Ranish Tweed

Av Peter May

Allt börjar plötsligt och våldsamt i Paris. En bil sprängs i bitar och Ruardidh MacFarlane tappar medvetandet. Innan hon försvinner in i dimman inser hon att hennes man Niamh precis dött framför hennes ögon.

Paret MacFarlane har efter många års slit blivit ett framgångsrikt textilföretag, de har lyckats framställa en variant på Harris Tweed som de kallar Ranish Tweed. Ständigt på resande fot har de lyckats etablera sig bland de större skräddarna och omtalade modehus. Chockad förhörs Ruardidh av den franska polisen. Man misstänker först ett terrordåd, men svänger senare mot att det kan vara ett svartsjukedåd. 

I Ranish Tweed återkommer Peter May till ön Lewis som han verkar ha en stark hatkärlek till. Ingen som han kan beskriva öns bistra och omväxlande skönhet. Efter att ha läst fem böcker av May ser jag skimrande små sandstränder som skymtar fram bland stupen och där havet ständigt stångar sig mot klipporna. På land hukar byarna bland torvmossarna och de många kyrkorna. 

På ön Lewis tillverkas också Harris Tweed och stoltheten är stor över tygets kvalitet. Som så ofta i kustsamhällen har befolkningen livnärt sig på olika sätt, ett har varit vävningen och ljudet av vävstolarna har hörts från vart och vartannat hus.

Eftersom Ranish Tweed börjar så dramatiskt vill vi såklart följa arbetet med att avslöja brottslingen men det dröjer ett bra tag. I långa tillbakablickar får vi följa både Ruardidhs och Niamhs uppväxt. Rivalitet, gamla oförätter och olyckor, och här vet alla allt om alla, även att de två familjerna inte tål varandra. Och vi får de spänningsstegrande pusselbitarna i portioner. Lägg därtill den stressande franska polisen som följer spåren till ön Lewis.

Peter May har för mig varit synonymt med kvalitetsdeckare. Men denna gång är det något som slackar, spänningen behålls visserligen till sista sidan men intrigen känns något konstruerad. Mays styrka har varit miljöerna och den trovärdiga karaktärsbeskrivningen. Människan som rov för uppväxten och sina känslor. Han har balanserat detta väl innan så att det inte lutat åt det spekulativa. Här lyckas inte May hålla balansen helt och det innebär att det inte blir full pott men en fyra får Ranish Tweed för att han en än gång lyckas få mig att uppleva ön Lewis karga skönhet.

Bokbloggar

Coffin Road

Av Peter May

Mays trilogi om händelser på ön Lewis, Hebriderna Skottland, satt som en smäck. Förutom spännande och välskrivna kriminalhistorier förmedlar han en stor kännedom om människorna och en stark kärlek till en natur som ömsom är obeskrivligt vacker men samtidigt tvär, obeveklig och hård.

Coffin Road börjar i det skotska landskapet. En svårt medtagen man flyter i land på en kuststräcka som han inte känner igen. Han känner knappt inte igen något alls visar det sig, minnet är delvis borta.

I en annan del av landet sörjer 17-åriga Karen sin döda pappa. Hon kan inte förlika sig med hans död och gör livet till ett helvete för sin mamma som försöker lappa ihop en sargad familj. Karen nöjer sig inte med de otydliga besked hon fått om sin far och börjar gräva i vem han var. Arg och envis beger hon sig till den institution han arbetade vid.

En man utan bakgrund och minne och en förtvivlad och ilsken ung kvinna, det är som gjort för att skapa ytterligare spänning till vad som visar sig vara en slags nutida miljöthriller. 

Jag kommer inte att avslöja mer om intrigen men kan säga att det blir saltstänkt och spännande. Dessutom får man lära sig mycket om ett litet flitigt litet djur. 

Coffin Road är namnet på den slingriga stig där ortsborna bar kistorna till kyrkogården. En strapatsrik färd som krävde rastplatser längs vägen. I början av boken går mannen utan minne den här stigen och han börjar sakta känna igen sig.

Coffin Road (titeln är oöversatt) får 4,0 för Mays sätt att beskriva sin osvikliga kärlek till den vackra skotska naturen och för att det blir ganska spännande efter tag.

Januari 2018

Blod salt vatten

Hon har skrivit samhällsengagerade böcker i Glasgowmiljö ett bra tag nu, Denise Mina. En före detta socialarbetare som började skriva kriminalromaner där kvinnors utsatta situation var i fokus. En serie har en grävande journalist som huvudperson. 

Denise Mina står på de svagas sida och det är inget ömkande bara en stor förståelse om att det kan gå snett, speciellt om förutsättningarna inte varit de bästa. Hon lyfter också blicken och ser att saker inte händer i ett vakuum. Samhällsförändringar är som ringar på vattnet, det kan dröja ett tag men sedan nås de ute i förorten av svallvågorna. Strukturomvandlingar, organiserad brottslighet och dålig beredskap att hantera dessa förändringar är kombinationer som kan skapa kaos för vissa.

I Blod salt och vatten försöker polisen göra sitt jobb men visst har det blivit svårare när ekobrotten och narkotikahandel kommit för att stanna. Administrativa trösklar gör också att kommissarie Alex Morrow (detta är den femte i serien med AM)  och kollegor trampar runt i dy. De når resultat, de är skickliga men i slutändan når de inte ända fram.  Korruptionen har ätit sig in i den lilla staden Helensburgh på den skotska västkusten och människor vågar inte säga ifrån för på något sätt har man fått hjälp eller har en släkting i trångmål och när det nätverket vuxit sig starkt verkar det vara snudd på omöjligt att komma åt spindeln i nätet. 

Mark Barratt är spindeln. Han verkar ha en hållhake på alla i sin närhet och har hittat ett vattentätt sätt att operera. Motorn är narkotikahandeln, de som bromsar upp hans verksamhet utsätts för repressalier ofta mordbrand. Det sägs att när Barratt åker på semester då brinner det strax efter i Helensburgh. 

Den andra tråden, om avancerad ekonomisk brottslighet med bolagsplundring som en del i en komplott med en slirig advokat som står för att allt ser ut att gå rätt till rent juridiskt. (Denise Mina har studerat juridik och undervisat i kriminologi, vilket nästan förutsätts för att sätta ihop den här intrikata väven av juridiska spetsfundigheter och polisiära begränsningar som poliserna får tackla)

En kvinna hittas mördad i Loch Lomond, en annan kvinna har spårlöst försvunnit. Två separata spår som ändå hör ihop i slutändan. I bakgrunden finns också upphetsning och oro inför folkomröstningen om Skottland ska bli självständigt eller ej. Frågan skapar en polaritet i samhället och mycket står och väger bakom kulisserna t ex fastighetsköp och andra spekulationer. 

Det är alltså en hel del Denise Mina får med här. Det som står ut särskilt är hennes vägran att måla i svart eller vitt. Vi är långt borta från en skyddad medelklassmiljö. Ta t ex Iain Fraser, nyss utsläppt som hamnat i Barretts garn och tvingas döda. Han försöker med sina sista krafter upprätthålla någon slags värdighet och håller hårt fast vid sin inre moral. Den betyder liv eller död för honom. Hans kusin Fraser står lite högre på samhällsstegen men ett återfall till ett enstaka partydrogande gör att han hamnar på ett sluttande plan. I slutändan har han ett skyddsnät som inte Iain har. Livet är orättvist men vi bör inte döma utan att se till bakgrunden och avsikterna verkar Mina mena. Däremot vill hon nita de onåbara, de som gömmer sig bakom juridik eller tar hjälp av våld. Men de kommer man inte åt så lätt. Inte heller här. Som sagt livet är hårt och orättvist. Hårdare idag?

Ett annat stort plus med Minas bok är dialogerna och personteckningarna. Skickligt och suggestivt glider vi in i förhörsrum eller trångbodda belamrade kök och ser och hör alla inblandade utan att det skär sig. Skicklig och oroväckande.
3,9
Läst sommaren 2016

Själarnas bok

Edinburgh och kallt. MacLean (för övrigt så börjar väldigt många namn på Mac i boken) har bekymmer med sin överordnade, han jobbar för mycket, han undviker att gå hem, han sörjer. Han har satt fast en seriemördare och nu, några år senare, varit på hans begravning i Aberdeen. Ändå, nu när decemberkylan tränger in under kläderna händer det igen. Samma tillvägagångssätt, en, två och nu tre kvinnor som dött.

 MacLean är ytterligare en bokpolis tyngd av sitt värv och sin personliga sorg. Dessutom var flickvännen Kirsty ett av Andersons (mördaren) offer. Det som lyfter den här tre millimeter från stereotypen är kärleken till Edinburgh och bitar av dess historia (om de nu är sanna). Om skrån som bevakar varandra, att nu, när industriepoken går i graven, står välbyggda en gång stolta hus och vittrar. Att det kan brinna i underjorden i gamla kolschakt(!) Och en innan-julen-atmosfär av kyla och köphets.

Jo han blir tvungen att gå i terapi, vilket han avskyr, och här kommer, trots schablonbilden av en psykolog, en lite oväntad tvist. MacLean förtränger och eftersom det för det mesta är hans version lyckas han ändå få oss att förstå att han får ett och annat tankefrö vid samtalen. Att han inte tar vara på det han har framför ögonen, och att förtränga sorg har sitt pris.

 Det som som sänker en ändå ok deckare är det övernaturliga inslaget. Låt vara att det kan vara hjärnspöken som överförts från en galning till en annan men en gammal handskrift som kan ta sin läsare i sitt våld? Lite för mycket Dan Brown här, sorry.  Jakten på mördaren stöter på en massa hinder, bland annat inom polishuset med för få resurser, även det har vi hört förr. MacLean verkar vara en juste kille, ok mot kvinnor och okorrumperad. Den här får en svag trea .Hade det inte varit för att jag är svag för Skottland och Edinburgh så vete katten. Författare James Oswald 3.0 Läst sommaren 2016

Getingsommar

Förutom spänningen i kriminalfallet som rullas upp i Getingsommar finns ännu ett spänningsfält som Denise Mina gärna skildrar i sina böcker. Hon beskriver de sociala skillnaderna i dagens England eller om jag ska vara noggrann, Skottland, Glasgow.  Getingsommar börjar hemskt; en ung kvinna sparkas ihjäl. Alex Morrow är den polis (gravid med tvillingar) som ska utreda. Samtidigt får vi följa hur Kay, en ensamstående mamma, reagerar och tänker när hon förstår att två av hennes söner utpekas som misstänkta. Hela tiden finns en radar hos Kay som sveper runt och mäter klassmarkörer. Själv försöker hon dölja att hon röker ute och bär sina kläder i plastpåse. Att kunna klasskoderna med dess subtila värderingar är en överlevnadsfråga för Kay. Hon tänker hela tiden på hur hon ska få tillvaron att gå ihop (hon har fyra barn som växer och behöver hennes tid och pengar) och att barnen skall hålla sej från de kriminella gängen.  Redan från början får vi reda på vilka som begått det gräsliga brottet och undrar vad som föder ett sådant oresonligt hat.
Något senare i läsningen fokuserar författaren på vådan av att inte ta kärleksfullt hand om sina barn. Det är snudd på övertydligt vem som trots allt bryr sej om sina barn i Getingsommar. Men författarens empati finns hos de orättvist behandlade oavsett. Jag har läst några av Denise Minas tidigare böcker där hon lägger sympatierna hos en av de kvinnliga karaktärerna (inte alltid den som ska lösa den kriminella knuten). Så även i Getingsommar men här finns också medkänsla för de oälskade och osedda oberoende av klass. Och så har vi polisen som utreder; Alex Morrow som är klassresenär och därmed en dubbel blick på allt hon iakttar. Vi får alltså allt beskrivet från; klassmässiga, känslomässiga och psykologiska perspektiv. Igenom hela boken finns också en underliggande ilska. Alla är mer eller mindre frustrerade eller förtvivlade på något eller någon. Men det finns också en värme inemellan och det är den andan, och att man vill veta hur det går, som gjorde att jag läste vidare trots att det detta är en bok som gör ont. Men getingarna då? Ja den uppmärksamme läsaren ges en bild någonstans i mitten av boken som kan ge en vink om tematiken i Getingsommar. Här måste jag berätta att originaltiteln är The End of the Wasp Season och när man vet det blir bilden tydligare. Ingen vidare svensk titel tänker jag nu efter läsningen.
Detta är den andra boken med Alex Morrow. Den första heter I midnattens stillhet.
3,7
 Författare Denise Mina
Läst juni 2011