av Irene Sola
Öppningsscenen sätter tonen, massiva sprickfärdiga åskmoln berättar att de dröjer över en bergsluttning för att till slut släppa mängder med vatten just där. Senare samma scen men från markperspektiv, en man böjer sej för att plocka några svampar. Precis då, ett öronbedövande brak, en blixt fräser till och bang mannen faller. Han dör på fläcken.
Det kärva livet i de katalanska bergen upplevs och berättas polyfont av väsen, berg, snö, onämnbara varelser och av djur och vanliga människor som klamrar sig fast längs bergssidorna. Sinnena är vidöppna; växtligheten frodas, klara fiskrika bäckar, smala svåra stigar dit partisanerna sökte sej under kriget.
Och även där bland de förföriskt vackra bergen finns förstås födelse, död, hämnd, avund, kärlek men oförtäckt råare maffigare.
Vissa partier slukar jag, andra får jag inte kontakt med. Vissa texter får jag läsa om och fattar bättre då med risk för att förtrollningen bryts. Inser delvis storheten men halkar ur greppet och det blir pyspunka. Häftigt ändå att ha fått landa där ett tag, ta del av människornas öden, deras hem. Tänker på Fred Vargas kommissarie i Adamsberg i Paris som hade extraordinära förmågor. Visst kom han från en bergsby högt upp där Pyreneerna gränsar mot Frankrike?
Irene Sola, 1990, har skrivit Jag dansar och bergen sjunger på katalanska, översättning till svenska av Ellinor Broman.
ISBN: 9789189814141