Fördolt är minnet av människan

av Mohamed Mbougar Sarr 
Diagé Latyr Faye är en självupptagen litteraturstudent i Paris. Hans drivkraft är att gå i spåren efter författaren till den mytomspunna boken ”Omänsklighetens labyrint” av vissa ansedd som ett mästerverk av andra en pinsam mix, det vill säga rent plagiat. 

I fokus står kolonialism och kulturen, men fram för allt litteraturen, som själasörjare.

Boken är inte svår men kräver ändå att du är alert. Delarna bildar en väv, kanske rent av en labyrint. Några områden att ha koll på: Frankrikes koloniala historia, koloniernas frihetssträvanden med tillhörande maktmissbruk. Om du är väl bevandrad i litteraturhistorien finns fler skikt. Läsningen vinner på att man själv älskar att läsa. 

Boken och författandet sätts på en piedestal. Att vi finns till i den här världen är tack vare ordet. Utan litteraturen har vi inget existensberättigande, ja det verkar vara grundtesen. Texten svävar i en högre rymd och jag försöker enträget att få en relation med den och syftet. 

Frankrike liksom många andra europeiska länder var kolonialmakter. Inte bara råvarorna var självklara byten även människornas sätt att tala och tänka. Man ville att den franska kulturen skulle genomsyra undersåtarnas tankevärld. Så på jakt efter författaren M blir det uppenbart att den mångskiftande texten är en grym satir, en fabel, ja en postkolonial betraktelse med magiska inslag som påvisar Frankrikes grymhet och totala arrogans vad gällde de mörkhyade i deras kolonier. 

Ramberättelsen handlar om den begåvade Elimane som över allt annat längtar till Frankrike, helst Paris och få tala och läsa språket. Några år efter studierna börjar spåren glesna men vännen Siga  har hittat vittnen som berättar om tidsandan. Att vara jude eller svart var mer eller mindre självmord. 

Har kolonisatörerna skapat en outsäglig längtan till Europa? I alla fall för den begåvade Elimane som växer upp i Senegal. Paris är hans dröm. Spåren efter honom kallnar efter ett par år. Rykten säger att han skrivit en fantastisk bok. Innehållet väcker fascination, vrede och avund.

Elimane får mytologisk status i vissa kretsar, inte bara för innehållet. Är det sant att alla som recenserat boken dör strax därefter. 

Åren har gått och Europa och Frankrike får nu skörda vad de sått. Hur europeiska senegaleserna än försöker även om de ger sin kropp (första världskriget som soldater) och själ blir kan de aldrig bli som den vite mannen. Drömmen om Europa dränerar länder på de starka som kunde byggt upp, de orealistiska förväntningarna gör att de drunknar i anonymitet.

”Elimane ville bli vit och man påminde honom inte bara om att han inte var det, utan också om att han trots sin stora talang aldrig skulle bli det. Han uppvisade alla kulturella bevis på sin vithet; han blev effektivt förvisad tillbaka till sin svarta ras. Hans kunskaper om Europa var kanske större än europeernas. 

”Du vet det; kolonisationen sår ödeläggelse, död och kaos hos de koloniserade. Men den sår också - det är  det mest djävulska resultatet - en önskan att bli det som har förstört dem..”

Boken får en trea. Jag försöker förtvivlat att finna tentakler i texten som skapar band. Sympatiserar med de kritiska anslagen, som verkligen har fog för sig, men det blir ingen riktig kontakt. Kanske skulle textmassan ha reducerats. Här finns fläktar av Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón; dunkel och romantiserade kring böcker och kvinnor. Jag kan även känna en antydan till Mörkrets Hjärta, vad händer med människor som hanterar det outsägliga? Fasa bara fasa. Trots det angelägna ärendet blir det ingen favorit. 

Mohamed Mbougar Sarr, född 1991 i Dakar, Senegal. Har studerat litteratur och filosofi i Frankrike.   Han har fått Goncourtpriset för Fördolt är minnet av människan.

ISBN: 9789100197780