, de har aldrig funnits. Såren finns närvarande hos herrarna på klubben men de vill hellre spela schack än fördjupa sig i minnena. Trots det, det förflutna gör sig påmint. Michel Marini som fäst sig vid några av männen dras ofrivilligt in i hemligheter och svart sorg.

Det här är tiden för kalla kriget och Algerietkrisen. Kulturellt händer mycket, en del ryms i boken.: Nya franska filmvågen, Diors New Look, Camus och Sartres ståndpunkter om kommunismen, Nurejevs avhopp i Paris, Chagalls glastak i Opera Garnier för att bara nämna några.

Berättaren ser på den här tiden med bitterljuv blick. Jag kan inte låta bli att tänka på den spanske författaren Carlos Ruiz Zafón där Barcelona är spelplan för mäns längtan och ohejdade drömmar. Fast Guenassia är inte lika smäktande och tårdrypande. Här finns också ett tydligare politiskt ställningstagande.

Värmen och innerligheten gjorde att jag fastnade för de De obotliga optimisternas klubb. Jag kände mej förflyttad till tiden och kvarteren. Det kunde blivit något för sött men sältan finns och där vägde vågen över till en stark fyra.

Jean-Michel Guenassia lyckas verkligen återkalla sin ungdoms stad, sorlet från kafeerna, strömmen av människor på avenyerna.

Han är född 1950 och är av fransk-algeriskt ursprung.

Jean-Michel Guenassia har vunnit Goncourt-priset för sin roman. 

ISBN 

9789113033372

Alex

Av Pierre Lamaitre

En kriminalhistoria som utspelar sig i Paris. Det börjar med att vi presenteras för Alex  en kvinna runt trettio år, ensamstående som tycker om peruker. Strax därpå möter vi ett polisteam som ställs inför oförklarliga och våldsamma mord av medelålders män. Teamet leds av kommissarie Camille Verhoeven, en skarp hjärna som ständigt får blickar, han är endast 140 cm lång. 

Jag skall inte berätta något mer om handlingen av det skälet att det sker både en och två tvära girar efter halva boken.

På minussidan. Den onödigt utförligt beskrivna brutaliteten när människor är fast och det inte finns någon utväg i sikte. Här skummade jag. 

Plussidan är glädjande nog något längre. 

Språket som ledigt för handlingen framåt trots bakåtblickar och våld. Teamet runt kommissarie Camille Verhoeven vill jag gärna återkomma till. Sanna karaktärer, alla med säregna vanor men när det väl gäller sluts teamet och de är snudd på oslagbara. Här kan jag inte låta bli att tänka på Fred Vargas poliser som också verkar i Paris, också sammansvetsade trots sina egenheter. Nyfikenheten är väckt. Vi får tillräckligt med bakgrund kring medarbetarna för att vilja träffa dem igen, kanske har det då hänt ett och annat sedan sist?  

Det är en lärd författare, det citeras och refereras flitigt till kända författare och konstverk. Lamaitre som lär vara extremt medieskygg är prisbelönt flera gånger för sina böcker.

Dramatiken som byggs på och som inte är helt lätt att förutse, det gör att jag kan tänka mig läsa ytterligare någon av Pierre Lamaitres deckare i parismiljö. För språket och det kluriga slutet får Alex 4.0 Alex är del två i serien med kommissarie Camille Verhoeven.

läst mars 2018

Paradisbaden

Av Akli Tadjer

Det börjar ganska bra. Adèle Reverdy är en något motvillig begravningsentreprenör. Hon har ärvt rörelsen och är nu chef över en samling mer eller mindre ovilliga medarbetare. En trettioårskris är också under uppsegling. Adele brottas med tanken på varför hon är ensam, det är för att jag är fet och ful tänker hon och trycker i sig  ännu en tub kondenserad mjölk.
Hennes syster peppar Adele att ha en sprakande trettioårsfest med nya och gamla vänner. Här träffar hon en synskadad man som tidigare var akrobat numera är han massör på etablissemanget Paradisbaden.

En bit in i den här mer eller mindre uppenbara historien funderar jag på att lägga den boken åt sidan. Men så fortsätter jag en sömnlös natt, har jag nu kommit halvvägs så…

Handlingen lämnar jag därhän.  Det som stör mig är något med läsarkontraktet. Jo jag förstår vart författaren vill föra mig och jag är helt med på att låta mig förföras in i en förtrollande berättelse om det så är spion- thriller- kärlek- fantasy eller what ever. Varför känns det då så motigt?

Jag tror det handlar om brist på elegans och att det blir för uppenbart det hele. Däremot blir det lättare att acceptera författare och handling om jag tar på mig Amelie från Montmartre-glasögon. Fäll ner lite orange och mjukt filter. Klipp så att dråpligheten får dig att fnittra. Framställ personerna som ömkansvärda men goda karaktärer, ja förutom de dumma. Kärlek med flera förhinder naturligtvis och vips, en mycket fransk romcom för den trötte en fredagskväll uppenbarar sig. 

Författaren har en bakgrund som manusförfattare på TV, vilket gör Paradisbaden något begripligare. Mottot verkar vara; Allt för nöjets skull

3,6

Läst av surkarten i januari 2018

Istider

Av Fred Vargas

I denna den sjunde bok om Jean-Baptiste Adamsberg och hans kriminalgrupp i Paris spänner handlingen mellan Franska revolutionens karismatiska ledare och talare till Island och dess öar i svart och vitt. 

Däremellan får vi fördjupa kontakten med poliserna i gruppen kring Adamsberg. Deras egenheter, som Adamsberg känner på djupet, bidrar till att han handplockar några av dem nu när det gäller ett mycket speciellt uppdrag. Den historiskt kunnige Danglard är självskriven när det gäller besök hos lavarna som iscensätter vad som hände under skräckväldet och revolutionsåren i slutet av 1700-talet. Danglard är också Adamsbergs närmsta man och de känner varandra utan och innan. Danglard vet att Adamsberg kan försvinna mentalt när han grubblar över problem, och att han därmed verkar oberäknelig. Men han kommer alltid tillbaka, både fysiskt och mentalt.

Allt börjar med att en symbol hittas vid flera mordplatser. När poliserna gräver djupare leder arbetet vidare i två riktningar. En katastrofal resa till Island för tio år sedan och en annan som rör tongivande personer som agerade vid Franska revolutionen.

Jag njuter mest av att ta del av det udda polisgänget, mer än kriminalgåtorna i Vargas böcker. Ibland drar de iväg för mycket åt det övernaturliga och sagoaktiga när utredningsarbetet flätas ihop med småflummiga berättelser, men det är också charmen med polisserien. Alltså ligger jag på plus när jag börjar läsa och få återse den bastanta och kloka Retanqourt, den feta katten som fortfarande sover på kopiatorn, den ängslige Estaliere som inte klarar något polisarbete över huvud taget men är en fena på att ge var och en kaffet exakt som de vill ha det. Han går för övrigt ständigt omkring med stora uppspärrade ögon och är Adamsbergs skyddsling. Den tidigare rivalen till Adamsbergs oåtkomliga kärlek, som återkommer i några böckerna, Veyrenc med fläckar av rött hår, inte färgat de uppstod ur en svår misshandel när han var ung. Ja listan kan göras längre och du kommer säkert att hitta just din favorit i gänget. Tonen mellan poliserna är slängig, ibland grov men när det kniper finns en stark solidaritet. 

Djur som dyker upp i en bok återkommer i senare delar. Duvan som snarats på ett grymt sätt börjar återfå livsmodet. I Istider träffar vi vildsvinsgalten Marc som skyddar den ensamma Celeste där hon bor ute i skogen. 

Fred, kort för Fredrique Vargas är historiker och etnolog. Detta märks i böckerna som oftast börjar i Paris men sedan drar iväg till landsändar där myterna lever kvar och mystiken tätnar; Normandie, Franska alperna, en kyrkogård i London, Slovakien och så nu Island.

En serie filmer har gjorts i Frankrike mellan 2008-2010.

Läst 2 oktober 2016

No och jag

Huvudpersonen Lou Bertignac är en superintelligent tjej. Hon anstränger sej för att synas så lite som möjligt i skolan där hon oftast blir kallad geniet eller liknande. Hon har fått sin roll och hon verkar inte vilja byta den, dessutom är hon väldigt tillbakadragen. När hon skall beskriva ämnet inför en kommande uppgift i skolan får hon tunghäfta och akut blygselanfall. Spänningen stiger i klassrummet och hon säger till slut Uteliggare, jag skall intervjua en uteliggare. Hon vet inte var hon fick det ifrån men nu var det sagt.

En viktig del i boken har klassens kung, en charmig lång, Lucas blir trakasserad av läraren hela tiden men verkar inte bry sej. Han har hög status i klassen men flyter inte ovanpå.

Vi befinner oss i Paris, det är nutid. En stad med många uteliggare. Varför förklaras inte men på ett ställe mot slutet av boken är det en fin passus om att vi lever med alla dessa runt om oss och det är på 2000-talet och det borde inte vara så.

Problematisering av varför det finns så många uteliggare existerar inte. Detta stör mej även om jag stundtals gillar boken. Det stör mej för jag tycker att det är ett tecken i tiden. Om hon nu skall skriva om uteliggare så hade man kunnat lyfta frågan. Men Lou är yngre i ålder än vad hon egentligen verkar i boken. Brådmogen, lillgammal etc. Hon har ett väldigt systematiskt sätt att ta in världen. Hon systematiserar och testar allt från diskhanddukar till...

Så småningom får No och Lou bra kontakt och band knyts. Skrivs en del om det. Om man har band till någon har man också förpliktelser och hör och häpna så flyttar No hem till den borgerliga familjen. Ett rum står tomt och detta är familjens trauma. En liten syster har dött när hon bara var några månader och mamman är sedan dess helt bruten. Familjen håller på att falla isär.

No sköter sej i början och lyckas nästan bryta det moment 22 hon är inne i. Hon kan inte få någon bostad p g a att hon inte har ngt arbete. Nu får hon ett arbete på hotell som är hälften svart hälften vitt. Där utnyttjas hon å det grövsta (inte sexuellt) får nästan inga raster etc. No orkar inte - hon börjar supa och sen hamnar allt på ett sluttande plan.

Känns som en ungdomsroman, den lyfter inte helt och kanske beror det på att den känns riktad till de som är i närhet av huvudpersonens ålder.
2,5

Författare: Delphine de Vigan

Läst april 2011