En ond tid

av Deepti Kapoor

Vi befinner oss i norra Indien, tre personer dras in i ett drama. 

Ajay är en kastlös pojke som vallar en get. Geten äter upp grannes gröda. Straff utkrävs, Ajays familj krossas. Han förstår inte varför han blir bortkörd i en bur, såld som slav. 

Sunnys rike far älskar inte sin son. Som vuxen blir han oförmögen att ge av sig själv, att älska. Det blir destruktivt på alla plan, för den ende som Sunny vill få bekräftelse av förnekar honom. I en dödlig spiral sviker Sunny allt och alla. Ett antikt drama.

Neda har trygg bakgrund och kulturellt kapital. Hon är en lovande seriös journalist som vill gott. Avslöja det ruttna. När hon granskar vänskapskorruptionen inom de ledande skikten i den region hon bor i börjar marken gunga.

Grovt fysiskt våld för att förtrycka fattiga. Utpressning och påtryckningar högre upp i samhället. I detta strikt hierarkiska samhälle är underkastelsen en förutsättning. Fasaderna av glimrande lycka i medierna får massorna att hylla de rika som gudar.

Lurendrejeri kan till exempel gå till så här. Fattiga bönder äger en bit jord som köps upp av lokala potentater, bönderna kan inte investera sina pengar i utbildning eller bostäder så efter några år av onödig konsumtion är byn i spillror. En annan klass som kommer "i kläm" är tidigare kungligheter. Nu utan befogenheter är de lovligt byte för girigbukar som vill få tillgång till deras image med glitter och turbaner och få synas i media. Det är onekligen en mörk tid som detta postkoloniala epos skildrar. Våld på alla plan, hämnd, aningslöshet och en extrem girighet. Lyxvaror och glitter i överflöd, några kvarter bort gränslöst armod. 

Hur gör man en thriller av ett genomkorrumperat samhälle när alla segment innehåller orättvisor? Oundvikligt sönderfall om det inte stoppas.* Naturen utarmas, fattiga får det sämre och hopplösheten plåstras om med grundlösa löften och glitter. Det här är mer en resa ner i helvetet än en trhirller. Vackra Indien verkar inte ha någon framtid, likaså de länder vars regimer hyllar råkapitalism. Bevare oss. Skicklig thriller med klassisk dramaturgi. Rått, spännande och avslöjande i ett högt tempo. 

Citatet som inleder ”En ond tid” ut Mahabharata anger utgångsläget för mänskligheten:

”Och till följd av sina korta liv ska de inget lära. Och till följd av sin bristande lärdom ska de sakna vishet. Och därför ska girighet och begär förgöra dem alla”

Jag blir upprörd och arg. Kanske lamslås jag av hopplösheten och återkommer i mina tankar  på att författaren numera bor i Portugal. Det kanske är säkrast att försöka förändra utifrån, även grävande journalister blir offer för våldet. 

Deepti Kapoor är född i Indien 1980, är journalist och författare. Numera bosatt i Portugal.

* Ett undantag till korruptionen där några försöker röja i eländet, som har verklighetsbakgrund, är Netflixserien Delhi Crime, som baseras på verkliga brott i New Delhi. I säsong två tampas den tappra kvinnliga polischefen med Kachacha baniyan gang, ett gäng som nattetid stjäl smycken och slår ihjäl de som kommer i deras väg. En liknade grupp beskrivs mot slutet av En ond tid, en kriminell grupp som satt skräck i en hel region.
I Dehli Crime fångas till slut medlemmarna efter ett målmedvetet arbete av poliserna.

https://www.indiatimes.com/entertainment/binge/kachcha-baniyan-gang-delhi-crime-season-2-shefali-shah-578269.html 

ISBN: 9789100184971

Mjölkat

av Sanne Salomonsson

Ellen behöver tänka och ger sej iväg, bilen för henne till barndomsgården. Nyckeln ligger på samma ställe trots nya ägare. Hon stannar ett tag. Sommaren är bedövande med sina dofter, minnena är ofrånkomliga från när hennes föräldrar slet hårt med jordbruk och mjölkkor.

Här finns en självklar tillhörighet med djur och natur, en närhet som då var självklar. Stoltheten som tidigare generationer känt när de kunde lämna över har upplösts på många vis. Ängar har blivit granplanteringar, korna står i lador kopplade till mjölkmaskiner. Vi våldör oss på de svaga och funderar knappt över var vi kommer ifrån längre. Ja så ser det ut idag.

Mjölkat är en debut men här finns inget trevande, Sanna Samuelsson skriver säkert, drastiskt och med utfällda sinnen. Tankarna går hela tiden till småbönderna som inte längre behövs. Här finns en solidarisk bitterhet över att visst arbete inte betyder något längre. Mjölkningen var det som styrde rytmen på gården, mjölkat. Nu när jordbruken är nedlagda handlar tankarna om vem som äger vad egentligen? Och jag kommer osökt att tänka på andra författare som inte kunnat släppa sina rötter; Stig Claesson, Moa Martinsson, Ivar Lo och Tomas Bannerheds "Korparna" för att bara nämna några.

Mjölkat har en stadga och ett språk som väcker känslor och nyfikenhet. Snygg start på författarbanan för Sanna Salomonsson, det blir en fyra.

Citat: 

    ”Vi som är uppfyllda av vår barndom kanske aldrig blir vuxna”

”Begäret har en elak syster som heter behovet” 

Sanna Samuelsson, 1987, kommer från Linköping men bor i Stockholm. Mjölkat har fått Borås Tidnings debutantpris och Katapultpriset. 

ISBN: 9789100199357

Fördolt är minnet av människan

av Mohamed Mbougar Sarr 
Diagé Latyr Faye är en självupptagen litteraturstudent i Paris. Hans drivkraft är att gå i spåren efter författaren till den mytomspunna boken ”Omänsklighetens labyrint” av vissa ansedd som ett mästerverk av andra en pinsam mix, det vill säga rent plagiat. 

I fokus står kolonialism och kulturen, men fram för allt litteraturen, som själasörjare.

Boken är inte svår men kräver ändå att du är alert. Delarna bildar en väv, kanske rent av en labyrint. Några områden att ha koll på: Frankrikes koloniala historia, koloniernas frihetssträvanden med tillhörande maktmissbruk. Om du är väl bevandrad i litteraturhistorien finns fler skikt. Läsningen vinner på att man själv älskar att läsa. 

Boken och författandet sätts på en piedestal. Att vi finns till i den här världen är tack vare ordet. Utan litteraturen har vi inget existensberättigande, ja det verkar vara grundtesen. Texten svävar i en högre rymd och jag försöker enträget att få en relation med den och syftet. 

Frankrike liksom många andra europeiska länder var kolonialmakter. Inte bara råvarorna var självklara byten även människornas sätt att tala och tänka. Man ville att den franska kulturen skulle genomsyra undersåtarnas tankevärld. Så på jakt efter författaren M blir det uppenbart att den mångskiftande texten är en grym satir, en fabel, ja en postkolonial betraktelse med magiska inslag som påvisar Frankrikes grymhet och totala arrogans vad gällde de mörkhyade i deras kolonier. 

Ramberättelsen handlar om den begåvade Elimane som över allt annat längtar till Frankrike, helst Paris och få tala och läsa språket. Några år efter studierna börjar spåren glesna men vännen Siga  har hittat vittnen som berättar om tidsandan. Att vara jude eller svart var mer eller mindre självmord. 

Har kolonisatörerna skapat en outsäglig längtan till Europa? I alla fall för den begåvade Elimane som växer upp i Senegal. Paris är hans dröm. Spåren efter honom kallnar efter ett par år. Rykten säger att han skrivit en fantastisk bok. Innehållet väcker fascination, vrede och avund.

Elimane får mytologisk status i vissa kretsar, inte bara för innehållet. Är det sant att alla som recenserat boken dör strax därefter. 

Åren har gått och Europa och Frankrike får nu skörda vad de sått. Hur europeiska senegaleserna än försöker även om de ger sin kropp (första världskriget som soldater) och själ blir kan de aldrig bli som den vite mannen. Drömmen om Europa dränerar länder på de starka som kunde byggt upp, de orealistiska förväntningarna gör att de drunknar i anonymitet.

”Elimane ville bli vit och man påminde honom inte bara om att han inte var det, utan också om att han trots sin stora talang aldrig skulle bli det. Han uppvisade alla kulturella bevis på sin vithet; han blev effektivt förvisad tillbaka till sin svarta ras. Hans kunskaper om Europa var kanske större än europeernas. 

”Du vet det; kolonisationen sår ödeläggelse, död och kaos hos de koloniserade. Men den sår också - det är  det mest djävulska resultatet - en önskan att bli det som har förstört dem..”

Boken får en trea. Jag försöker förtvivlat att finna tentakler i texten som skapar band. Sympatiserar med de kritiska anslagen, som verkligen har fog för sig, men det blir ingen riktig kontakt. Kanske skulle textmassan ha reducerats. Här finns fläktar av Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón; dunkel och romantiserade kring böcker och kvinnor. Jag kan även känna en antydan till Mörkrets Hjärta, vad händer med människor som hanterar det outsägliga? Fasa bara fasa. Trots det angelägna ärendet blir det ingen favorit. 

Mohamed Mbougar Sarr, född 1991 i Dakar, Senegal. Har studerat litteratur och filosofi i Frankrike.   Han har fått Goncourtpriset för Fördolt är minnet av människan.

ISBN: 9789100197780

Mirakelkammaren

 av Angie Kim

Utmattande, klaustrofobisk - lämpligt med tanke på att själva kammaren är en ubåt - och paranoid. Så sammanfattar jag min upplevelse. Ett brott har begåtts och nu skall den åtalade få stå till svars för något förfärligt, i en brand har ett barn och en vuxen omkommit.

Det blir ett rättegångsdrama från nutidens USA med minst sagt pressade människor. Mödrar som tar till alla metoder för att deras barn skall bli bättre eller ”friska”. Invandrare som lever på existensminimum och hoppas kunna förbättra sin position så så att de äntligen kan bli accepterade. En proteströrelse som tar till alla medel för att visa att mirakelkammaren är en bluff.

Mirakelkammaren är namnet på det trånga utrymme, en ubåt, där barn och vuxna får syrgasbehandling. Syret anses kunna läka olika skador även autism. 

Vi lär känna de inblandade i tillbakablickar och från rättegångsscener. Det som först verkade uppenbart, här har media har bidragit till att piska upp en mycket hätsk stämning, visar sig ha uppenbara luckor. Men hur komma åt sanningen när alla inne i rättegångssalen ljuger på ett eller annat sätt. 

Delvis obehaglig att läsa och när jag lägger Mirakelkammaren ifrån mej är jag helt slut. Angie Kim lyckas verkligen med thrillerdelen; vem kan man lita på och är den anklagade verkligen skyldig? Här kastas misstankarna runt som sockor i en torktumlare, man hinner inte tänka bara snurra vidare och blir nästan illamående. Jag ger Mirakelkammaren en trea för att den är välkomponerad och för att Angie Kim lyckas i sitt uppsåt att skapa olust, osäkerhet och spänning. Hade det inte varit för de den kritiska blicken på all konkurrens som normaliserats och en del snygga formuleringar hade det bara blivit en tvåa.

Angie Kim, 1969, är född i Seoul i Sydkorea, numera bosatt i USA där hon har studerat juridik. Miracle Creek är Angie Kims debut 

Citat:

Men det är inte så livet fungerar. Att drabbas av en tragedi gör en inte immun mot nästa tragedi och otur fördelas inte ut som strösslet på en tårta

Hennes egen mamma var likadan: hon använde sin artighet för att dölja hur ovänlig hon var på samma sätt som folk använde parfym för att dölja sin kroppslukt – ju värre den var, desto mer parfym använde de. 

….sådant var livet. Varenda människa var resultatet av miljontals olika faktorer – en av flera miljoner spermier som kom fram till ett ägg i exakt rätt tid, för om den missade tiden om så bara med en millisekund skulle en helt annan person uppstå. Bra saker såväl som dåliga – varenda vänskap, varenda kärlekshistoria, varenda olycka, varenda sjukdom – berodde på att hundratals småsaker konspirerade. Var och en för sig fick de inga konsekvenser alls.

För övrigt en översättning med schwung av Åsa Brolin

ISBN: 9789180234498

Slugger

av Tor-Björn Flygt

Oj vad han samlat på sej synpunkter de senaste åren och här kommer de nu i den tredje delen om Johan Kraft. Jag inte läst tvåan Outsider som utspelar sig tio år efter Underdog men i Slugger* är Johan mer än medelålders och det är sommaren 2021. I alla fall tänker han på sin flint och kommande prostatabesvär. Han har lämnat Malmö för reservatet Höllviken i Vellinge kommun. En blå kommun som ser till att ingen tiggare får sitta utanför ICA och att invånarna får ha sin trygghet ograverad. Väl medveten om att han tänjer på sina värderingar ser han sej omkring med dubbla glasögon. Han har kommit upp sej, sitter säkert med ett halvtråkigt arbete som familjejurist - arv och skilsmässor - stor villa i Höllviken som inte ligger riktigt nere i den värsta mörkblå klicken i Skanör / Falsterbo, där de med ärvda pengar bor.

Vi får följa Johan och hans familj de tre midsommardagarna, familjesammankomsten som kan bli något friare i ramarna än julen. Men vem vet vad som stundar när den frånvarande sonen anmält sin ankomst.

Relationer och samhällsförändringar är det som avhandlas och frågan om och hur de berör varandra. Hur familjekonstellationer påverkar i flera led och frågan är om familjen som ram är något annat än en illusion. Till exempel så går det bra att köra det individualistiska loppet som hans son Hannes, som bytt både för- och efternamn och kallar sig Sebastian, inte kommer vidare i det verkliga livet men öser förakt och sarkasmer över sin pappa.

Johan kämpar i alla fall för att hålla ihop sin vittrande familj. Han för inre monologer kring varför hans närmaste beter sej som de gör och detta med utförliga bakgrundshistorier och slängiga åsikter som understundom lutar åt satir. Ytterligare ett snäpp skruvas det åt på själva midsommarafton. Självklart infaller varken samförstånd eller idyll, särskilt inte efter att flera oanmälda bekanta och släktingar dyker upp.

Jag vadar igenom sjok av prekära relationer mellan barn, frun, morsan, svåger, kusiner och vänner. I gryningen hittas den borttappade svärfadern, daggen har lagt sej över det stökiga en gång vackert dukade bordet och jag undrar om mötena bidragit till enande eller skiljande.

Flygts prosa nästan väller utanför bokens ramar, han har ett brett och pockande behov av att ringa in något svävar iväg och fem sidor senare kommer vi till poängen. 

Det är inte alltid jag som läsare har en så omfattande parabol att jag kan ta in ordmassorna. Ibland är det kul och lockar till igenkänning, de bitska samtidskommentarerna kan för en utsocknes kännas lokala men jag tror att fenomenen är desamma över riket. Han sveper över det han har närmast; de förnöjda villakvarteren, de förgrämda sossarna som numera röstar blåbrunt, den ej revolterande yngre generationen som mer nöjer sej med att muttra ner i bildskärmarna. Och så klart den förlängda fyrtioårskrisen som inte tål en bakfylla för då blir det ännu värre. Stilen leder till sneda leenden när han slår in sina smashar men stundtals blir jag matt, ja till och med övermätt.

Vad skaver mest och vad är hans konklusion? Kanske om pojken som lärt sig den hårda vägen, fastän han inte vill, genom att fajtas på gården och i skolan. Senare kommer medvetenheten om utanförskap som ett filter gentemot omvärlden och den känslan släpper aldrig inte ens fyrtio år senare. Rädslan för att inte platsa sitter som ett bomärke. Den frånvarande fadern har inneburit en brant uppförsbacke; faderskapet, dels det han inte fick uppleva som pojke och hur han själv är som pappa. Har han verkligen varit en förebild? Samtalen, hur har de varit, ja hur har man talat med varandra i familjen? Det hålet verkar inte gå att fylla. Har han sömlöst överfört osäkerheten till sina barn?

Den blytunga saknaden och sorgen efter systern Monica finns också med boken igenom.
Barnen, sorgen. Blir vi klokare?
Monica till Johan när de talar om hennes sjukdom och framtiden 
”Det är du som vill veta, Johan, du vill ha någon att ställa till svars. Är det inte så?”

Och kanske är det rallarsvingarna boken igenom mot samhället men också mot honom själv. Ideliga: om och om igen. Underlägets konstanta ilska, är det därför han inte kan lägga ner?

Det är inte utan att jag funderat på romansvitens titlar av engelska termer; Underdog, Outsider och *Slugger varav två är från sportvärlden. En outsider är en otippad lirare som som mot förmodan tar sig in i spelet och sist sluggern i boxningsringen där fajten pågår. Enligt ordlistan betyder slugga någon som slår våldsamt och underdog är en person i (socialt) utsatt läge. I Slugger finns ett underläge som inte syns men sitter som ett membran på insidan trots det yttre välmåendet. Det ständiga tittandet över axeln. Slugger får en god trea för det ilskna uppsåtet över sakernas tillstånd serverat i syrliga analyser.

Torbjörn Flygt född 1964, är en svensk författare, dramatiker, krönikör och litterär ståuppare. Han är uppvuxen i stadsdelen Borgmästargården i Malmö, se fotot. På sin hemsida reflekterar han om stadsdelen nu och då.

ISBN

9789177957171

Löpa varg

av Kerstin Ekman. Ljudbok i uppläsning av Rolf Lassgård
Ett oväntat möte med en ensam varg i skymningen kryper in i Ulf, en molande vridning i känslorna mot en mer eftertänksam sida. Minnen dyker opåkallat upp och förstärker den pågående förändringen. Ulf söker sig alltmer till Högben som han kallar vargen, han som förstår på sitt vis utan ord. Hans minnen vägleds mer av ljud och lukter.

Ulf inser att det är slut med jakten efter att ha däckat ihop på ett jaktpass dessutom kväljs han av synerna i slaktboden. Han börjar läsa sina gamla jaktböcker och förvånas över hur sparsamma anteckningarna är, han minns ju desto mer. 

Jag skall inte berätta mer om själva handlingen men det blir hemskt och lite kusligt den senare delen. Det ömsinta porträttet av paret Ulf och Inga väger upp de mörka nästan oförutsägbara drifterna som lätt frammanas i jaktlaget. Korthuggna sarkasmer och underförstådda blickar som inte bådar gott. En annan enighet fast inte byggd på kärlek, däremot makt och hot.

Det hade väl inte varit Kerstin Ekman om hon inte hade satt naturen i första rummet och det gör hon. De reella hoten mot skog, växter och djur och till syvende och sist människan som i sitt oförstånd fortsätter med sin maktutövning över naturen. Men trots skärpan finns där ett hopp om människan som genom förstånd och förståelse kan ändra på saker och ting. 

Det är helgjutet, en fenomenal berättelse hoptvinnad med Rolf Lassgårds sträva tunga röst, dialekten ligger perfekt i örat.

Kongenialt var ett populärt ord ett tag men det är nog det jag far efter när jag försöker beskriva min upplevelse; fullständig. Kerstin Ekmans eftertänksamma precision är rent meditativ, sinnena skärps och jag tycker mej ana lukter och känslan av grov päls mellan fingrarna.

För en enastående bedrift av både Ekman och Lassgård får Löpa Varg en femma. 

ISBN 9789100189143 - Ljudbok

Räv och jag

Av Catherine Raven
En verklig närstudie av en bit natur i Montana, USA av zoologen och författaren Cathrine Raven som tidigt i boken slår fast att hon föredrar ensamhet och då långt ifrån socialt krävande miljöer. 

Vi får gå ner på knä och inse hur många arter som finns under våra fotsulor, hur de samspelar och lätt blir utkonkurrerade av någon invasiv art. Vid ett tillfälle försöker Raven påverka det ekologiska systemet nedanför sitt hus. Det inkluderar sorkar, myror och slitstarka ogräs. Allt för att få bort sorkarna utan att använda fälla eller gift. Detta mastodontarbete iakttas av Räv, ett ungdjur som inte kan få nog av människans märkliga beteende. 

Motvilligt, uppstår kontakt och senare tycke mellan räven och Catherine. Eftersom den här räven är särskild får den namnet Räv. En zoolog kan inte förmänskliga djur, tänka att vi känner samma sak eller förstår varandra. Men här är det uppenbart att båda vill fortsätta att träffas även om det bara är korta stunder. Catherine börjar med att sitta nära Räv och läsa högt ur Lille prinsen. Med tiden känner Cathrine ansvar och jagar bort fiender och blir orolig om Räv inte dyker upp. 

Liv och död och helt nära. För med detaljkunskap om det intrikata och ibland våldsamma livet nedanför yttertrappan inser vi att dramatiken inte är långt borta och egentligen är det bara en vanlig dag på jobbet för skatan och alla de andra djuren.

Cathrine Raven öppnar en dörr på glänt till naturen. Vi behöver inte ha rävar eller örnar i grannskapet för få upp ögonen för årstidens växlingar, djurspår eller växtlighet. Arter som funnits längre än oss förtjänar vår respekt, vi är ju beroende av varandra. Raven har inga problem med snöstormar som tidvis isolerar henne eller att hantera oförutsägbara motgångar. Räv och jag visar på det viset hur man kan överleva längre tider med det man har. 

Intresset för djurs beteende är genomgående så även ekologi och biologi. Minsta blommas strävan och kamp för tillvaron tecknas kärleksfullt. Helt bedårande är det här porträttet av en grävlingunge;

".. om man bedömer en ung grävlings kropp är det inte bara en liten burrig boll, djuret har enorma öron, vingmutterformade. Den har ett morrande som kan få marken att skälva, och får oss att tro att det är ett troll.  Men om man vet att den är ofarlig skulle man istället lägga märke till att de mörkblåa ögonen är för stora för ansiktet, och att mungiporna pekar neråt som på en sorgsen gammal man." 

Ibland blir det lite utdraget och nördigt men det vägs upp av den sanna kärleken och nyfikenheten till naturen och djuren. Och jag påminns om att det är på allvar där ute, inga gulliga Disneydjur här inte. Överlevnad är vad som gäller. En del djur planerar, bland annat rävar, sina tillslag andra är ute på ständiga matletarfärder. Större rovdjur som människan använder vapen, jo även Cathrine Raven jagar, hon är en utmärkt bågskytt till exempel.

Det som börjar som en trevande lek med räven Räv fördjupas så pass att författaren får omförhandla sina tidigare principer. Räv har till och med inverkan på hennes sätt att se på sin omvärld och hon inser att hon blivit mer öppen och kontaktsökande tack vare Räv. 

För mej blev Räv och jag lite av en synvända, jag gillar särskilt när hon utgår ifrån forskares iakttagelser eller från romaner. Hon läser högt för Räv ur Lille Prinsen, återger tänkvärda passager från Moby Dick även Mary Shellys Frankenstein finns med. De ovan nämnda böckerna reflekterade över människan i sitt förhållande till natur och djur.
Räv och jag får en trea.

ISBN: 9789113116846

Renegater

 Renegater av Klas Östergren

En renegat är en avfälling, någon som svikit någon eller ett uppdrag. Eftersom orden har en särskild tyngd, det är trots allt Klas Östergren som skriver, dröjer sig ”Renegater” kvar boken igenom. Tonen är satt och det finns en anspänning och spejande efter vem eller vad redan från start. Redan i de första sidorna sveper författarjaget, som heter Klas Östergren, med blicken över pastorala nejder. Han bor på Österlen och pausar en stund vid sin grind. En bekant dyker helt överraskande upp, Henry Morgan, och sakta rullas delar av tidigare historier upp från böckerna Gentlemen och Gangsters. Svek av stora dimensioner har förekommit då för länge sedan. Det finns mycket att tala om och och kanske reda ut. Och här kan författaren inte komma undan, han ombeds skriva en rapport om sina år i Svenska Akademien som på något märkligt sätt har med Rikets säkerhet att göra, allt omges av hysch hysch.  

Rapporten dyker upp i men inte förrän det har berättats om författarens bekantskap med en man som råkat illa ut i sitt tidigare liv, nu försvunnen. Att reda ut den historien som har bäring i en skandal under Göran Perssons tid som statsminister, det tar ungefär halva boken och handlingen blir mer och mer olustig och solkig. 

Två skandaler i landet lagom, en på 80-talet och en 2018, skadar landets anseende och visar på sjaskiga sidor, inkompetens, kanske också naivitet vilket leder till vänskapskorruption ända upp i de ledande skikten. I skuggan av tidigare blamager har en ny bransch sett dagens ljus - konflikthanterarna. 

Klas Östergren vill reda ut, från små oklarheter i vardagen till frågor om ansvar på olika nivåer. Eftersom han finner sig inblandad blir det mycket granskande, minutiöst nedtecknat med stringens och språkglädje. 

Allt är värt att läsa men ibland frestas mitt tålamod, skrapandet och vägandet kring en enskild företeelse kan ta flera sidor. Men det går inte att undvika att bli imponerad av bygget och den varsamma språkhanteringen som gör att man far mellan burleskeri, realism, satir till analyserande skrivart. Och humorn. I en intervju berättade Klas Östergren att han var så förvånad över att läsare hade tyckt att Gentlemen var underhållande när han ansåg sig ha skrivit en sorglig och allvarlig roman. Men jag förstår precis. Sättet att iaktta händelser och personer lite från sidan med torr humor är genomgående. Iakttagelser som ofrivilligt eller ej gör att man skiner upp bland allt prövande. Här kom jag osökt tänka på Tre män i en båt, det högtravande omständliga som slog över och blev komik.

Några blinkningar till de tidigare böckerna i trilogin blir det, även i Renegater finns källargångar, hemliga kärlekar och ytterst fåniga och skumma figurer.

Imponerande men aningen för omständligt. Renegater får en stark fyra för att jag trots allt längtade efter att få läsa vidare, för spänningen, underfundigheterna och för att få njuta av språket. 

ISBN: 9789177953661

Årsboken

Årsboken av Sven Olov Karlsson 
Noveller, en för varje månad, passande så här på nya året. Berättelserna är en provkarta på Sverige idag ofta med människor i brydsamma lägen. De är inte är där de vill vara. Glapp och skillnader synas; mellan land och stad mellan den som inte har ett öre till den som blir både rik och hög på att fabricera fake news. 

Årsboken börjar som sig bör med nyårsafton som mer hörs än ses ifrån ett källarutrymme. En kvinna som inte längre äger något, tar sin tillflykt till ett skrymsle i en källare. Här låter det från huset och ute fyrverkerier. När allt lugnat sig hasar hon, trots misshandel ut. Skräpigt och glashalt och iskallt i busskuren. Men bussen stannar och chauffören ropar. En av de bättre novellerna. 

En lägesbeskrivning av landet och idén med en berättelse per månad är riktigt bra. Det verkar vara tungt att leva i Sverige (för vissa) men det finns stråk av medmänsklighet. Till exempel December, överfull snömoddig parkering med tappade bilnycklar får ett varmt slut. Januari ger en gnutta hopp och en månad som jämkar med ett litet smil är Oktober. 

Vad vill Karlsson och hur är det gjort? Det är mycket runt om oss som skaver, ojämlikhet på så många plan, och det känns nästan som författaren gnisslar tänder av vrede. Ärendet verkar viktigare än att teckna personporträtt och att mejsla fram bilder som man kommer ihåg. Kan det vara så att när han stänker med det svarta att det får motsatt effekt? Jag vill ju själv få fram det som skall stå mellan raderna. Men ändå är det några porträtt som stannar i minnet. Kvinnan som går ut på ägorna när det är så torrt att det ryker om fötterna av förbränt gräs. Hon sitter på sin ärvda mark och funderar på vad den skall nytta till men landar ändå i att fortsätta och tar fram papper och penna börjar föra dagbok som man alltid gjorde förr. Varje dag kommenterades i kalendern. För övrigt en kalender många känner igen med sin lingonkrans och årtal. Här en eloge för det välfunna omslaget med kafferingarna. Jag gillar verkligen den här typen av omslag som fångar in idén, ett kongenialt omslag. Årsboken får en trea för en bra ide, för sin humanism och ett gott hantverk. 

Sven Olov Karlsson född 1971 och har bland annat skrivit om folket i glesbygden i ett par romaner. Om de strävsamma som inte hunnit ta in att en ny tid randats, besvikelserna står på kö. Sitt landskap Västmanland har han skrivit om i flera böcker bland annat den stora branden 2017, skildrad i Brandvakten.

Omslag av Sara R. Acedo

ISBN: 9789127164642

Vardagar 2

En relation är slut, och hur hantera detta vakuum? Tankarna kommer och går kring det och en kommande turné. Mot slutet av boken skriver Lundell att året höll på att knäcka honom. Då ser jag med andra ögon på raderna om vädret, krämporna och världsläget.

Dagboken går från senvår till nyåret 2018. Först ta sig igenom en extremt torr och varm sommar. Ju längre in i höstmörkret ju fler barndomsminnen. Stämningarna, pojkgängen, sjöarna, föräldrarna. Egnahemshuset strax utanför Stockholm med närhet till skog och djur. Här grundläggs natur- och fågelintresset. 

Han åker motvilligt från huset om det inte handlar om korta inköpsresor till stan, kanske Simrishamn eftersom där finns en bokhandel, eller för att inhandla hinkvis med talgbollar utan plast. Återstoden av dagen går åt till varierat läsande, målande, skrivande, rejäla promenader, funderande och väderspejande ut över havet. Fåglarna får särskild uppmärksamhet, trädgården är deras.

Ulf Lundell har funnits jämsides med två generationer svenskar och därmed betytt mycket men samtidigt olika. Mitt första möte var Jack som inte gick att undvika, på den tiden var det självklart att läsa killarnas böcker utan att ens fundera på identifikation. Låtarna, en del av de romantiska skvalpar kvar någonstans, Snön faller och vi med den… Har sett minst två konserter men vid sista blev jag moloken. Såg halvledsna män flockas med höjda armar och skrålande och kände utanförskap och ingen som helst kick. Det jag minns mest, där jag satt vid sidan, var de muskulösa och viga tjejer som äntrande riggarna. Läste många av hans böcker i slutet av 70-talet. Minns efter en intensivläsning att jag smittades av kraften och flödet i texten så att mina tankar blev som fjärrstyrda av blicken på omvärlden. Det drabbar mej inte så ofta, är mycket sällsynt idag, men jag kommer ihåg tillfället, nästan som en drog. Sedan dess, ett annat sätt att läsa och se på omvärlden, Lundell föll åt sidan. Och nu via titthålet mycket som samstämmer. Krämporna som smyger sig på, otrevliga minnen som väller fram och möjligtvis kan bromsas upp via distraktioner och promenader. Föräldrarna och hur de kan ha tänkt och deras bakgrund. Behovet av att gräva bakåt för att förstå. Frustration över läget i världen och som motvikt - naturen. 

Likgiltig är han, trots hjärtesorger och krämpor, inte. Återkommer till Sverige och den ständiga välfärdserosionen. 50-60-talen var guldåren då fick arbetarklassen chans att bygga eget och barnen en rejäl skolgång. Sedan 80-talet har söndervittringen pågått. 

Naket ibland om relationer, tillkortakommanden. Värjer mig här men kan förstå att det inte blir någon märg om man bara skriver om vädret och pilfinkarna. 

Fast såhär i slutet av boken och året 2018 kan jag inte låta bli att undra. Den benfasta ensamheten, nästan isoleringen visst påverkar den en människa mer än man vill tillstå och kanske förstå? Och kan man märka det själv?

Det kan se ut som skrivklotter först men skenet bedrar. Det är en flödande väl skriven text. Verkligen inte alla som kan få till det.

Vardagar 2 får en 4a för iakttagelser som har skärpa och lyster. Medger att jag inte kan bedöma helt klart eftersom jag känner mig hemmastadd i bakgrund och referenser. 

Hur jag dog

Av Niklas Ekdal

Efter en häftig attack på en fotbollsmatch får Niklas Ekdal en hjärnskakning men inser inte hur allvarlig. Det mesta smalnar av och livslusten går ner på sparlåga. Från arbetsnarkomani till passivitet vilket till slut leder till apati. En stark bidragande orsak till denna helvetesvandring är sömnlösheten vilken sätter rationella beslut ur spel och en dag tryter allt. Ekdal räddas på marginalen efter en överdos tabletter. 

Här börjar När jag dog och vi får följa med bakåt och framåt. Uppväxt, flytt till storstaden, lyckad karriär inom tidningsvärlden senare kan författaren leva på det han behärskar, orden. Tills smällen alltså. 

De olika scenväxlingarna vävs samman med betraktelser över nutidshistoria, politik (mest svensk) och samhällsfenomen som kommit och gått. Och den självklara röda tråden nu när han är på andra sidan, självmordet och synen på döden och självmord genom tiderna. Kyrkan som en gång släpade de självdöda till torgs där de skändades fram till dagens psykiatri. Referenser till författare, musiker och andra kända, som alla dött för tidigt ger perspektiv på världen vi lever i idag. De som överlevt (trots allt) ett hopp från Golden Gate eller misslyckats på annat sätt vittnar om att ett samtal, ett igenkännande hade betytt allt. Det vill säga, sök hjälp. 

När jag dog är en text som forsar fram. Niklas Ekdal skriver förföriskt lätt och medan jag hummar medhåll kring hans reflektioner inser jag plötsligt att jag visst inte håller med om allt. Så kan det gå när en skicklig skribent får mig att glufsa i mig sidorna. Och jag tänker att det är väl bra att han tvingar mig att tänka till, vi måste inte vara ense om allt. 

En lärorik och läsvärd bok som tar upp ett tabu i vår samtid. Självmorden är långt fler än trafikoffren och vad är det som gör att de inte får lika stor uppmärksamhet är värt att fundera över. 

Flyhänt och tänkvärt. Hur jag dog får 3,5

Blodlokan

Av Louise Boje af Gennäs

Är Sara egentligen tokig, på riktigt? Ja det verkar inget tvivel om efter ungefär halva boken. För då har hon hört röster, sett syner och upplevt händelser som borde få henne att söka hjälp. Annars är hon en toppentjej som i en grym uppförsbacke lyckas ta sig från sunkiga förhållanden till att jobba mitt smeten med lyckade människor omkring sig. Här finns klara drag av Starlet, om den nu finns kvar. Det mesta är för bra för att vara sant. 

Ovanpå Saras (om det nu är) hallucinationer finns en oerhört stor sorg efter hennes pappa, ett dödsfall kringgärdat av frågetecken. Och kanske är det på grund av ett otäckt överfall och pappans död som Sara nu spräckt verklighetsbubblan och vacklar mellan förnuft och vansinne. (Ett väldigt bra ord för övrigt, ett förvridet sinne)

Hennes pappa finns ständigt i Saras tankar och när hon hittar ett sjok med mappar i hans arbetsrum dras hon till dem som en mal söker ljuset. Mapparna är sorterade efter olika skandaler i Sverige. Oegentligheter som myndigheter försökt mörka fast det mesta har det stått om i tidningar och mapparna innehåller just tidningsklipp. Det är sådant vi känner igen; Bordellhärvan, Bofors mm.

Kommen såhär långt drar jag mig till minnes en informationsfilm om konspirationsteorier (Mattias Lundborg Umeå Universitet). Vi har alla en svag punkt för konspirationer konstigt nog. Det kan ha en evolutionär förklaring, att vi försöker föreställa oss varifrån eventuella hot kommer och det har förmodligen varit en överlevnadsfaktor för människan långt bak i historien när vi levde ur hand i mun. Men nu? I alla fall så uppstår en konspirationsteori gärna ur:  en spektakulär händelse som påverkar människor starkt och som kan vara lite luddig i kanten. Då börjar det spira, vilken är den egentliga sanningen? Teorier skapas och nu måste denna alternativa förklaring spridas. Även om det finns faktiska bevis kan den konspiratoriskt lagde genast hävda att den förklaringen är köpt. 

Tillbaka till Blodlokan. Det mesta i pappans mappar är händelser som inte riktigt har utretts; Palmemordet, Algenons död (krigsmaterielinspektör), Bordellhärvan (förnyad aktualitet efter filmen Call Girl, 2012) Om man lägger ihop alla dessa teorier vad framkommer då? Vi kan inte lita på någon. Hela samhällsbygget är poröst och nära sin upplösning. Handlar detta om tafatthet, brist på total överblick av statsmakten eller finns det verkligen en tystnadskultur? Ja det är inte utan att fladdrar till lite i konspirationsnerven.

Blodlokan är actionfylld men framför allt krypande otäck eftersom Saras sunda förnuft ständigt sätts ur spel och vi börjar tvivla, är hon knäpp på riktigt? När vi till slut tror vi kan andas ut trots sargad tilltro och sorg så hamnar ytterligare en otäck nyhet i knät på Sara. Bäddat alltså för nästa del i Motståndstrilogin. (I skrivade stund ej utgiven).

Louise Boje af Gennäs är skicklig på intriger och på att framkalla kusligheter där vi gungar till. Det jag har svårare för är hur stockholmslivet skildras, som ur en såpa. och här räknar jag inte den norska serien Skam som en såpa. Skam är briljant, Skam vill utforska, å andra sidan är det inte inte Blodlokans syfte. Den vill göra oss upprörda kring hur samhället styrs mot en bakgrund av paranoia.

Blodlokan får 3,8 för skickligt hanterande av skrämseleffekter och för att det är svårt att lägga den ifrån sig.

Augusti 2018