Familjelexikon

av Natalia Ginzburg

Iakttagelser fram till att hon blir en vuxen kvinna. Ett urval viktiga episoder som varit betydelsefulla, inte bara för flickan utan för hela familjen. Stämningarna och episoderna är deras familjelexikon som bara de riktigt förstår. Därför skall boken inte läsas som en krönika, fastslår Ginzburg i sitt författarförord, hon skriver det hon minns.

När Natalia Ginzburg är ung kvinna får fascisterna grepp om Italien men kontexten beskrivs inte, den bara är. Det är vardagen som är i fokus. Livet är tätt levt, man tar efter, blir inspirerad, sur, intresserad. Nyheter och skvaller är livsluften. Livia noterar temperamenten med distanserad humor, pappan, med ständiga koleriska utbrott får hållas likaså mamman som gärna vill ha en ny dräkt när deppigheten tränger sig på. Det intellektuella umgänget är spretigt och mycket livligt. Bekanta kommer och går, alltid mycket folk och saker händer helt apropå, som till exempel  ”..och sedan gifte vi oss”. 

Natalia fångar in och kommer ihåg fraser och talesätt allt återges i ett flöde man vet inte exakta år, livet rullar på. Syskonen flyttar, raslagar införs och begränsar livet. Familjen bor större delen av tiden i Turin. Natalia börjar umgås med vänsterorienterade och besöker gärna ett förlag där hon möter sin första man, Leone Ginzburg. Att den här tiden starkt präglar och får henne att bli politiskt medveten är något vi intuitivt förstår, inget som uttalas. 

Det är som hon sätter sig ner och beslutar sig för att samla ihop minnesfragmenten innan de försvinner. Det finns mycket smärtsamma avsnitt i familjens historia som inte alls, eller knappt, vidrörs. Det är ett val likaväl som de autentiska namnen.

Jag är glad att jag läst Familjelexikon för värmen och den kärleksfulla tonen, ironin och för intrycken inifrån fascismens Italien. Fast jag kom aldrig riktigt in i boken, kanske var det för alla episoder, alla läsvärda, men det blev ryckigt. Att läsa på om den här perioden i Italien är nästan ett måste för att göra boken rättvisa, särskilt som Natalia Ginzburg valt att inte berätta allt. Efter att ha läst Elisabeth Åsbrinks förord förstår jag betydligt mer om tystnaderna mellan raderna, där finns ofattbar grymhet och smärta, men det är en annan historia. 

Citat: ”…Men mor var ombytlig i sina sympatier och nyckfull när det gällde relationer; antingen träffade hon människor varenda dag eller så ville hon aldrig träffa dem. Hon hade ingen förmåga att odla bekantskaper av ren artighet…”

Stilen är mycket speciell; anekdoter och samtal virvlar runt med många namn. Så vill du riktigt hänga med får du bläddra bakåt eller göra en karta av hur folk känner eller är släkt med varandra. En del minns eftervärlden andra kom att bli kända, till exempel så är Natalia Ginzburg mamma till Carlo Ginzburg, författare och historiker.

Elisabeth Åsbrink betonar att det sinnliga i språket det är det första vi hör innan vi föds, en grundidé till boken. Tonen övergår till en jargong som blir särskilt viktigt när syskonen träffas i diasporan under kriget. Hon menar också att originaltiteln är mer passande; Lessico famigliare för att de egna uttrycken är en självklar nödvändighet dem emellan. 

Det är en mycket klok kvinna som skriver, för att det genomsyrar texen tillsammans med den generösa blicken och värmen får Familjelexikon en fyra.

Natalia Ginzburg, född Levi den 14 juli 1916 i Palermo, död 7 oktober 1991 i Rom, var en italiensk författare som i sina verk utforskade familjerelationer.

ISBN: 9789100196370