av Walter Kempowski
De mörka träden på omslaget har ännu inte trängt ända fram till godset med sin stjärna på svaj uppe på nocken. Men om man kikar närmre så ser man flygplan närma sig. Allt hållet i olika grå toner och så den svarta skogen. Det är orostider, det mullrar bort i öst. Vi befinner oss i Ostpreussen vintern 1945 och det är den sista krigsvintern men det vet bara läsaren.
Det tar ett bra tag innan den adliga familjen von Globig i godset Georgenhof inser hotet. Nyheter som i första hand förmedlas av gårdsfolket, vilka har kontakt med omvärlden, ger inte mycket att rätta sig efter. Sömnigt och utan tillstymmelse till uppvaknande rör sig familjen i det kalla huset. Men så knackar det på dörren och oförvägna resenärer ber om en natts logi. De första flyktingarna ger sig till känna. Många har svårt att dölja sin nyfikenhet men det lätt förfallna huset bjuder inget överflöd.
På andra sidan vägen där en gång godsets arbetare hade sina hem huserar nu Drygalski, en självutnämnd förvaltare med stövlar och ridpiska. Han agerar som maktens förlängda arm i alla fall i sina egna ögon. Han känner av förändringens vindar för nu vågar han stega över gräsmattan mot godset och ett tu tre står han en dag i hallen, granskar och mäter.
Bekymmerslösheten naggas allt mer i kanten när frun i huset tvingas husera en flykting. Här brister dagdrömmeriet, hon som annars helst vill vegetera bak låst dörr med ett glas vin.
Dån och eldsken, trupper tio mil bort, ofärd och grymheter. Framfarten för ryssen är omöjlig att stoppa, inte ens en strimma hopp finns kvar. Den lilla staden Mitkau evakuerar, långa köer av vagnar och trashankar syns på vägen.
All polityr och glans vad är väl det när hunger och köld råder utanför väggarna. Alla stjäl och roffar åt sig, misstänksamheten är stor. Var och sig själv närmast. Ja, vem kan man lita på?
Från loj lättja i salongen, via snyltande gäster till den obönhörliga grymheten bland de flyende. Från gammaldags rosenskimmer till nedstigning i helvetet. Ingen kommer undan. De som ett tag lyckas hålla olyckan ifrån sig blir även de indragna. Endast kylan, hungern och kläderna på kroppen kvar. Den lilla medmänsklighet som följer med på färden naggas hårt.
Mamman och adelsdamen Katharina försvinner i fånghopen som masar sig fram.
Hjälpfrun Tantchen blir träffad av både bomb och k-pist. Läraren Wagner som suktat efter att få vara del i familjen blir omkullkörd av en vagn. Gårdskarlen Waldemar är starkt misstänkt för att ha planerat att fly med stora delar av godsets ägodelar tillsammans med den ukrainska gravida köksflickan. Senare ses de båda dingla från ett träd med skylten Roffare runt halsen.
Tolvårige Peter försvinner under radarn, är för ung för strid, glider omkring och slinker emellan, blir han den ende överlevaren? Drygalski den självutnämnde ordningsmannen som haft ett ont öga till familjen von Globig byter överraskande nog plats med Peter på en av de sista båtarna som lägger ut från kaj. Dåligt samvete, eller är allt bara en dröm? Peter har svårt att skilja på vad som är fantasi och verklighet.
Vilken alldeles egen stil han har Walter Kempowski. Det är distanserat samtidigt något lekande lätt över exposén. Hans blick far som en drönare mellan slott, fängelse, kök, uppsamlingsläger och fångar, med obarmhärtig blick på vad som händer när folk väl börjat fatta och tvingas ge sig iväg. Sakligt med stort sinne för detaljer blir det sammantaget stiligt komponerat med ett oavlåtligt sug i berättandet. Kemplowskis Allt förgäves får en femma.
Walter Kempowski 1929 - 2007 tysk författare känd bland annat för sin kollageroman ”Deutsche Chronik”. Hans far dog i striderna 1945 och själv satt han i fängelse i åtta år, anklagad av Sovjetunionen för att vara amerikansk spion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar