Allt förgäves

 av Walter Kempowski

De mörka träden på omslaget har ännu inte trängt ända fram till godset med sin stjärna på svaj uppe på nocken. Men om man kikar närmre så ser man flygplan närma sig. Allt hållet i olika grå toner och så den svarta skogen. Det är orostider, det mullrar bort i öst. Vi befinner oss i Ostpreussen vintern 1945 och det är den sista krigsvintern men det vet bara läsaren. 

Det tar ett bra tag innan den adliga familjen von Globig i godset Georgenhof inser hotet. Nyheter som i första hand förmedlas av gårdsfolket, vilka har kontakt med omvärlden, ger inte mycket att rätta sig efter. Sömnigt och utan tillstymmelse till uppvaknande rör sig familjen i det kalla huset. Men så knackar det på dörren och oförvägna resenärer ber om en natts logi. De första flyktingarna ger sig till känna. Många har svårt att dölja sin nyfikenhet men det lätt förfallna huset bjuder inget överflöd. 

På andra sidan vägen där en gång godsets arbetare hade sina hem huserar nu Drygalski, en självutnämnd förvaltare med stövlar och ridpiska. Han agerar som maktens förlängda arm i alla fall i sina egna ögon. Han känner av förändringens vindar för nu vågar han stega över gräsmattan mot godset och ett tu tre står han en dag i hallen, granskar och mäter. 

Bekymmerslösheten naggas allt mer i kanten när frun i huset tvingas husera en flykting. Här brister dagdrömmeriet, hon som annars helst vill vegetera bak låst dörr med ett glas vin.

Dån och eldsken, trupper tio mil bort, ofärd och grymheter. Framfarten för ryssen är omöjlig att stoppa, inte ens en strimma hopp finns kvar. Den lilla staden Mitkau evakuerar, långa köer av vagnar och trashankar syns på vägen. 

All polityr och glans vad är väl det när hunger och köld råder utanför väggarna. Alla stjäl och roffar åt sig, misstänksamheten är stor. Var och sig själv närmast. Ja, vem kan man lita på?

Från loj lättja i salongen, via snyltande gäster till den obönhörliga grymheten bland de flyende. Från gammaldags rosenskimmer till nedstigning i helvetet. Ingen kommer undan. De som ett tag lyckas hålla olyckan ifrån sig blir även de indragna. Endast kylan, hungern och kläderna på kroppen kvar. Den lilla medmänsklighet som följer med på färden naggas hårt. 

Mamman och adelsdamen Katharina försvinner i fånghopen som masar sig fram.
Hjälpfrun Tantchen blir träffad av både bomb och k-pist. Läraren Wagner som suktat efter att få vara del i familjen blir omkullkörd av en vagn. Gårdskarlen Waldemar är starkt misstänkt för att ha planerat att fly med stora delar av godsets ägodelar tillsammans med den ukrainska gravida köksflickan. Senare ses de båda dingla från ett träd med skylten Roffare runt halsen.

Tolvårige Peter försvinner under radarn, är för ung för strid, glider omkring och slinker emellan, blir han den ende överlevaren? Drygalski den självutnämnde ordningsmannen som haft ett ont öga till familjen von Globig byter överraskande nog plats med Peter på en av de sista båtarna som lägger ut från kaj. Dåligt samvete, eller är allt bara en dröm? Peter har svårt att skilja på vad som är fantasi och verklighet. 

Vilken alldeles egen stil han har Walter Kempowski. Det är distanserat samtidigt något lekande lätt över exposén. Hans blick far som en drönare mellan slott, fängelse, kök, uppsamlingsläger och fångar, med obarmhärtig blick på vad som händer när folk väl börjat fatta och tvingas ge sig iväg. Sakligt med stort sinne för detaljer blir det sammantaget stiligt komponerat med ett oavlåtligt sug i berättandet. Kemplowskis Allt förgäves får en femma. 

Walter Kempowski 1929 - 2007 tysk författare känd bland annat för sin kollageroman ”Deutsche Chronik”. Hans far dog i striderna 1945 och själv satt han i fängelse i åtta år, anklagad av Sovjetunionen för att vara amerikansk spion.

ISBN: 9789100194604

Mannen från Albanien: en roman om ett förrärderi

Av Magnus Montelius

En kropp hittas nedanför Ersta Diakonianstalt i Stockholm. Det mesta tyder på självmord om det inte hade varit för Sven Emanuel, en man med stort frihetsbehov, som strax innan dödsfallet talat med den nu döde och dessutom sett en skugga smyga omkring. Det berättar han för Meijtens som råkat cykla förbi nere på Stadsgårdskajen och sett avspärrningarna. Meijtens som nyss fått ett tillfälligt journalistuppdrag är inte sen att titta sig omkring och ta sig upp till avsatsen för att se varifrån mannen föll. Det är då han stöter på Sven Emanuel som vädrar möjlighet till en slant och berättar om sitt möte med den förolyckade. Meijtens ger honom sitt kort.

Det är inget vanligt självmord, när identiteten klarlagts uppenbarar sig en snårig historia som sträcker sig tjugo år bakåt i tiden. Då var Sverige anfäktat av dussintals vänsterfraktioner och det kalla kriget hade inte helt upphört. I den skärningspunkten försvinner en begåvad påläggskalv från UD och en spionskandal avslöjas. Erik Lindberg anklagas för att vara en sovjetspion och skandalen är ett faktum Men Lindbergs försvinnande har aldrig klarlagts helt.

Och nu visar det sig att den avlidne - en flykting från Albanien - egentligen är den sedan länge försvunne Erik Lindberg. En alltför otrolig historia för att inte berättas tänker Meijtens och övertalar sin redaktionschef om tillstånd att gräva och skriva. Till sin hjälp får han den omsusade före detta stjärnjournalisten från TV Natalie Petrini. Efterforskningarna vindlar bakåt i tiden till när Erik Lindberg spåddes en lysande framtid vid Uppsala Universitet. Nätverken som knöts i radikala kretsar tog honom till Stockholm och senare UD. Men sedan tar det stopp för Meijtens och Petrini, det är kalla handen från redaktionen och visar det sig från högre ort. Inget mer får grävas eller skrivas i annat fall åker både Meijtens och Petrini ut. Allt luktar mörkläggning och hur skulle de två kunna motstå? I all hemlighet fortsätter Meijtens och Petrini sitt letande och då inträffar nästa dödsfall som också ser ut som ett självmord.

Det är så dramaturgiskt tacksamt med tiden innan internet, den analoga tiden. Grävandet sker i luntor och dammiga arkiv, man ringer från telefonautomater, telefonjacket dras ur, man travar upp för trappor och ringer på. Det är fysiskt och så mycket lättare att skapa stämningar och miljöer. Det kommuniceras ljudligt, inga som hukar över mail, sms eller videoklipp.

Montelius är en skicklig berättare, historien slackar aldrig och ända in i slutet när vi tror att vi vet så dras skruven åt ytterligare ett snäpp. Meijtens är en gentleman i Klas Österlings anda. Det blir aldrig kladdigt mellan Petrini och Meijtens, snarare en ömsesidig respekt och beundran för förmågor som kommer väl till pass vid intervjuer och vidare borrande.

Mannen från Albanien får 4,7 för en strong spionhistoria från den analoga tiden, när papperstidningar var hårdvaluta för all informationsinhämtning. Elegant, välskriven och spännande. En LeCarré i svensk miljö dock inte lika snårig och murrig som när mästaren av spionthrillers fäktar med sin penna.

Augusti 2018

Ensam i Berlin

Det här är den där typen av bok som skapar ett band till sin läsare. Ja så är det i alla fall med mej. Ni vet, boken man längtar till. Redan efter första kapitlet var jag fast. Kände att den här kan jag lita på, det här är en författare kan sin sak.

Vi befinner oss i Berlin 1940 och angiveriet, och därmed rädslan, börjar ta fart. Trots att faran lurar nästan överallt finns det ändå modiga människor och det är nu det börjar bli spännande. Jag vet att det kommer att bli tungt men fortsätter ändå.  Trots att jag vet att mörkret vilar runt nästan varje sida är Ensam i Berlin av Hans Fallada svår att släppa. Berättelsen har ett driv som för mig direkt in i miljöerna. Fallada får mig att se de slitna trappuppgångarna, de mörka köket med grytan på gasspisen. Hur människorna skyndar in i sina krypin och lägger på säkerhetskedjan. Ynkryggen som står och hänger i porten, på jakt efter upplysningar han kan föra vidare. Samtidigt börjar det sörjande paret Quangel driva alldeles egen motståndsrörelse.

Den lilla människan med sina skavanker skildras med ömhet. Å andra sidan den väloljade polisstatens organisation som vittjar upplysningar av vettskrämda angivare. Bättre rädda sitt eget skinn. Motsatsen till solidaritet och förståelse. Samtidigt som jag fördjupar mig i hur rädslan sprider sej som ett klibbigt nät över precis alla blir jag illa till mods. Tänker på mörka strömningar ute i Europa idag 75 år senare och inser att det är dags att lära känna igen de otäcka tendenserna innan det är för sent. Ofta tänker jag, den här borde läsas av många, många.

Bokens tillkomst är mycket speciell, den har autentisk bakgrund. Fallada fick tag i akterna som handlade om makarna Quangel efter kriget. De nästan 700 sidorna skrevs i en rasande fart 1947, tre veckor senare dör Hans Fallada. En kortare version kom ut men först nu i sin helhet. I slutet av boken finns detta utförligt berättat, även en text om författaren samt en ordlista.

Läst januari 2014