Smärtans imperium

 av Patrick Radden Keefe

USA saknar adel och kungligheter, däremot framträder rika kända familjer nästan lika upphöjt. Familjen Sackler var en sådan familj, mest känd under 1900-talet för sina generösa gåvor till universitet och konstmuseer. Deras namn som mecenater klingade väl under många år men i slutet av 1900-talet började det solkas. En drogepidemi drog fram över framför allt mellanstaterna och skördade tusentals offer, opioidepidemin. Det tog ett tag innan man kopplade ihop företaget Perdue, tillverkaren till smärttabletten OxyContin med familjen Sackler. En välkänd familj som absolut inte ville skylta som giriga och samvetslösa. Det är det dramat som Smärtans imperium skildrar. Det tog flera år innan familjemedlemmarna ville förknippas med opiaten men idag är namnet Sackler synonymt med hänsynslöshet.

Förnekelse, cynism och girighet i gigantiska proportioner är känslan som klibbar kvar efter att ha läst den oupphörligt fascinerande skildringen om familjen Sacklers uppgång och fall. De fick inga fängelsestraff men varit tvungna att böta miljoner i olika uppgörelser. Men det som tagit hårdast måste ha varit företagets konkurs och vanäran. Ett David mot Goliat-scenario där familjer till döda har kämpat mot en stenrik familj som gömt sig bakom hundratals högprofilerade advokater som agerat som familjens välbetalda soldater.
Keefe gör en gigantisk gärning som följt familjens historia, tre bröder som startade ett läkemedelsföretag, sedan hela vägen från berömmelse till rent av avsky.

Keefe har inte fått tillstånd att tala med familjemedlemmarna han har i stället forskat månadsvis i arkiv och intervjuat hundratals personer. Den digra  notföreckningen på åttio sidor skäms inte för sej (då inte inräknat de källor som velat vara anonyma). Minst sagt ett gediget arbete.

500.000 amerikaner beräknas ha dött i opioidöverdoser sedan 1999.

Dominic Esposito som förlorade sin bror i heroinmissbruk placerade skulpturen ”The Opiod Spoon” utanför Perdues huvudkontor 2018.
Dramaserien Dopesick tar också upp opiodkrisen från offrens perspektiv och hur läkararna kunde förskriva sådana mängder av OxyContin, dessutom gisslar Dopesick familjen Sackler rejält.

En ond saga som slutar med död och vanära. Men det finns fler arkiv att gräva i som Patrick Radden Keefe inte hunnit med, kampen om återupprättelse är inte över.

Patrick Radden Keene, 1976, är en amerikansk författare och journalist. Hans prisbelönta bok Säg inget om två familjer som drabbats i ”The troubles” i Nordirland har filmatiserats 2024.

ISBN

9789100190774

Gift

av Tove Ditlevsen

Allt ska ned genast, det finns inga hinder eller eftertanke. Till en början är skrivandet Toves drog det är då hon mår bra när hon äntligen får forma sina meningar eller diktrader. Hon längtar efter att få skriva men gömmer sina rader för sin förste man. Han får inte veta för då kan han bli besviken eller störd om just hon skriver, han skriver nämligen själv på en jättetråkig roman, Tove har tjuvkikat. Är det så här att vara gift undrar hon? Man skall vara gift och vara en förstående hustru särskilt om man inte kan försörja sig själv såhär i slutet av 1930-talet. Mannen är gammal, skulle ha kunnat vara hennes far. När två år har gått tror Tove att väggarna skall ramla över henne, hon förtvivlar. Ljusningen blir en litterär klubb, den leder till att Tove börjar publicera sig, hon träffar också en ny man och vill skiljas. 

Ja när stenen väl är i rullning går den inte att stoppa. Men det här är innan Tove blir drogberoende, nu vill hon inget hellre än att ha familj och barn, bara hon får skriva.

Mannen som ger henne den första sprutan, petidin, är läkaren som aborterar henne, för smärtan efteråt. Den upplevelsen går ovanpå precis allt, om hon gifter sig med doktorn kan hon få spruta varje dag tänker Tove. Hon vill alltid flyta omkring i den saliga dimman. Att mannen, nu nummer tre, är mentalsjuk, och utsätter henne för en variant av Münchausen by proxy, finns inte på kartan. 

Så börjar den självbiografiska romanen Gift och jag är helt tagen. Tove Ditlevsens liv har tröskats och det som nått mej är; känd dansk författare med drogmissbruk, men jag minns också från biblioteken att särskilt kvinnor ville läsa hennes böcker. Det är avskalat, mänskligt och utlämnande och det är klart att jag vill läsa vidare. Inte bara för att få veta hur det går, det vet jag ju någonstans utan för att jag dras motståndslöst in i texten. Det är det här som är Toves unika stil hon vet precis hur repliker, händelser, tankar hakar i varandra och utan att jag märker det blir jag smått berusad.

Gift skrevs som den tredje och sista delen i en biografisk svit 1971. Tanken går osökt till den laddade titeln. Tove vill bli gift men har som tjugotvååring ingen aning om då att hon skall dela sitt liv med något mer djävulskt som också stavas Gift.

Jag sugs med in i berättelsen om Toves vuxna liv med andan i halsen. Gift serverar träffsäkra skissartade beskrivningar i en brådstörtad, febril ton. Gift får en (darrig) femma. 

Vigdis Hjort har skrivit ett hängivet och mycket läsvärt förord i pocketupplagan från 2022.

Översättning Ninni Holmqvist

Tove Ditlevsen var en dansk författare, född 1917 i Köpenhamn där levde hela sitt liv. Hon dog 1976. Tove Ditlevsen hade tre barn.  

ISBN: 97891271549971

Jag är olyckligt här

Av Johan Croneman

Du måste umgås med dej själv varje dag resten av ditt liv. Ohjälpligt kommer tankarna, tunga, ibland lätta, men kommer det gör de. 

Barndomen - särskilt fadern, missbruk, vänskap, krackelerande äktenskap - runt runt. Pricksäkra insikter och iakttagelser. Man känner igen stilen, kort och lite frän, uppkäftig, ofta citatvänlig. 

Mycket går inte att förklara. Och varför kräva att det ena leder till det andra, A följs nästan inte aldrig av B när det gäller det mellanmänskliga. Människan är en komplex varelse allt ligger inte i dagern inte ens för den som går och bär på sig själv. För att inte tala om hålet som som inte går att täppa till, det som bara kräver. 

Drickandet har haft greppet om honom och tanken infinner sig nästan omedelbart; hur, ja hur har han ändå kunnat prestera, skriva? Dessutom sett en flod av filmer, tv, sport och samtidigt hålla sej allmänt ajour. Hur minnas, hur undvika att tappa stinget?

Cronemans bok om bitar av hans liv är som hans krönikor. Separata teman ändå hänger de ihop. Nedslag i minnet och vissa punkter är mer ömma än andra och de kräver och förtjänar att återvända till. 

Han är ett barn av sin tid. Männen så starkt präglade av en tidigare slags maskulinitet, där ansvar för familj och barn utkrävde så pass att skygglappar eller okunskap kring relationerna till desamma kom till korta. Fadern går igen på mer än ett sätt, Croneman studsar till av rädsla för sin egen nutida spegelbild.

”Pappa gjorde mig olycklig hela livet. När jag inte var rädd för honom så hatade jag honom och när jag inte hatade de honom så saknade jag honom..”

Det är flygande lätt att läsa Cronemans texter och det är många som läser och det är han medveten om. Ett lite solkigt exempel är när den erfarne parterapeuten, som borde ha distans men under en stormig sejour inte kan låta bli att undslippa sig att han själv skriver. Gissa vad Croneman har att säga om honom. 

En intresseväckande titel, minst sagt och visst spanar man efter vad som kan ha bidragit till det olyckliga varat. Var och en får väl komma fram till sin teori, kanske utifrån sina egna utgångslägen. Jag ger Jag är olyckligt här en trea för en modig introspektion. Cronemans allt annat är välkammade texter vill jag inte missa.

Johan Croneman (1955) är film- och nöjesjournalist.

ISBN: 9789189061743 

Utvägen

Av Amy Liptrot

Efter att ha gjort sig omöjlig på alla fronter i London via hejdlöst festande och drickande står Amy vid vägs ände. I tio års tid har kroppen och hjärnan manglats och marinerats av alkohol och droger, hon har raserat förhållanden, står utan bostad, arbete och mår pest varje dag. Utan AA hade hon nog inte vågat klivet men till slut sitter hon på tåget norrut till Skottland för att ta ett nytt steg i livet och återvänder till sitt Orkney. 

Hos pappan hjälper hon till med fåren, bygger en stenmur. På kvällarna kryper hon ihop i husvagnen med sin dator. Naturen finns i henne och sakta börjar hon se den igen, suget efter alkohol finns där varje dag. 

Hon skriver dagbok men klokt nog berättar hon inte om dag för dag. I stället är vi med vid olika tillfällen; lamning, fågelräkning, öspaning och molnobservationer mm. Naturen blir viktigare för varje vecka och hon beslutar sig för att ta nästa steg att flytta ut till ön Papay. En långsmal ö ”..som ser ut som en ostbåge eller en man som står o kräks” Ön har 70 invånare vilka vet allt om varandra. Amy blir Rosa huset, det tomma hon flyttar in i. Sakta blir hon en del av gemenskapen. 

Alla som bott på en ö vet hur begränsande det kan vara. På Orkney är det dessutom inget ovanligt med inställda flyg och båtar, naturen sätter ramarna. Stor skillnad på att leva i Londons uppskruvade tempo där allt finns ett snäpp bort. Månad läggs till månad och sakta tar ön tillbaka den borttappade unga kvinnan. Amy Liptrot återkommer till hur hon med hjälp av naturen får insikter om sig själv och sitt missbruk. Hon närstuderar vågbrytning, erosionen, strömmarna och annat högst påtagligt. Hon får bilder och börjar jämka ihop de spridda delarna från sitt tidigare liv. En sensibel själ som inte bangar för att sätta ord på skam och skuld.

En levande och helt makalöst skildring av Orkneys natur och Amys renande resa. Tack vare att hon är skoningslöst uppriktig tar Utvägen tag i en från första sidan. Kampen mot alkoholen och viljan att lära känna sig själv, ett tufft arbete.

Ingen förnumstighet däremot ren poesi, Utvägen får en femma.

ISBN

9789100169435

Silvervägen

Av Stina Jackson

I några dagar nu har jag befunnit mej i mörkrets och tungsinnets landskap. Silvervägen (som verkligen finns) slingrar sig som en orm och förbinder inlandet

med kusten i evigt långa kilometrar där bebyggelse är undantag och mäktig mörk skog följer vägens kanter.

En som ofta åker längs Silvervägen är Lelle, framför allt på sommaren då det är ljust och landskapet är tillgängligt igen efter den långa vintern. Lelles rastlösa körande är vida känt, han har gjort så i tre år nu. Han letar efter sin försvunna dotter Lina. Då för tre år sedan släppte han av henne vid busskuren och sedan dess har ingen sett henne. Det är helt obegripligt. Rädd att förlora dyrbar tid, på vintern kan han inte leta i snöklädda mörkret, betar han av bit för bit av områdena kring Silvervägen. Sömn och mat hinner han inte med han röker, kör, stannar till vid ödegårdar och avlägsna stigar. Väl hemma markerar han på en karta var han varit. Kartan syns knappt längre för pins.

Parallellt med Lelles historia nu och då följer vi Meja, en sjuttonårig flicka som tvingas hänga med sin rastlösa och oberäkneliga mamma till den senaste mannen hon bestämt sig för att bo hos. Långt ut i ingenstans får hon ett vindsrum i ett illaluktande hus på en plats där hon inte känner en kotte. Innerligt trött på ensamheten smyger hon ut i sommarnatten och träffar tre bröder som sitter och grillar vid en strand. Här ringer mina varningsklockor skyhögt men inget obehagligt händer. Meja får en bra kontakt med framför allt den yngre brodern Carl-Johan. 

Efter någon vecka flyttar Meja in till Carl-Johans familj och alla hennes tidigare önskningar verkar bli uppfyllda. En riktig familj, vackert hus och mat på bestämda tider. Kan det bli bättre? På bygden talas det en del om familjen som isolerat sig bakom grindar och lever av vad naturen ger. Deras hemlighetsfulla liv omgärdas av lika delar tystnad som olika slags rykten.

I trakten går ett fackeltåg, det är nu tre år sedan 17-åriga Lina försvann och kusligt nog ytterligare en flicka Helena några veckor senare. Lelle är på helspänn och intensifierar sitt sökande i sin inrökta bil.

Det här är upptakten till en mörk berättelse med sagoelement. Ljusa flickor försvinner in i mörka skogen. Unga flickor i blomman av sin ålder slukas av det okända. Norrland skildras här som något exotiskt, oberäkneligt. Är det själva landskapet som kräver sina offer eller finns här någon annan förklaring? Lelle är besatt av att få veta, han har förlorat sin fru på vägen, jobbet som lärare har han kvar förmodligen för att han är lärare med långt lov under ljusa tiden.

Silvervägen är en debut som väcker min beundran. Suggestivt drar hon in mej i sin trollkrets. Hon kan snacket, miljöerna och kynnet hos dem som varje år måste växla mellan mörk tung vinter och speedad vår och sommar med ljus som letar sig in alla skrymslen. Hon skruvar upp spänningen precis så mycket att det är snudd på omöjligt att lägga boken ifrån sig.

Även om jag en bit in boken anar vartåt det bär, vilka trådar som hör ihop så har Silvervägen sina små överraskningar och ett sug i berättandet.

I takt med att storstäderna växer och landsbygden töms på människor får de mäktiga tysta skogarna en hemlighetsfull lockelse. Jag tänker på TV-serien Jordskott och den hyllade filmen Gräns. Här blir Silvervägen en vägvisare in i det ruvande mörkret med sina märkliga varelser. Exotismen har flyttat norrut.

Silvervägen får 4,5

Kolibri

Av Kati Hiekkapelto

Det börjar bra och håller fint fram till den sista delen i kriminalromanen Kolibri. Det verkar vara svårt att knyta ihop säcken när man skapar kriminaldrama (även i tv-serier)

Anna Fekete är ny på kriminalroteln och blir kompanjon med Esko som redan från början visar med ord och kropp att han inte bara vill avstånd, han verkar dessutom förakta Anna som han anser vara en av alla de där svartskallarna. 

Redan första dagen dyker två ärenden upp. Kurdisk flicka försöker lämna sitt hem som blivit otryggt. Joggare skjuts i motionsspår. De två polisärendena löper helt parallellt och korsas inte i boken men påverkar Anna starkt. Hon drabbas av sömnlöshet och inte hjälper det att hennes bror glider mer och mer in i alkoholism. 

Som i många krimromaner cirkulerar mycket kring polisarbetslaget men mest får vi möta den målmedvetna Anna och hennes dagliga mödor. 

Översättningen har sina finska vändningar och det gör inget att det låter lite kärvt och omkastat. Men ibland skaver det, blir mer sten i skon än språkskiftning.

3,8

Augusti 2017

Romanerna om Patrick Melrose

Av  Edward St Aubeyn

Det här är en författare som briljerar och frossar i egensnidade metaforer och sylvassa ironier levererade med elegant distans. 

Patrick föds in i engelsk överklass. Som liten måste han förlita sig på två dysfunktionella föräldrar som är helt renons på att ta hand om sin avkomma. De kan inte ge honom varken värme eller trygghet, dessutom förgriper sig pappan på honom. Detta oerhörda skildras men vi hinner knappt hämta oss från det chockartade förrän vi i nästa stund kastas in i dråpliga sällskapssituationer. Rena berg- och dalbanan.

I tre akter får vi följa Patrick Malrose, när han är fem, 22 och i tredje delen är han förmodligen är drygt 30.

Orden är viktiga. Johnny är Patricks bäste vän och han dyker upp i tredje delen. Båda har sina missbruksproblem bakom sig, de dricker Perrier nu för tiden och är oroliga för om det skall finnas droger på festen de skall gå på. Johnny går på NA-möten och Patrick raljerar över det, att de bekänner på mötena och den speciella jargong som utvecklas de forna missbrukarna emellan. Men Johnny har kommit en bit på väg, han har blivit hjälpt av att sätta ord på delar av sitt liv. Egentligen vill Patrick också bekänna, men hur skulle han kunna göra det? Till sist bestämmer han sig för att i alla fall att tala med Johnny. 

Språket är mer utflippat och associativt i del två - som är en enda lång plågsam tripp - än i de andra. Boken är inte skriven i jagform. Ett bra beslut med tanke på att Patrick har så mycket att brottas med och stundtals fylld med självförakt och hör röster. Vi får även följa andra personer, speciellt i tredje delen där små avsnitt sakta leder oss mot den flotta festen och brottstycken från den.

Emellanåt slår det gnistor om formuleringarna. Här skriver en man som vet precis allt om brittisk adel och deras manér. Deras ironier och skitprat är maskerat till distanserade sirliga kommentarer. Speciellt får hennes kungliga höghet prinsessan Margreth en rejäl knäpp på näsan, hon skildras skoningslöst som en högfärdig och kallhamrad representant för överklassen.

Romanerna om Patrick Melrose får en solklar femma.

7 jan 2016

Bye, bye blackbird

Av Jesper Stein

Inte en engelsk text, nej en dansk översatt till svenska. Jesper Stein är journalist och har arbetat på Jyllands-Posten. Kanske var han tidningens man i Köpenhamn för han känner staden väl och mer än så för han förmedlar en stark kärlek till Dronningens by. 

Axel Steen har lätt för att bli besatt av sina fall, speciellt de som inte blir lösta. Så är det med Koltrastfallet. En ung kvinna Marie Schmidt, i blomman av sin ålder 19 år, hittas i en sjö inne i Köpenhamn. I parken bredvid syns tecken på strid. Är hon en i raden av de kvinnor som blivit våldtagna i centrala Köpenhamn? 

Fyra år senare tas fallet upp på nytt i samband med nya våldtäkter. Axel Steen är nu en skild man med missbruksproblem. Inte något hans arbetskamrater vet men de undrar över hans lynnighet.

Så flätas jakten på våldtäktsmannen samman med Axels liv. Hans svartsjuka, de såriga samtalen om dottern som han älskar över allt annat. Haschet blir medicinen när svärtan och ångesten blir för stark. 

Plus med Bye bye blackbird är köpenhamnsskildringen. Det här utspelar sig på sommaren och här tipsas om några klara favoritplatser; Gammel Torv, Kongens Have med flera. Krogarna har säkert bytt namn vid här laget men stämningen finns kanske kvar?

Spänningen byggs upp snyggt. En viss grabbighet ja visst men den balanseras med en rak och bra kontakt med de kvinnliga arbetskamraterna. Och viljan att riktigt lära känna sin dotter, att helhjärtat få vara med henne. Dessutom är det några samtal mellan Axel och flickvännen Ea som är riktigt nakna och öppenhjärtiga. För nakna för Axel som dels bär på den roll han skruvats in i sedan barnsben, dels den som står för jämlikhet och medkänsla. Men dessa roller krockar. 

En fortsättning kommer med all säkerhet. Detta var del två och nu är Axel ensam igen. Han åker mot sina hemkvarter i Norreport i solnedgången med nedsjunkna axlar men fri.

3,5

Störst av allt

Av Malin Persson Giolito

Ett klassrum, flera skjutna och några få överlevande. Maja överlever, hon blir samtidigt misstänkt för dådet. Här är utgångsläget. 

Sedan delas handlingen mellan tillbakablickar, Majas tid i häktet och domstolsförhandlingarna. Det är Maja som berättar. Emellanåt är det ett ganska tufft tugg när hon beskriver läget och människorna hon har runt omkring sig. Förmodligen är hon på gränsen till sammanbrott men jag får inte riktigt den känslan. Eller så lyckas inte Malin Persson Giolito förmedla just det. Då är hon bättre på att skildra det nerviga, personerna och dialogerna sitter också bra. 

På en gymnasieskola i Djursholm har Sebastian, en gång skolans absolut häftigaste kille, öppnat eld i en skolsal där det skulle vara ett möte. Varför detta skedde rullas upp både inom Maja och i rättssalen. Detta är välgjort, åklagarsidan väljer att betona vissa sidor, försvaret andra. Spänningen ökar. Massmedierna häcklas i sin sensationslystnad och här går inte ens SVTs Rapport fria. 

Det finns ett sug i att vilja veta vad som hände egentligen. men efterhand hamnar fokus på relationerna mellan Sebastian och hans iskalle far, och mellan Maja och Sebastian,.

I ett av Sveriges mest välmående områden, i den största villan där möjlighet till all lycka borde ha möjlighet att frodas, där finns en grym iskyla och arrogans. 

Maja är arton och får därför tillbringa häktestiden isolerad. Det förvånar mej och att hon klarar det såpass bra förvånar mej än mer. Boken är suggestivt berättad och delvis spännande. 

Utanför den direkta handlingen men ett mycket bra inpass är när en amerikansk affärskvinna håller ett föredrag om ekonomi och makt. Här handlar det om strukturer, inte oviktigt i sammanhanget, och det är riktigt riktigt bra.
Malin Perssson Giolito var sommarpratare 2017. Mycket bra!

3.4

Läst dec 2016