Sommarboken

 Av Tove Jansson
Vistelsen på ön med farmor och pappa i finska skärgården är en modern klassiker. Sofia verkar trivas med farmors egenheter och pappans försjunkenhet i skrivandet. Där i havsbandet nära vind och vatten jämkas de med elementen. Upptäcktsfärder i de mörka fuktiga delarna av ön eller vittjande av nät. Farmor är en rättfram klok dam som låter Sofia vara ifred på sina upptäcktsfärder. Små och stora frågor flyter upp emellanåt, de får gro och återkomma. Farmor dras med sina krämpor som hon hanterar stoiskt, en slummer på eftermiddagen underlättar.


Poetiskt ibland med kärv livsvisdom. Och fullt med bilder. En; farmor och Sofia är ute på nattligt strövtåg för att samla örter och viktiga saker så att pappa inte skall råka illa ut. Fullmånen lyser på farmor så att hennes skugga blir stor och lång där på stigen. Här tänker jag på bilden av Mårran i vem skall trösta Knyttet. Skrämmande och orörlig. Farmor är inte ett dugg farlig men är det inte när man är som mest trygg som man kan våga tänka på det farliga? Fyrarna och de farliga vattnen och det trygga hemmet, det går inte att undvika att tänka på miljöerna i Muminfamiljen.

Det svårgripbara vackra, stämningarna som triggas av en doft många år senare. Det är många somrar som kokats ned till en sommar. Augusti är det sista vemodiga, då återställs ön i sitt ursprungliga skick.

”Det är fortfarande sommar men den lever inte längre, den har stannat av utan att vissna och hösten är inte färdig att komma”

En betraktelse av livets förlopp, tre generationer som samsas varsamt med det som finns vid vattenbrynet. En bok att återkomma till, Sommarboken får en fyra.

Sommarboken kom ut 1972 och det ljuvliga omslagen är en akvarell av författaren.
Tove Jansson, 1914 – 2001, var en finlandssvensk författare och konstnär 

Harold Fry och han osannolika pilgrimsfärd

Harold har blivit nästan helt tyst sedan han pensionerades från bryggeriet för ett halvår sedan. Hans fru Maureen är glad om han förflyttar sig så mycket som från dörren till garaget och att han svarar på tilltal. Läget är stabilt men vardagen är monotont enahanda.

Så dyker det upp ett brev från Queenie som var arbetskamrat med Harold för länge sedan. Hon berättar att hon vårdas för cancer och att hon tänkt mycket på honom. Det som nu sker vid köksbordet är en metamorfos. Harold förvandlas. Han rörs, gråter och agerar. Ett brev skall skrivas och postas omedelbart. När Harold ändå är ute för att leta upp en brevlåda kan han ju lika gärna leta upp nästa så att brevet kommer fram snabbt. Och eftersom det var skönt att röra på sig, och en viss rastlöshet finns i kroppen, så går Harold vidare. I skjorta och slips, seglarskor och vindtygsjacka börjar Harold vandra iväg. Tanken formar sig knappt, han sätter bara den ena foten framför den andra och nästa dag, efter en natt på pensionat, vandrar han norrut mot hospicet där Queenie finns.

Harold är inte i form, fötterna och kroppen reagerar våldsamt och tur är att han möter vänliga människor som lyssnar och ger tips. Efter omplåstring börjar börjar Harold sakta njuta av sin färd. Tankarna kommer och går, en del så smärtsamma att han knappt kan nudda vid dem, andra förundrar honom. Vad hände med den glada Maureen, vilka svek fick hans son att undvika honom? Förtvivlan över att ha blivit utslängd av sin far och ännu tidigare övergiven av sin mor.

Åttio mil är det till Queenie. Avståndet och det långsamma vandrandet rimmar inte riktigt med att det är bråttom, men Harold ser sin vandring som en botgörning och att själva gåendet skall få Queenie att bli frisk. Så där är han nu vid dikesrenen med en plastpåse med lite tvättmedel och en flaska vatten. Så får en tidning fatt i historien om den ensamme pilgrimen och det blir uppståndelse och människor söker upp Harold. Den lugna ensamma färden är nu ett minne blott.

Det är svårt att släppa boken om Harold. Resan är ju också en inre strapats vilket gör att vi verkligen lär känna den försynte och sympatiske Harold. Att vandra iväg när livet tar en vändning är en egen genre bland romanerna. Nu har jag själv inte läst så många men drar mig till minnes Anders Paulruds Kärleken till Sofia Karlsson och författarna Constance Beresford-Howe och Anne Tyler som båda skrivit om kvinnor som reser sig upp och går. Sedan kan jag inte låta bli att tänka på David Lynch fina film The Straight Story om mannen som åker gräsklippare över hela den amerikanska kontinenten för att söka försoning med sin bror. Författare till Harold Fry och ... är Rachel Joyce. För den som vill kolla lite närmre finns en karta över pilgrimsfärden.

4.1

Läst mars 2013